Niklas Mesaros var en gång i tiden med och startade upp och drev East West Sushi. Numera är han spoken word-poeten som är dubbel svensk mästare i Poetry Slam och har Dramaten som arbetsplats. Nu har han dessutom släppt sin debutroman ”Sjöhästar”.

Hur mycket av dig finns i Nilo och de andra karaktärerna i boken?

– Jag har utgått mycket från egna erfarenheter, så det finns en hel del av mig i både Nilo och Nasim. I relationer har jag varit i bådas position, den som kämpar för att hålla ihop och den försöker hitta en väg ut.

Nilo och framförallt hens bästa vän Anya är samhällsengagerade, hur är ditt eget intresse för politik och samhällsfrågor?
– Jag försöker att lämna den här världen i ett lite bättre skick än vad jag hittade den. Det gör jag genom min poesi och mitt skrivande och det är ingen hemlighet att jag kallar mig feminist. Men eftersom jag ogillar konflikt, så tror jag mer på att skapa samtal än debatt. Mitt samhällsengagemang är nog inte så mycket en knuten näve i luften utan mer ett ifrågasättande, typ: ”Hur tänkte ni nu?” Det är såklart ett privilegierat motstånd men det är också ett sätt att skapa förändring. Jag tror att om vi kan hjälpa varandra att se destruktiva attityder, normer och fördomar, så kan vi också bli bättre versioner av oss själva.

Var har du hämtat inspiration från? Du använder exempelvis flera filmreferenser.

– Jag älskar film och det gör att mitt skrivande får ett ganska visuellt formspråk. ”Sjöhästar” är bland annat inspirerad av Xavier Dolans filmer (”Heartbeats”, ”Laurence Anyways”) och serien ”Girls”.

Vi får inte veta vilket kön dina huvudpersoner har eller hur de ser ut, var det tidigt ett medvetet beslut av dig?

– Ja, det var alltid så. Det var ett sätt att skriva in representation och inkluderande, utan att för den sakens skull ta över någon annans historia som jag själv inte bottnar i. Jag har ändå erfarenheter som jag delar med många. Jag är inte en kvinna, men jag har också upplevt mäns våld. Jag är inte rasifierad men jag har också varit utsatt för rasism. Jag är inte en transperson men jag är en del av ett queer-community. Så det finns beröringspunkter som kändes viktiga att skriva om. Sedan tänker jag att oavsett hur en identifierar sig eller vad en har för läggning, så kan alla relatera till olycklig kärlek.

Vad vill du att berättelsen ska göra med läsaren?

– Om vi bortser från det politiska och analytiska, så vill jag framförallt att du ska gråta som ett barn. Och när du har gråtit klart så vill jag att du ska känna att det finns hopp om att kunna älska igen efter att ha fått hjärtat krossat.

Är det något parti som du är särskilt nöjd med?

– Slutet. Det är kanske det viktigaste i en historia. Jag är väldigt nöjd med slutet.

Hur ser din relation till Närke ut? Hur var din uppväxt i Köping?

– Min familj bor i Örebro och i Åsbro, så jag hälsar på dem titt som tätt. Det händer också att jag uppträder på Klubb Bubbla. Kanske kan jag nu komma till biblioteket och göra ett författarmöte.
Jag trivdes väldigt bra i Köping, det var ett behagligt tempo att växa upp i.

Huspoet och regissör på Dramaten och nu även författare, var vill du vara professionellt och privat om låt oss säga fem eller tio år?

– Jag vill skriva mer böcker. Jag vill fortsätta regissera och uppträda på Dramaten och framförallt vill jag fortsätta att föreläsa på skolor. Jag vill också göra film av Sjöhästar. Privat, så hoppas jag att min flickvän fortfarande står ut med mig och att George Miller har gjort en till ”Mad Max”-film.