(Del 2 – Kejsarens nya aktier)
I del 1 fick vi ta del av hur it-kraschen, likt en glupsk varg, började komma allt närmare i slutet av 1990-talet. Här fortsätter berättelsen med att titta närmare på hur vi likt hovfolket i sagan om kejsarens nya kläder är blinda för den galenskap som sker på de ekonomiska marknaderna. Inte minst hur företag efter företag får en närmast bisarr värdering vilket för oss allt närmare en kollaps.
Man behöver idag inte leta länge för att se tydliga tecken på att allt inte står rätt till. Ekonomiska absurditeter (som uppblåst värdering), sociala oroligheter och kollapsande tillit. Balansgången blir smalare och smalare.
”Ja, jag är ju i ordning! sade kejsaren. Sitter det inte bra? Och så vände han sig ännu en gång framför spegeln, för att det skulle se ut som om han riktigt betraktade sin ståt.
Kammarherrarne, som skulle bära släpet, famlade med händerna ut åt golvet, som om de tagit upp släpet, och gingo och höllo händerna i luften; ty de tordes icke låta märka, att de ingenting kunde se.Och så gick kejsaren i processionen under den vackra tronhimmeln, och alla människor på gatan och i fönstren sade: Gud, vad kejsarens nya kläder äro makalösa! Vilket vackert släp han har på manteln! Så utmärkt det sitter! Ingen ville låta märka, att han ingenting såg; ty då hade han ju icke dugt för sitt ämbete eller ock varit mycket dum. Inga av kejsarens kläder hade gjort en sådan lycka.
– Men han har ju ingenting på sig! sade ett litet barn.”
H.C Andersen, 1837
Missnöjet sprider sig
Priset höjdes med 40 öre. Tunnelbanan i Santiago, Chile, förflyttar 2,5 miljoner chilenare varje dag mellan dess 136 stationer. En höjning av biljettpriset med 40 öre, eller med 3,75 procent för att sätta det i ett sammanhang, är närapå ingenting. Och det gällde bara under rusningstid. Men ni känner till den berömda droppen och den fyllda bägaren? Mindre än två veckor senare började protesterna. Först med att stadens gymnasieelever en dag synkront bestämde sig för att inte betala på nämnda tunnelbana och redan någon dag senare exploderade huvudstaden i flammor.
Chile har utvecklats till förmodligen Latinamerikas säkraste och mest stabila ekonomier. De är regionens succéhistoria vilka drivit ner fattigdomen från 31 procent vid millennieskiftet till bara 6,4 procent i 2017 enligt Världsbanken. Det högst rankade landet i Sydamerika på FN:s Human development index. Men under ytan hittar man en annan bild. Hälften av chilenarna tjänar mindre än 5 000 kronor i månaden. En procent av invånarna tjänar 33 procent av pengarna.
När protesterna började, den 18 oktober, satt president Sebastián Piñera och njöt av ett gott vin och en tjusig pizza på en restaurang på en av stadens bästa adresser. Dagen efter hade 19 tunnelbanestationer bränts ned och lika många människor var döda. Följande helg, när krutröken lagt sig, travade 1,2 miljoner människor ner till Plaza Italia för att visa sin sympati. Protesterna handlade inte längre om tunnelbanan eller en prishöjning på 30 pesos. ”Det handlar inte om 30 pesos, det handlar om 30 år” menade folket som pekade på när demokratin gjorde sitt intåg. Nu växer rörelsen, men några tydliga mål finns inte. Det handlar bara om missnöje, olikhet, orättvisa och att levnadsvillkoren återigen börjar bli sämre.
Detta är inget specifikt problem för just Chile, det är ett globalt problem. Vi ser liknande vredesutbrott och uppror mot styrande politiker överallt. Det mest aktuella, även om grunderna är aningen annorlunda är Hong Kong. Hong Kong är civiliserat, det är fridfullt och en av de säkraste städerna i världen. När protesterna i 2010, ’Occupy central’, stod på höll demonstranterna upp skyltar som bad om ursäkt för att de var störande för arbetet i Hong Kongs centrala finansdistrikt. Det visar hur pass respektfulla människorna är där. Men nu har något gått sönder, idag hålls inga ursäktande skyltar upp för våldet från varken demonstranter eller poliser.
Frankrike å andra sidan är berömt för sina protester och demonstrationer men deras gula västar är något helt annat. Det började med att en 31-årig kvinna lade upp en petition online för att beklaga sig över högre bensin- och dieselpriser, men för döva öron. Ingenting hände. Fem månader senare plockade någon annan upp stafettpinnen och det utvecklade sig till de protester vi fortfarande ser idag men som det inte längre rapporteras om. Där tusentals fransmän går på gatorna varje helg och har så gjort i över ett års tid.
Macrons idé med ökade skatter på bränslemedel var att det skulle få fransmännen att söka mer ”gröna” alternativ. Men det intressanta här är hur snabbt det utvecklades till en rörelse för hela arbetarklassen och till att omfatta alla de saker folket upplevde som orättvisa. Det handlar om pensionssystemet och klyftan mellan rik och fattig.
Vi har under det senaste året sett liknande utveckling på platser över hela klotet såsom Haiti, Bolivia, Sudan, de nordafrikanska länderna och såklart i stackars Venezuela. Oftast, förutom Hong Kong som såklart handlar om Kinas inflytande över den forna brittiska kolonin, har problemen börjat med stigande mat- eller bränslepriser och det är tydligt att problem ligger latenta och bara väntar på att det ska dyka upp en gnista som antänder krutdurken. Detta globala problem kan ses som ett hot mot vår samhällsstruktur.
Inga av protesterna handlar egentligen om vad som ursprungligen startade dem och det är det faktum att det kan eskalera så ögonblickligt och våldsamt som är så oroväckande och torde peka på att det ligger något djupare missnöje och puttrar under ytan.
Vad som verkligen börjat urholkas på bred front är tillit. Det här är kanske det viktigaste av allt, för historiskt sett när folket blivit tilltalade av sina politiska ledare så har de trott på vad som blivit sagt. Men denna tillit har försvagats och folk har dessutom, med all rätt, börjat tvivla på media. Klyftan mellan rik och fattig och dessutom mellan rik och medelklass har ökat. Samtidigt ser man politikerna bekvämt lämna sitt ämbete mätta, stormrika och belåtna.
Folket går inte på det längre när det trumpetas ut i media hur ”bra” ekonomin går eftersom folk märker i plånboken att deras levnadskostnader går upp. Länderna har svårt att nå upp till några ”inflationsmål”, något de gärna ser för att urholka de enorma skulder som omöjligtvis kan betalas tillbaka. Men det är ju inflation ifall man tittar på mat-, bränslepriser och så vidare.
När Trump tweetar om hur bra ekonomin går mäter han det i börsens utveckling och möjligtvis i arbetslöshetsstatistiken (rekordlåg, men de som inte söker jobb är inte med i statistiken och de som tjänar så lite pengar att de måste ha två jobb räknas dubbelt). Samtidigt är det 17 procent av amerikanerna som inte kan betala sina räkningar och så den omdebatterade statistiken att 40 procent av amerikanerna inte har 4 000 kronor för att täcka en oväntad utgift (ett riktigt påstående enligt en undersökning gjord 2018 ifall man lägger till att det är utan att låna).
Redan med tanke på allt det här och hur världen ser ut skulle jag vara orolig för vad som kan hända med pengar investerade i aktiemarknaden just nu. Och det utan att ta dess absurda värdering i åtanke.
Buffett indicator – avslöjar en naken kejsare
Hur övervärderad eller undervärderad aktiemarknaden är kan man mäta på flera sätt. Warren Buffett, förmodligen världens mest kända investerare, menar att det bästa sättet att mäta hur en värdering står sig vid valfri tidpunkt är att jämföra det totala börsvärdet med BNP. Medan vi höll oss under 100 procent under 1980- och 1990-talen så har kurvan nästan konstant legat över dessa 100 procent under 2000-talet. Om vi jämför värdet idag med de två moderna börskrascherna borde man bli orolig. Man ser att denna ”Buffett indicator” som den ibland kallas visar att börsens värdering nådde 146 procent av BNP precis innan ’dot com’-kraschen (där vi sen gick ner till 110 procent och i slutet av 2007, innan ”finanskrisen”, nådde 137 procent varpå kraschen tog oss till 95 procent). På senare tid har vi stångat oss mot 146 procent-nivån från 2000 några gånger innan vi kom igenom. I skrivande stund värderas börsen till cirka 155 procent av BNP. En värdering som är den högsta någonsin. Och jag tror inte jag behöver tillägga att det inte handlar om att företagen gör större vinster.
Warren Buffett själv sa i ett tal 1999, innan IT-kraschen, att ”faktum är att marknaden uppför sig på ett sätt, ofta under väldigt långa perioder, som inte har något samband med riktigt värde. Men förr eller senare, börjar det riktiga värdet spela roll igen”. Buffetts företag Berkshire Hathaway är världens femte största företag och äger hela, stora eller mindre delar av saker som Kraft, Coca-Cola, IBM, Geico, American express och Wells fargo. Apple är deras största innehav, även om Apple är så stort att deras del bara är knappa sex procent. Det är ingen överraskning att gamle Warren, 89 år och rik på erfarenhet, idag sitter på en större hög med kontanter än vad han någonsin gjort tidigare. 130 miljarder dollar har högen vuxit till idag då han inte gjort några större investeringar sedan 2016. Kan det vara så att Warren för tillfället inte ser så mycket värde i marknaden?
Det gör istället datorerna. De har tagit över. Warrens typ, den gamla skolans ’stockpickers’, börjar försvinna. Oavsett hur påläst och duktig man är har det under ett decennium varit svårt att slå marknaden. Mer och mer kapital har därför slussats till så kallade passiva investeringar. Indexfonder och ETF:er har tagit över från traditionella förvaltare. Låter ju fint. Slippa avgifter. Eliminera den mänskliga faktorn. Som resultat fokuseras kapitalet bland annat på de större namnen. Som går upp och därför måste köpas mer för att det tar en större procent av indexet. Därför går det upp igen och därför får det en större procent av indexet, därför måste det köpas mer och… ni ser vart vi är på väg?
Michael Burry som blev känd genom filmen ”The Big short” vilken till viss del var baserad på hans succéhistoria med att satsa emot husmarknaden och subprimelånen innan finanskrisen är en av dem som varnar för denna bubbla. Datorerna, som bland annat köper åt våra pensionsfonder, köper utan att överhuvudtaget reflektera över värdering eller sunt förnuft. Den algoritmiska handeln och ”high-frequency trading” som vuxit fram speciellt under de senaste tio åren står idag för 80 procent av handeln på börsen. I tio år har datorerna köpt upp marknaden med hjälp av nytryckta pengar från centralbankerna. Men vad kommer hända ifall vi ser en nedgång och dessa maskiner börjar sälja?
Exempel på cirkusartad värdering
Det står i alla fall utan tvivel att denna handel är en bidragande orsak till att kända amerikanska ”unicorns”, eller ”enhörningar”, har kunnat växa sig så stora.
När det kommer till värdering av dessa företag är vi många som har väntat på att barnet ska peka och ropa att kejsaren inte har några kläder. En omslagspojke för dessa företag, trots att det inte hann få sin börsintroduktion innan det kraschade är Wework. Företaget med den helt otroligt originella idén att erbjuda kontorsyta kunde till slut inte bli börslanserade trots allt med deras tilltänkta värdering på 47 miljarder dollar. Trots att Wework pekade på att det fanns en potentiell marknad värd tre triljoner årligen – möjligtvis ifall alla kontorsanställda i Usa helt plötsligt flyttade in i deras affärshotell – så blåstes lanseringen av i elfte timmen. Wework gjorde inte bara förlust men till slut förstod till och med de mest blåögda ”investerarna” att det var väldigt långt till att tjäna några pengar. Det räckte inte med en ”karismatisk” ledare med långt hår som barfota försökte rida på Silicon valley-vågen och förklara att det handlade om ett ”fysiskt socialt nätverk”. 2 400 anställda fick sägas upp, största investeraren i fiaskot – Masayoshi sons softbank – tog över det själva och, oförklarligt för mig, lyckades barfotaknasbollen själv komma undan med en fallskärm där han blev 1,7 miljarder dollar rikare för att aldrig visa sig mer.
Det finns många fler exempel. Uber är en av mina favoriter. I mitten av förra året mailade jag alla jag trodde var intresserade av statistiken att företaget – då värderade till 65 miljarder dollar – hade förlorat över fem miljarder på ett enda kvartal. Och efter tio års existens hade inte direkt vägen till företagsvinster blivit kortare.
Q1 2018 = 42 cent i förlust per resa på 1 136 miljarder resor.
Q1 2019 = 67 cent i förlust per resa på 1 550 miljarder resor.
Q2 2019 = 77 cent i förlust per resa på 1 677 miljarder resor.
Förlusten per resa ökar konstant i takt med att antalet resor också ökar. Två frågor; vill man verkligen växa när det bara innebär att förlusten växer? Och framförallt, vem i hela världen är vansinnig nog att investera i något sådant. Pensionsfonderna och datorerna såklart, utan att blinka. Men jag tror inte en enda mellanstadieelev skulle gå på det.
Nu ska, för rättvisans skull, tilläggas att Uber ”bara” förlorade 1,2 miljarder dollar i tredje kvartalet 2019. Och nu värderas det ju ”bara” till 60 miljarder dollar…
Som sista exempel måste man såklart prata om kejsaren själv, Elon Musk. Tesla värderas i skrivande stund till 92 miljarder dollar. Ett företag som, igen, efter snart 17 år fortfarande har haft svårt att nå lönsamhet. Under en period där deras produkt varit kraftigt subventionerad i flertalet länder och innan deras konkurrenter – de etablerade bilföretagen – ännu inte kommit på banan har de samlat på sig en total förlust på sex miljarder dollar. Företaget, med 12 miljarder dollar i skulder, är en fascinerande historia vars uppgång gjorts möjlig genom alla de saker som man skulle kunna påstå är ”fel” i dagens ekonomiska landskap. De passiva investeringarnas uppgång, datorernas algoritmer, gratis pengar, lös centralbankspolitik, låg kapitalkostnad, kändiskulturen och så den rådande ”gröna vågen” som lök på laxen.
Man kan kalla dessa företag för konceptföretag. En business vars popularitet har mer att göra med vad det skulle kunna bli i framtiden än vad det faktiskt är. De hjälper folk att fly från verkligheten och i fallet Tesla vill folk gärna tro på en bättre framtid och att vi nått ett genombrott för att komma dit.
Idag är Tesla världens näst största bilföretag i värdering, och det är såklart en avancerad cirkuskonst hur det kan värderas som så. Toyota är klart störst med en värdering över 200 miljarder – ett företag som såklart tjänar pengar och säljer närapå 11 miljoner bilar årligen. Tesla, värderas till 92 miljarder, säljer ungefär 370 000 bilar årligen, och fortfarande utan vinst. Volkswagen – och det är alltså även Audi, Porsche, Skoda, Lamborghini, Seat, Bentley, Scania, Bugatti och Ducati – värderas till mindre. Men de säljer precis som Toyota över 10 miljoner bilar per år. Vi behöver inte gå in på att märken som Daimler (Mercedes), General Motors och Hyundai/Kia alla säljer mellan sex och åtta miljarder bilar årligen eller hur mycket pengar de tjänar. Teslas värdering är i storlek som om de kommer ta över världens bilförsäljning inom en snar framtid. Jag tror det är en klart större chans att deras värde helt plötsligt går ner till noll.
– Men han har ju ingenting på sig! sade ett litet barn.
– Herre Gud, hör bara den oskyldiges röst! sade fadern; och den ene viskade till den andre, vad barnet hade sagt.
– Han har ingenting på sig, är det ett litet barn som säger; han har ingenting på sig!
– Han har ju ingenting på sig! ropade slutligen allt folket; och det kröp i kejsaren, ty han tyckte, att de hade rätt; men han tänkte som så: Nu måste jag hålla god min till processionens slut. Och så höll han sig ännu rakare, och kammarherrarne gingo och buro på släpet, som alls icke fanns.
Det här är andra delen i en artikelserie. Del 3, som du hittar här, berättar om hur en svart svan – coronapandemin – blev det som skulle sticka hål på den aktiebubbla som byggts upp de senaste årtiondena.