Sommaren 2017 är fullspäckad för Linnea Henriksson och hon har aldrig längtat mer till scenen.
– Det känns väldigt kul att ha festivalsommaren framför mig, säger hon.
Den senaste gången Linnea spelade live var när hon stod på Gröna Lunds scen sommaren 2015. Just nu befinner hon sig oftast i studion där hon jobbar för att släppa sin nya skiva till hösten. Vi ses på ett café nära studion.
– I ärlighetens namn gör jag musik för att få ställa mig på scenen och så har det alltid varit. Mina musikaliska förebilder har alltid varit de jag blivit knockad av på scenen, Mick Jagger till exempel. Att spela live innebär att göra musiken till något nytt igen. Man kan ha lyssnat på en skiva så man kan varenda fras och vet vilken låt som kommer i vilken ordning men så blir det ändå något nytt när man hör låtarna live. Det är skithäftigt tycker jag.
Linnea och hennes band kommer att spela på festivalerna Skulefestivalen, Trästocksfestivalen och Storsjöyran för att bara nämna några. Hon berättar att själva resandet också är en stor del av festivalupplevelsen, att få se så mycket av landet beskriver hon som en mäktig del av det hela. Sin allra första festivalupplevelse hade hon tillsammans med sin pappa, de båda åkte till Hultsfred som förkläden till storasystern som ville åka på festival för första gången.
– Mamma och pappa tyckte inte det var någon bra idé att hon skulle åka själv med sina kompisar. Så farsan kom på att han kunde följa med så var han ju där om något hände, så fick jag också hänga med. Men syrran såg vi kanske en gång, istället hade jag och pappa värsta feta festivalupplevelsen. Vi såg massa spelningar, Fattaru och Rammstein minns jag.
Vilket är ditt bästa festivalminne?
– Som publik är mitt fetaste minne när jag såg Florence and The Machine på Way Out West 2015. Det var så otroligt bra, alltså extasbra. Jag var helt tagen jättelänge efteråt. Som artist var det när jag spelade i tältet på Storsjöyran 2014. Det var svettigt och Ebbot hade spelat precis innan så det låg liksom någon rockhjältefeeling över tältet redan när jag gick på. Då tänkte jag att nu kan jag inte backa, nu gasar vi bara. Jag hörde knappt mig själv för att folk skrek med i låtarna.
Linnea har tidigare släppt albumen Till mina älskade och älskare (2012) och Du söker bråk, jag kräver dans (2014). Tidigare i år kom singeln Säga mig som första smakprov från det nya materialet. Precis som tidigare har det blivit att hon mest skriver om livets lite lägre perioder, så lyssnarna kommer att känna igen sig. Under tre år har hon arbetat med den nya skivan, vilket är betydligt längre tid än vad de andra skivorna tog.
– Eftersom den här skivan fått ta lite längre tid har jag skrivit massa låtar. Men eftersom tiden går har en del börjat kännas daterade för mig och fått lämna plats för nyare låtar. Det är viktigt för mig att när jag väl släpper låtarna kunna känna att de fortfarande pågår, och jag plockar bort låtar som börjar kännas som ett annat liv.
Du var ledsen över något när du skrev dem, som du nu inte är ledsen över längre?
– Ja lite så. Plötsligt är man lite positiv till saker, det börjar bli vår till exempel. Jag har också vågat skriva min första riktiga kärleksballad som bara är positiv, som jag liksom måste skämta bort när min sambo ska höra den.
Det här blir första gången hon inte släpper en ny skiva innan turnén utan efter. Festivalpubliken i Sommarsverige kommer att bjudas på smakprov av nya låtar och Linnea får testa om publiken gillar vad de hör.
– Jag har ju inte gjort så här innan men jag känner mig så trygg i livevärlden så det kommer inte att kännas så läskigt. Snarare att jag kanske kommer känna att jag måste göra om låtarna i studion för att det är så de ska låta på riktigt.
