I oktober 2012 släpptes Inferno. Det var Petra Marklunds första skiva på svenska och den första där hon släppte musik under sitt eget namn. Efter tre års tystnad, åtminstone i fråga om skivsläpp, har den nya skivan – Ensam inte stark – äntligen hittat ut till de digitala och fysiska skivbutikerna. Efter årsskiftet väntar en längre Sverigeturné och den 5 februari stannar hon till på Conventum i Örebro. Vi slog en signal till Petra för att kolla läget efter skivsläppet.

I mitten av november släppte du Ensam inte stark, som är din andra skiva på svenska. Hur känns det?

– Det känns väldigt bra. Jag känner mig stolt och det är jättehärligt.

Det har gått tre år sedan du släppte Inferno, vad har du pysslat med under tiden?

– Jag har skrivit låtar och jobbat med skivan under den mörka tiden av året, sen har jag haft fult upp med allsången under sommarmånaderna. Så det har varit ganska mycket att göra.

Ja, berätta. Hur var det att leda Allsång på Skansen?

– Det var som att leva i en overklig bubbla av allsång. Annorlunda, men också väldigt roligt. Ibland blir jag påmind om mina allsångssomrar när jag startar Spotify. När jag skulle lära mig låtarna gjorde jag nämligen spellistor på Spotify och det har resulterat i att jag får massa tips baserat på det. Det är mycket Gyllene Tider, Evert Taube och Lill-Babs, sånt som inte riktigt är min typ av musik egentligen.

Det sägs att du har scenskräck. Jag tänker att Allsång på Skansen borde vara en ganska jobbig grej att göra då?
– Nej, inte scenskräck. Det är mer precis innan jag går upp på scenen i så fall. Då är det en del nerver inblandat och jag kan bli rädd att jag ska glömma bort texter eller vad jag ska säga, men det är nog ett ganska klassiskt drag hos de flesta artister. När jag väl kommer upp på scenen är jag superwoman istället. Där är jag modig. Jag har stått på scen från att jag var liten och det är en av de tryggaste platserna för mig.

Din nya skiva beskrivs som din mest personliga hittills. Kan du berätta lite om den?
– Jag upplever att min musik blir mer och mer personlig hela tiden. Många av låtarna kommer ur diskussioner, tankar och erfarenheter, precis som det gör för de allra flesta låtskrivare, och då blir det såklart personligt. På Ensam inte stark tar jag upp lite olika barndomsminnen, jag skriver om varför jag är så besatt av att sjunga, hur jag ser på det här med sång och artisteri. Det är ganska mycket klassiskt låtskriveri, man sätter sig och sjunger om varför man tycker om att sjunga till exempel. Varför gör jag det, vad betyder det för mig, vad ger det upphov till för känslor? Jag försöker hitta en kärna i det jag jobbar med, sen blir vissa saker mer personlig än andra. Men skivan speglar mycket av mitt liv och saker jag har sett och upplevt.

Har du lagt större vikt vid texterna nu jämfört med tidigare?
– Jag har alltid haft fokus på både text och musik, förutom i början när jag inte skrev låtarna själv. Text och musik är absolut lika viktigt. Jag tycker det är jätteintressant hur man kan böja och bända på saker med ord och meningar – och hur man kan utgå från något man hört på gatan och sen göra det till en hel låt.

Hur känner du att skivan har blivit mottagen?

– Jättebra. Jag fick nyligen ett låtskrivarstipendium från SKAP (Sveriges kompositörer och textförfattare, red. anm.) och det är det finaste jag någonsin fått. Det gjorde mig jättelycklig och stolt. Sen har jag sett att mina fans lägger upp olika citat från skivan på Facebook och Instagram. Då ser man att folk lyssnar och tar till sig. Det värmer verkligen massor.

Skivan har fått titeln Ensam inte stark och på din webbsida säger du bland annat att vi lever i ett individualistiskt samhälle som uppmanar till egoism.

– Det är lite så, kanske i synnerhet i Sverige. Vi svenskar är inte så öppna. Jag tycker att den där reklamen från Ikea, när de tar bort en lägenhetsdörr i ett trapphus, är klockren. Där leder det till nyfikenhet och att folk, istället för att stå och kika på sina grannar genom sina titthål i dörren, samlas i den där lägenheten, där det till slut utvecklas till en fest. Min mamma är från Slovenien och där är det på ett helt annat sätt. Dörrarna står öppna och man kommer över till varandra med olika saker. Jag tror att man mår bra av gemenskap. Ensamhet är något väldigt många är väldigt rädda för och lider av. När jag hade gjort klart skivan kände jag att Ensam inte stark var ett naturligt namn på den. Skivan handlar ju på något sätt om den känsla som bottnar i rädsla för ensamhet. Den kan exempelvis uppstå om man blir lämnad i en relation, eller när man som artist blir ensam kvar bakom scenen när alla andra har gått hem.

Upplever du själv utanförskap någon gång?

– Min absolut värsta tid var nog under högstadiet, då kände jag en stor rädsla inför att hamna utanför och inte vara en del av gemenskapen. Det var en tuff tid. Rädslan finns nog alltid där, men det handlar i vissa fall också om att själv göra ett aktivt val. Om man slutar med att höra av sig till sina vänner sänder man ut signaler som säger att man inte vill umgås med dem. Då slutar de också med att höra av sig. Så för mig är det viktigt att hålla kontakten med familj och vänner.

På Inferno samarbetade du en del med Jocke Berg från Kent och nu har ni samarbetat igen. Hur har låtskrivarprocessen sett ut?

– På Inferno var Jocke med och skrev fyra låtar. Resten skrev jag med en annan kille, som heter Daniel Ledinsky. På Ensam inte stark har jag och Jocke skrivit hur många låtar som helst ihop och sen har jag valt ut de som blev bäst. Vi har verkligen skrivit massor med låtar. Ju mer man lär känna folk desto mer avslappnat blir arbetet. Nu har jag jobbat med folk som jag lärt känna bra och som jag har roligt med. Vilda fåglar skrev jag och Jocke på två timmar. Det började med att Jocke fick en idé på ett riff, och sen fick jag en låtidé, plötsligt var den klar. Oftast är det så de bästa låtarna kommer till. De är tydliga och okomplicerade, men har ändå en kärna.

Händer det att du skriver låtar åt andra artister?

– Jag har gjort ett par låtar till några svenska artister och någon låt har letat sig iväg till Japan, men det blir inte så mycket sånt. Jag tycker det är kul, men jag fokuserar framförallt på att skriva till mig själv.

2009 flyttade du till London och arbetade en del med olika producenter och låtskrivare. Hur formade det dig?

– Mycket att jag tycker att Sverige är bäst, haha! Här får man saker gjorda, det är ingen bullshit. Jag vet inte hur många jag jobbade med i London som skröt om att att de hade fått Grammys eller skrivit texter åt Kylie Minogue, som sen visade det sig att var en mening eller ett ord till en text. Det var mycket snack och lite verkstad. Det var skönt att få komma hem och kunna göra saker på rätt sätt, men kan behöva komma bort från det man har för att kunna uppskatta det. Samtidigt var det väldigt kul och intressant att bo i London. Jag boode i ett rum i ett kollektiv i Notting Hill, där jag satt och jobbade. Och ibland tog jag tåget ut till vischan, träffade andra låtskrivare och så satt vi och skrev i någon liten skrubb.

Saknar du klubblivet?

– Nja, saknar och saknar. Jag älskar klubbmusik och lyssnar mycket på det. Det kommer alltid att vara en del av mig. Egentligen har jag nog levt lika mycket klubbliv hela tiden, bara att jag inte är ute och turnerar samma sätt längre. I Sverige finns det tyvärr få klubbar där man kan gå ut och dansa och bara tappa bort sig i musiken. Och trots att jag har varit runt och spelat i hela världen har faktiskt aldrig varit i Berlin och klubbat, så det ska jag se till att göra snart.

Vad blir nästa steg för dig som artist?

– Jag vill fördjupa mig mer i låtskriveriet. Det är så himla kul med alla detaljer i att skriva musik, så nästa steg är att jag ska sätta mig ned och producera ännu mer. För mig gick det så fort. Plötsligt blev jag popstjärna och spelade live i hela världen. Men det blev väldigt mycket fokus på att låtarna skulle slå, att varje låt skulle bli en hit. Nu känner jag att jag kan det här med att stå på scen och vill istället lägga fokus på att bli riktigt bra på att skriva och producera låtar, som var det jag en gång började med. Jag är stolt över att jag vågade ta tag i spakarna själv efter de två första skivorna, för det är ändå ett ganska stort steg. Sedan får vi se åt vilket håll det utvecklas.

I februari sticker du ut på en Sverigeturné. Hur känner du inför att spela live?

– Det är fortfarande det absolut bästa som finns. Det är då låtarna blir på riktigt. I studion är det på ett sätt, från idé till färdig låt, och när en låt är färdig kan man hamna i extas över slutresultatet. Men när man står på scen märker man vilka låtar som flyger live. Jag har olika favoritlåtar hela tiden på grund av det.

Är September helt och hållet historia?

– Jag vet inte riktigt. Kanske, kanske inte. Men som det ser ut nu har jag inga planer på att gå tillbaka till September.