På sitt förra album behandlade Joel Alme flykt, både skräckslagen flykt från ansvar och samtidigt kampen att fly ur skuggan av generationers sociala arv. Joel Almes nya album heter ”Bort bort bort” och det är lätt att tro att det är en fortsättning på samma tema men när vi träffar honom handlar det egentligen mycket mer om att hitta hem hem hem.
När vi sammanstrålar i gaten på Bromma flygplats en solig lördagsförmiddag är hans sinnesfrid ganska stor. Det enda smolket i bägaren är ressättet, men han har fått veta att det är nödvändigt att flyga den relativt korta sträckan till Göteborg. Nu är det en intensiv period med intervjuer, recensioner, butiksspelningar och tv-framträdanden.
– Tåget hade varit bättre, både för miljön och för hur jag trivs med att resa. Men men. Vi får ju åka tåg tillbaka hem sedan iallafall.
Annars är det hektiska livet i samband med en skivrelease något som Joel Alme inte riktigt trivs med.
– Jag blir stressad, det blir jag. Jag lever ju ett stillsamt liv annars, men i såna här tider virvlar allt bara omkring.
Sedan sist har Joel haft det både bra och tufft. Bra på det sättet att hans mamma inte gick i taket över sin roll i hans sångtexter, tvärtom. Bra i form av familjelivet med hustru, barn och hund som han har tid att prioritera. Men dåligt i form av prestationsångest och krav på sig själv, som tog ifrån honom skaparlust och handlingskraft. Det dröjde två år innan Joel Alme återvände till musiken.
– Jag var tömd. Jag brukar ju leva ett rent ’tjuren Ferdinand’-liv, med mina filmer och musiken hemma som min korkek, och den sortens lansering blev ett stort problem. Musik är något lustfyllt för mig, och när jag gick ner mig i känslolivet fanns ingen musik. Det fanns inga låtar, inga idéer, ingen känsla av att kunna. Jag hamnade i en depression.
Så vad gjorde han under den tvååriga pausen?
– Följde med barnen på väg till skolan. Min vardag ser ut på det sättet. Sedan tar jag en promenad till Hellasgården med den bästa musiken jag vet i mina hörlurar och blir lite arg över att jag inte är lika bra. Sedan dricker jag kaffe och blir argare. Jag har en tendens att äta dåligt – under en period var det faktiskt bara kaffe och halstabletter.
Fångvården blev vägen ur det.
– Jag fick en förfrågan om att besöka ett fängelse och spela tillsammans med de fångar som anmälde intresse. Det är det bästa jag gjort i mitt liv.
Sagsjön, Högsbo, kvinnofängelset Hinseberg – med två tre besök på varje fanns tid att prata och lära känna varandra och att spela och repa för gemensamma spelningar tillsammans med de intagna.
– Det var faktiskt rätt fantastiskt. Vi pratade inte om deras brott, utan om annat, och så spelade vi musik. På Hinseberg repade vi in ”Lyckliga gatan” och sjöng i aulan för alla interner. Det var skithäftigt.
På Landvetter kastar vi oss in i en taxi. Joel hinner peka ut korsningen Prinsgatan/Linnégatan, där låten ”Kronan” på nya albumet utspelar sig, innan vi bromsar in utanför Bengans skivbutik. Här har alla som är någon spelat korta promotionset och signerat skivor. Och på kontorets väggar finns påminnelser om när Hurula nyligen var på plats, när Håkan träffat hemmafansen och när David Bowie var här för att signera ”Heathen” 2002.
I ett litet pentry ovanför butikens spiraltrappa finns en kyl fylld av öl och bubbelvatten, men Joel Alme rör varken det eller frukten och chokladen som ställts fram till honom. Han är nervös.
– Det spelar egentligen ingen roll var jag ska spela, eller hur många som kommer att lyssna. Jag tycker att det är lika jobbigt varenda gång.
Kön av beundrare som vill ha hans signatur på sina nyinköpta skivor (och i några fall nära nog kompletta Joel Alme-samlingar) slingrar sig genom lokalen, uppför trappan genom Bengans fik och ut runt hörnet på trottoaren. Bland de köande finns alla från Björn Olssons flickväns mamma till en familj som inte hade råd att köpa en skiva men ändå gärna vill att Joel Alme poserar med deras lilla bebis i famnen. Joel skakar hand med var och en, presenterar sig och får deras namn tillbaka.
På ett hak på Göteborgs centralstation hinner han pusta ut innan avgångstiden.
– Det var en fin tillställning. Jag har aldrig vant mig vid att det kommer folk, jag blir både överraskad och lättad. Det händer ju inte annars att man faktiskt möter sina lyssnare, utom just i sådana situationer, och det är fint. Men samtidigt är det jobbigt när man har social fobi som jag, som har fått lov att gå till psykolog för att lära mig hur man pratar med folk.
Joel Alme är märkbart lättad. Men någon efterfest är det inte fråga om – hemma i Björkhagen väntar familjen och några middagsgäster. En öl i restaurangvagnen bara och så långa samtal om texter, arrangemang och livserfarenheter medan X2000 rusar mot Stockholm. Vi börjar med att gräva i skivans spröda och avskalade sound.
– Ickeproducerat, skulle jag kalla det, bestämmer Joel Alme. De första låtarna vi gjorde – ”Bort bort bort”, ”Mina vänner” och ”Så kanske vinden” – spelade vi faktiskt in i ett hotellrum på Isle of white. Vi var där för att spela in i en kyrka, men det funkade inte. Så jag och Mattias Glavå tog med oss stråkkvartetten till hotellrummet istället, med en sån där gammal inspelningsapparat som i Mindhunter på Netflix, du vet, och en enda mikrofon. Det blev så bra att vi bestämde oss för att låta det styra soundet på hela skivan.
Bakom de distinkta gitarrtonerna är stråkar, alltid i eleganta och luftiga arrangemang där en cello kan få eget utrymme, eller bara två violiner. Det är naket, vackert och mycket välgjort.
– Varje millimeter av stråkarrangemangen är mina. Det har jag gjort ända sedan jag bad om hjälp med det på första skivan och fick ett för skolat resultat. Jag började min karriär, om man kan kalla det så, med storskaliga arrangemang, med Sinatra och Walker Brothers som förebilder. Sedan har jag gått mer och mer mot det avskalade. Idag kan jag tycka att det var ett misstag att jag lutade så mycket åt pastischer förr.
Det jag inte kommer undan är den mörkaste stunden på skivan. ”En liten sopa från Linne’/det blir aldrig någonting av dig, det har jag hört sen jag var tre/och den känslan sitter fast i mig, i varje litet steg”, sjunger Joel Alme och summerar det med orden ”Ingen alls, jag är ingenting”.
– Det är en berättelse om att bli kränkt för den man är. Vi lever i en tid där alla får diagnoser och får veta att de inte får plats. Så har det alltid varit för mig. Jag har aldrig varit tillräckligt grabbig för att vilja delta i omklädningsrumssnacket.
Ändå är du en idrottskille?
– Jo. Hockeyn var full av sådant. Jag kommer ihåg att när man var ny i laget skulle man bli… vad heter det… ”invigd”. Det innebar att de rakade av håret på den nye. Jag bara vägrade, och killarna i laget blev helt häpna. Men så gav jag ändå upp och lät det ske. Jag orkade inte. Jag hatar den grabbigheten.
Det finns illavarslande stunder på ”Bort bort bort”. ”Kronan” inleder Joel Alme med textraden ”Som ung tog jag uppåt, nu lite äldre tar jag neråt”.
– Det är ingen metafor, kan jag säga. Men sedan får man skörda det man får. Jag har inga problem med att visa att jag har haft problem, annars kan jag inte tala om dem som sitter där på krogen i texten. Att se den där abstinensen hos folk som sitter där, där en sekund känns som ett år. De har liksom glömt av var det började, vem de var. Alkoholen har tagit över.
Men det finns också motsatsen. I ”Lätta steg” sjunger han om ett möte som stärker, och lättnaden i att skapa en relation. ”Det var så länge sen jag såg nån i ögonen”, sjunger han, med en frasering som är kraftigare än på något annat ställe på skivan.
– Jo, och lite falskt är det också, faktiskt. Det fick det vara. Det handlar om att ha gömt sig, och så en dag löser sig knutarna och man får vinden i ryggen. Det handlar om när jag just hade träffat min fru. Jag satt på tåget till Stockholm, jag var på väg, det var nytt, jag längtade. Att gå av vid centralen alldeles varm och ta tunnelbanan till Björkhagen där hon fanns – den lätta känslan ville jag uttrycka i ”Lätta steg”. Jag har alltid ryggat undan och känt mig fel. Men det kan räcka med en endaste person så kan allting lösa sig.
Joel Almes album ”Bort bort bort” finns ute nu. I januari och februari reser Joel Alme runt Sverige för en tidig vårturné och den 1 februari gästar han Klubb Mono på Frimis.
