Journalisten och författaren Markus Lutteman är bosatt i Örebro. Hans nya roman ”Floden” har mottagits mycket positivt av en enad kritikerkår. Totally Örebro har träffat honom för att prata om hans nya bok, men även om hur det är att vara författare.

Hur ska en författare se ut? Ska det vara som i Aftonbladets byline där Guillou sitter med pumpade biceps eller är bilden mer sann med en kedjerökande Hans Gunnarsson på punschverandan i Mellösa efter att ha fått skriva om manuset till Arnfilmerna tre gånger?

Är författaren den där tappert kämpande ordkonstnären som ständigt balanserar på ekonomins knivsudd? Hummer och champagne ena dagen och bröd och vatten nästa?

Mötet med Markus Lutteman blir ett återseende. Ett nästan tioårigt sådant. Jo, vi kamperande ihop på en lokaltidning i en tid som känns väldigt avlägsen. Då såg livet helt annorlunda ut för oss båda.
Personligen minns jag när Markus Lutteman släppte sin första bok – ”El Choco”. Helt plötsligt ändrades inställningen mot honom bland de äldre journalisterna på tidningen. En författare var, enligt dem, något helt annat än en journalist. Markus hade nått en annan nivå i hierarkin inom journalistkåren – författare.

Personligen har jag aldrig riktigt förstått den inställningen, särskilt hos det äldre gardet av journalister. Antingen är du en bra journalist eller inte och det baserat vad du gör och vad du presterar och framför allt – på hur du skriver. Tyvärr är det inte riktigt så det fungerar på en dagstidning. Tyvärr, med det är en helt annan historia.

Markus Lutteman var och är en alldeles utmärkt journalist. Tro inget annat och det var han redan innan han skrev sin första bok, även om det fanns de som inte insåg det. Annars skulle han inte ha erfarenhet från tidningar som Svenska Dagbladet och Aftonbladet.

Nu står vi här. Han andfådd efter en cykeltur och med mössan lite på sned. Jag med huvudet fullt av frågor.

– Hej Uffe, det var länge sedan!

Med varsin kopp kaffe på ett kafé i slutet av Drottninggatan ska vi prata om hans senaste bok – ”Floden”. Den här boken skiljer sig något från det han gjort tidigare.

– Jag hade börjat skriva en bok, men det gick trögt. En eftermiddag när jag satt och slet med en passage fick jag utan förvarning en märklig och lite obehaglig scen i mitt huvud. Jag skrev ner den för att spara i en mapp med framtida idéer, men så fort jag skrivit ner den såg jag nästa scen framför mig, och då kändes det redan så spännande att jag lade det andra manuset åt sidan för att se var detta skulle ta vägen.

Debuten som författare kom 2007 då ”El Choco” släpptes. Boken handlar om Jonas Andersson som sitter i fängelset ”El penal del San Pedro” i Bolivia. Att han befinner sig där beror på ett försök att smuggla tre kilo kokain.

– Jag och min fru var på en fyra månaders backpackerresa i Sydamerika och vi hade hört talas om fängelset där fångarna styr och har sina egna lagar. De arrangerar till och med sina egna guidade turer för turister. Av några andra backpackers fick vi veta att det satt en svensk där och vi lyckades muta oss in på avdelningen där han satt för att försöka komma i kontakt med honom.

Och kontakt fick de. Jonas skyllde inte på någon annan än sig själv att ha varit dumdristig nog att försöka smuggla droger och att han satt där han satt.

– Nästan genast kände jag att det här skulle kunna bli en jäkligt bra story.

Jonas ville inte medverka medialt där och då men de fortsatte att hålla kontakten under åren som Jonas satt inne. Under ett av telefonsamtalen sa Jonas: ”Jag skulle vilja åka runt och föreläsa när jag kommer ut, och jag har förstått att det vore bra att ha en bok att kunna visa upp då. Tror du att någon skulle vilja skriva en bok om det här?”

Resten är början på ett författarskap för Markus Lutteman.

– När Jonas sa så tänkte jag att, ja, det kan jag ju göra. Varför låta någon annan skriva när jag kan göra det själv?

Efter ”El Choco” skrev Markus om Ester Janssons liv som adopterad i boken ”Utsatt” och tillsammans med Patrik Sjöberg skrev de om de övergrepp tränaren Viljo Nousiainen utsatte Patrik för. Resultatet blev biografin ”Det du inte såg”.

2014 inleddes ett samarbete med Mons Kallentoft. Totalt har samarbetet resulterat i fyra böcker: ”Zack”, ”Leon”, ”Bambi” och ”Heroine”.

– Majoriteten av de böcker jag skrivit är faktiskt samarbeten. Jag är mer lagspelare än soloartist och två hjärnor tänker mer än en. Fördelen att skriva själv är att man inte behöver kompromissa.

Samarbetet med Mons gick till så att han skissade scenerna.

– Och jag målade. Han gav mig 40 sidor skisser som jag sedan utökade till 400 sidor. Men för varje bok blev samarbetet alltmer flytande. Vår senaste bok tillsammans, ”Heroine”, bygger på min idé och den har faktiskt lite kopplingar till Örebro och Svampen eftersom ett svampformat vattentorn har en avgörande betydelse för handlingen.

Blir det fler böcker tillsammans med Mons?

– Just nu samarbetar han med Anna Karolina Larsson, men ur min synvinkel är det inte omöjligt att vi inleder ett nytt samarbete. Jag hoppade av samarbetet eftersom jag ville fokusera mer på mina egna böcker.

Totalt har de tio böckerna, som Markus varit med och skrivit, sålt i en miljon exemplar. Enbart ”El Choco” har en upplaga på över 200 000. Flera av titlarna har översatts och finns tillgängliga i länder som Tyskland, Norge, Finland, Danmark och USA.

Kan du leva på ditt författarskap?

– Vissa år. Andra inte. Då får jag det att gå ihop genom att frilansa som journalist och copy. Det är inte så mycket betalt per bok. Som författare får du cirka 30 kronor per såld bok, av de inbundna utgåvan. Är man då två som ska dela på det och sedan skatt, så, ja, det blir inte så mycket kvar. För pocketupplagor är det ännu mindre, ett par spänn per bok. Men jag började inte skriva böcker för att bli rik. De som lyckas leva på sitt författarskap har ofta lyckats bli stora i Tyskland. Det är den marknaden man vill in på.

Hur går du tillväga när du ska skriva en bok? Hur får du inspiration och idéer?

– Jag gillar att röra på mig i skog och natur. På sommaren åker jag en hel del mountainbike och det är där, när jag avslappnad och inte tänker på någonting, som idéerna kommer. Sedan gör jag ett grundsynopsis med vilka delar som ska ingå och från det bygger jag själva skelettet till boken. Karaktärerna utvecklas och det gäller att bygga upp en spänning.

Efter det följs ett strikt schema och arbetet med att skriva sker på kontorstid mellan 08.00 och 16.00 vardagar.

– Där har jag nytta av att ha jobbat som journalist. Det gäller att vara strukturerad och att ha disciplin.

2016 utkom Markus första helt egna roman – ”Blodmåne” som handlar om tjuvjakten på noshörningar och deras eftertraktade horn i Afrika.

– Den är nästan journalistisk och när den skulle läsas in så blev det med Stefan Sauk, vilket jag är glad för. Han har ett otroligt engagemang för de utrotningshotade djuren i Afrika.

Och så var vi tillbaka till den nya boken ”Floden”.

– Den är något helt annorlunda mot vad jag gjort innan. Här är det lite ”Mörkrets hjärta” av Joseph Conrad som möter John Ajvide Lindqvist med några inslag av ”Den sista färden” och lite paranormalt. Jag brukar låta en grupp kompisar testläsa det jag skriver och den här gången undrade några ur den gruppen över hur jag egentligen mådde. Hehe. Då visste jag att jag hade lyckats skapa något helt annorlunda mot tidigare.

Finns det något nästa steg i ditt författarskap? Något du skulle vilja göra?

– En ny bok är på gång. Sedan skulle jag vilja testa att skriva manus för tv-serier eller film. Det vore både spännande och en rolig utmaning