Al Pitcher har gjort sig ett namn på den svenska humorscenen genom att peka ut roliga saker och beteenden som han ser som typiskt svenska. Som vår förmåga att ständigt bilda köer, fenomen som bakluckeloppisar och vår besatthet med att fika.

När vi hörde att han skulle återvända till Örebro med sin show ”Sverige syndrome” den 16 november så ville vi förstås passa på att höra vad det är som är så förbaskat roligt med oss svenskar.

– Svenskar tar väldigt mycket för givet, men så kommer en främling och håller upp en spegel och undrar: Är inte detta lite konstigt?

Det är så Al Pitcher byggt upp en hel karriär här. Från 2011 när han vann pris som bästa manliga komiker på Svenska standup-galan via de uppmärksammade Fika- och Påtår-turnéerna och vidare till flera tv-framträdanden och en humorbok.

Den här gången är han ute på sista vändan med sin show ”Sverige syndrome”.

– Det är i grund och botten en standup-show där jag observerar Sverige och pratar om varför jag flyttade hit. Det blir en mer personlig berättelse där man får veta mer om mig. Showen gör jag på engelska men ibland går det över till någon slags svengelska.

Du har uppträtt med samma humorkoncept utomlands också, bland annat i New York. Är svenskheten så universal att även New York:arna känner igen sig eller handlar det mer om att de skrattar åt oss svenskar?

– I New York finns det cirka 65 000 svenskar så jag antar att det delvis var de som såg mig. En svensk i publiken hade kanske med sig en partner eller en vän och det här blev som en miniutbildning om deras vän. Sedan gjorde jag en testföreställning i Edinburgh innan jag tog detta ut på turné. Jag inbillar mig att de skottarna går runt på gatorna fortfarande och säger ”fi faan”.

I Örebro har han varit flera gånger, bland annat på Villa Strömpis, men det här är första gången han uppträder på en större scen som den på Conventum.

– Jag minns att publiken var fantastisk senast. Nu har jag gjort en del ändringar så jag ser fram emot att möta publiken där igen. Och har du inte sett showen bör du passa på. Jag kommer inte att ge mig ut nästa år så det dröjer innan du kan se mig igen.

Till skillnad från många andra har han hunnit bilda sig en uppfattning om Örebro under sina stopp här.

– Jag älskar ankan ni gjort med bildäck och överlag den gatukonst ni verkar ha där. Slottet går inte att undvika heller. Däremot förstår jag inte tanken med era tågstationer. Den ni kallar Centralstationen känns längre bort än Södra station, det är väldigt förvirrande.

Vad visste du om Sverige innan du flyttade hit?

– Absolut nästan inget. Jag kände till lite musik och den svenska stereotypen. Jag anade inte heller hur kallt det var här. Jag har verkligen fått kämpa med kylan, jag är inte van vid den.

Al Pitcher berättar vidare att han växte upp i en liten by i Nya Zeeland. Efter några år flyttade han till London och fick känna på livet som outsider där för första gången.

– Jag kände mig som en Crocodile Dundee som gick runt på gatorna och vinkade åt folk.

Sin svenska fru träffade han när han jobbade som bartender i den engelska huvudstaden. Det var hon som tog med honom till Stockholm.
– Jag gillar Stockholm. Det är en storstad som fortfarande känns liten. Det är lagom stort.

Om du fick välja en egenskap hos svensken och sedan applicera den för att förbättra hela mänskligheten, vad skulle det vara?

– Svenskarnas förmåga att bilda en kö när det inte behövs. Svenskar kan konsten att köa som förvirrade surikater, jag blir galen på det.