Den 17 mars kommer Sabina Ddumba med band till Konserthuset i Örebro. Spelningen är en del av hennes Sverigeturné där siktet är inställt mot USA.
Idag tillhör Sabina Ddumba toppskiktet av sångerskor i Sverige. Men hur började allt och varför blev det just sång?
– Jag har sjungit i kör sedan jag var sex år och i skolan fanns det som en fritidsaktivitet att välja körsång efter att lektionerna slutat. Ju äldre jag blev, så klättrade jag uppåt i körerna och när jag var 14 år blev det Tensta Gospel Choir, berättar Sabina.
Det är en avslappnad sångerska, där skrattet aldrig är långt borta, som pratar dåtid, nutid och framtid.
– Det tog många år för mig att förstå att jag faktiskt var ganska bra på att sjunga. Som yngre var jag väldigt blyg och har svårt att ta komplimanger. Nu har jag förstått att det jag gör är ganska bra.
Att sjunga gospel var det som gällde för den 15-åriga Sabina. Första jobbet med att sjunga fick hon som 15-åring och att det skulle bli hennes jobb i framtiden var inget hon då kunde föreställa sig.
– Det var en kul grej som jag gjorde. Att det senare skulle bli mitt jobb hade jag inga planer på.
Förutom att sjunga, spelar du något instrument?
– Jag plinkar och plånkar lite på gitarr och piano när jag får tillfälle. Det är inget jag behärskar och inte något jag tänker göra på en scen. Och så gillar jag att spela trummor, men skulle någon fråga mig om att spela trummor i ett band så blir det nej.
Attans! Jag som tänkte fråga om du ville lira trummor i ett Led Zeppelin-coverband.
– Haha! Nej, nej, jösses, nej – det skulle krävas många många år av träning för det. Haha. Men jag kan bli väldigt arg på mig själv för det här att jag inte övar. Felet är att jag vill kunna allt på en gång. Både bas, trummor och gitarr.
Sabina kommer från ett musikaliskt hem där helgerna kretsade kring musik.
– Pappa brukade plocka fram gitarren efter det att vi städat och när vi lagade mat så sjung vi stämmor i köket. Och på söndagen var han med och spelade i kyrkan.
Mycket kretsade kring kyrkan när hon växte upp och där uppträdde Sabina för första gången. För att inte nämna skolgången vid Södermalmskyrkans kristna skola och körerna där.
Vad har du för förebilder? Vad lyssnade och lyssnar du på?
– När jag var yngre lyssnade jag på det som mina fem syskon lyssnade på och det var mest soul och artister som Lauryn Hill, Joss Stone och Alicia Keys. Jag hade faktiskt samma frisyr med pärlor i håret och sådana där hängselbyxor som Lauryn och jag identifierade mig med henne när hon sjöng på tv. Hennes musik kände jag i kroppen och det gör jag fortfarande. Idag har jag hennes ansikte tatuerat på armen.
Och vad lyssnar du på idag? Vad finns i hörlurarna?
– Ooo, allt möjligt. Jag har en spellista med det jag lyssnade på förr och idag kan jag dyka in och lyssna väldigt mycket på en artist för att sedan gå vidare till nästa. Just nu lyssnar jag jättemycket på min kompis Janice (Kavander) och det hon gjort.
Det här med att du sjunger på Katy Perrys låt ”Walking on air”. Hur gick det till?
– Jag sjöng i kör då och vi blev skickade till en studio, MXM, mitt i Stockholm för att göra ett körpålägg. Vi fick bara höra delar av låten och där vi skulle sjunga. Efter det så ville producenten Kals Åhlund att några av oss i kören skulle improvisera lite över låten utan att höra den som sjöng. Efter några månader träffade jag Klas och han frågade om jag ville höra låten och det var först då som jag insåg att det var en Katy Perry-låt. Det hade jag som sagt ingen aning om och jag var bara där för att göra ett så bra jobb som möjligt. Vi har aldrig träffats, Katy och jag, vi har liksom ingen relation till varandra.
Det var dock efter det här som Sabinas egna karriär började ta form. 2014 släpptes debutsingel ”Scarred for life” som följdes upp av singel ”Effortless” och 2016 släpptes debutplattan ”Homeward Bound”. Det har även blivit en hel del tv genom åren.
X-factor, Moraeus med mera, Grammisgalan och Så mycket bättre. Vilka erfarenheter har du tagit med dig från detta?
– X-factor gav mig faktiskt ingenting. Ingenting. Att träffa Kalle Moraeus var kul, men det jag alltid kommer att minns som ett särskilt kapitel i mitt liv är medverkan i ”Så mycket bättre”. Det var så lärorikt och både det sjukaste och roligaste jag gjort. Jag hade inte kunnat få den erfarenheten någonstans och jag hade lätt gått in i huset igen med samma människor.
Vad får vi då höra på Konserthuset 17 mars? Blir det låtar från ”Så mycket bättre”?.
– Det blir det absolut! Det blir låtar på både svenska och engelska och jag kommer dit med fullt band. Det är en sak som är viktig för mig – att alltid ha ett bra band.
Svenska eller engelska? Vilket språk föredrar du att sjunga på?
– Jag föredrar att sjunga mina låtar. Hehe. Alltså, är låten bra så är den det oavsett språk.
Dina föräldrar kommer ursprungligen från Uganda. Har du några planer att sjunga på swahili?
– Luganda heter språket jag pratar hemma. Swahili pratar mest den äldre generationen och inte vi yngre. Inte så mycket. Att skriva en låt på luganda kommer jag aldrig att göra, däremot skulle jag kunna sjunga in en cover. Jag var faktiskt i Uganda i december, men då sjöng jag på engelska.
Debutplattan hette ”Homeward Bound”. Det är även en låt av Simon and Garfunkel och som de släppte som uppföljare till genombrottslåten The Sound of Silence.
Om vi blickar fram fem, tio år. Vad gör du då?
– O, jag har så svårt med den typen av frågor. Jag vet inte. Jag hoppas att jag gör det jag gör idag. Sjunger och besöker alla kontinenter. Kanske har barn. Jag vet inte. Svår fråga. Det är så svårt att planera framåt tycker jag. Jag lever här och nu och njuter av det jag gör nu.
Någon ny platta på gång?
– Nej, det är lite ovisst när den kommer. Om den kommer. Det måste bli bra först det jag spelar in och då får det ta tid. Det måste få ta tid.
