Echo
Ultra Ultra
PC, PS4

Att bli upptäckt i ett stealth-spel, som precis som namnet antyder går ut på att inte bli upptäckt i, brukar oftast kännas lite förnedrande. Det är ett tecken på att du spelade fel. Ett misslyckande. De första timmarna av det dansk- och svenskutvecklade stealth-spelet Echo känns därför som just det: ändlösa misslyckanden, från min sida. Men Echo är inte som andra stealth-spel. Dina misslyckande är nämligen vad hela spelet bygger på. Och även om det tar tid att vänja sig vid att bli upptäckt så frekvent blir Echo desto roligare när en inser hur det är tänkt att spelas.

Fienderna som det är tänkt att protagonisten En ska smyga sig förbi är nämligen kloner, och allt du gör för att ta dig framåt lär sig dina kloner att härma. Om du blir sedd och väljer att tillintetgöra din förföljare med ett dödligt pistolskott kommer dina kloner att börja skjuta mot dig också. Även simplare saker, som att öppna dörrar eller vandra i vatten, kommer påverka klonernas beteende. Då och då utsätts det så kallade ”palatset” för en blackout, som delvis nollställer vad klonerna lärt sig, så det gäller att strategiskt avväga vilka saker du har råd att lära dina kloner utan att lida allt för mycket av det själv. Den som spelar redlöst blir snabbt bestraffad och den som är för försiktig kommer antagligen inte komma någonstans över huvud taget. Det största målet med spelet är att hitta den där hanterbara balansen, och det är stundvis löjligt spännande.

Det går inte heller att prata om Echo utan att nämna hur otroligt vackert det är. Allt från palatsets inredning och arkitektur till ljussättningen och användningen av färger är extremt behaglig och känns som en väldigt trevlig kontrast till betydligt lortigare stealth-spel som Dishonored eller Metal Gear Solid.

Vad som kanske inte riktigt går hem är vad som händer när En inte befinner sig inne i palatset. Inledningen till Echo kan mycket väl vara den mest utdragna jag någonsin har varit med om. Vi får följa En från att hon vaknar upp på sitt rymdskepp, till att hon landar på en mystisk planet, till att hon vandrar i vad som känns som evigheter för att ta sig in i palatset, vandrar i ytterligare en evighet för att aktivera palatset, och sen är vi äntligen igång. Även andra delar av spelet utspelar sig utanför palatset, och består enbart av dialoger mellan En och hennes AI-kumpan London, och även dessa delar känns som att de pågår lite längre än de borde. Men storyn som Ultra Ultra försöker berätta är tillräckligt intressant för att det inte ska kännas fullständigt outhärdligt.