Pelle Blohm funderar om en stad som just nu går från att vara en ful ankunge till en vacker vit svan.
En stad i förändring. Byggkranar överallt. Uppgrävt överallt. Hus som rivs. Tomter som ömsar skinn. Det är Örebros verklighet just nu. Det råder någon sorts nybyggaranda i Närkes huvudstad.
Tänker på hur mycket som kommer att försvinna de närmaste åren. Hur mycket nytt som kommer dyka upp innan jag själv kastar in handduken på grund av ålder inom förhoppningsvis cirka 30-40 år. Man märker att man börjar närma sig de äldre åldersspannen nu, och jag minns hur tröttande och tråkigt det var förr när framförallt män som morfar, farfar och pappa satt och snackade om gamla tider, gamla hus och stadens förändring. Dom pratade om parker de lekte i, isbanor de åkte skridskor på, bakgårdar de busade på och trädgårdar som de pallade äpplen i. Dom sörjde detta. Allt var borta nu och det enda jag kunde försöka göra var att se det framför mig via deras beskrivningar. Vilket jag alltså inte brydde mig så mycket om i den åldern.
Under min uppväxt hände inte mycket. Kändes det som. Nu händer allt. Eller också var det så att jag alltså inte brydde mig så mycket då. Antagligen var det precis så. Men visst är vi inne i en hektisk tid. Har funderat allt mer på den förändringen. Överallt där jag lekte och härjade som barn och tonåring är numer bebyggt eller ombyggt. Hela min uppväxtgård i Markbacken revs och byggdes om, på varje fri yta runt Trängens idrottsplats har man trängt in bostäder. Fria ytor som försvunnit. Allt trycks ihop och blir klaustrofobiskt. Runnaby, ängarna och åkrarna bortanför Mellringe, Nasta, Ladugårdsängen, delar av Bettorpsskogen och Lillån. Alla ytterområden kommer närmare, lägger sig över en.
“Två förändringar jag aldrig lär få se men som jag önskar är fler höga byggnader och en levande marina nere vid Hjälmaren.”
Sedan inne i stan. Arlatomten och GB-glasslastbilarna där jag klättrade över staketet för att låna en glass ur de öppna luckorna på lastbilarna, Vasaskolan som försvann och blev bostäder, Eyrafältet med dess virrvarr av lägenhetslängor. Den här utvecklingen kommer fortsätta och det låter kanske som att jag är negativ men det är jag inte. Åtminstone inte generellt. Örebro kommer fortsätta sin förvandling och enbart stråket från Svampen utmed järnvägen genom stan är ett område där stora förändringar kommer ske. Men det är också långsiktiga arbeten där diverse tillstånd och bygglov ska utfärdas. Sedan ska det byggas och fixas och trixas. Det kommer ta många, många, långa år innan en färdigställd enhet ligger där och glänser.
Sorgen är att när de planer man läser om nu är helt klara så lär man väl vara så gammal att man inte orkar njuta av det. Kanske finns man inte ens längre kvar när Örebro genomgått sin totala extreme makeover. För så är de långsiktiga infrastrukturprojekten. De kan pågå i en livstid. Samtidigt är det så att en stad aldrig blir färdigbyggd. En ständig rörelse sedan 1267 då det påstås att Örebro grundades.
Två förändringar jag aldrig lär få se men som jag önskar är fler höga byggnader och en levande marina nere vid Hjälmaren. Men det är trots allt en petitess då så mycket annat händer med denna ”fula” ankunge som håller på att växa ut till en vacker vit svan.
