Fyra år tillbringades i Grekland innan familjen flyttade hem till Örebro och Hanna Järver började i första klass. Hennes musik präglas av referenser till både Örebro och Kumla och 13 maj intar hon scenen på East West.

Det är ett blygt ”hallå?” som hörs när jag ringer henne för en pratstund om musik, Örebro och vad som händer i framtiden. En katt som har en fästing i pälsen pockar ivrigt på hennes uppmärksamhet där hon sitter i sin hemmastudio för att färdigt sin debutplatta som släpps i höst. En EP släpptes förra året i mitten av april som innehöll sex låtar. Där lirar hon alla instrument själv.

– I princip gör jag allt själv. Elgitarr kan jag inte spela, så behöves det så hyr jag in en musiker för just den uppgiften. Annars kan jag sköta det mesta från min keyboard och synt vad det gäller programmering. För det mesta gör jag allt själv beroende på vilket sound jag är ute efter, säger Hanna Järver.

Men live är det lite annorlunda. Då blir det fler personer än Hanna på scenen.

– Jag har kört med singback och förinspelade bakgrunder, men det blir aldrig bra live. Vid de tillfällena vill jag ha ett band med mig med en trumsektion och elgitarr. Att ha allt på backtrack blir bara skittråkigt.

Hanna föddes i Örebro, men på grund av arbete flyttade familjen till Aten när hon var två år och återvände lagom till att hon skulle börja första klass. Intresset för musik började redan hemma där hennes föräldrar uppmuntrade henne att spela och sjunga och från fjärde klass och hela gymnasieperioden gick Hanna på Kulturskolan.

– Då handlade det mest om att sjunga och spela piano. När jag sedan började på estetlinjen på Risbergska blev det mer och mer inspelning, särskilt mellan jag var 17 och 19 och började skriva egna låtar. Då blev det också mycket lyssnande på artister som Björk, Imogen Heap och James Blake.

Ep:n som släpptes förra året är full av referenser till bland annat Örebro och Kumla. Den fullängdare som släpps i höst via skivbolaget Cosmos kommer inte att ha lika många.

– Det är svårt att låta bli. Familjen bor inte kvar i Örebro, men de flesta av mina vänner gör det och jag brukar vara där ganska ofta. Minst en gång varannan månad och då brukar det bli att hänga på Satin av rent nostalgiska skäl.

Vad kommer vi att få höra på East West 13 maj?

– Det blir lite annorlunda och lite soundmässiga förändringar, men man kommer att höra att det är jag.

Kan du leva på din musik?

– Inte i nuläget även om det är en del av min inkomst.

Någon har kallat din musik för vardagsbetraktelser på svenska.

– Det låter rimligt. Jag kan känna igen mig i den beskrivningen. Jag är nog lite tråkigt realistisk och stundtals känner jag mig väldigt cynisk.

Är det vi hör i dina låtar självupplevt?

– Ja, det är nog allt självupplevt. Sedan kan jag tänja lite på sanningen. Det finns ju inget egenvärde i att alltid berätta hela sanningen i låtarna.

Vad är en Alabamatröja?

– Det är en tröja som jag har som det står Alabama på och som jag haft extremt mycket. Varför byta plagg om man gillar det? Nu har jag tyvärr tröttnat på tröjan och det har blivit väldigt mycket svarta polos. Nästa låt kanske kommer att handla om svarta polos…