Vi fick tag på Mapei i Los Angeles solsken, efter att hon fått Europa att dansa under en niodagars lastbilsturné, för att prata bakgrund, kommersialism och ett skrotat Justice-samarbete.
Den första gången jag hörde Don’t Wait satt jag i en biograf och väntade på att filmen skulle börja. Jag har glömt vilken film det var för länge sen, men låten kommer alltid att vara en av mina favoriter; ett otypiskt feel good-anthem med stora trummor och baleariskt gitarrspel. Det är en låt som utan problem skulle funka som soundtrack till en blöt kväll med familj och vänner, där man spontant klappar händer och knäpper fingrar till beatet. Det är en låt som går att både skratta, dansa och gråta till. Svensk-amerikansk-liberianska Mapei leder dig genom dess höjdpunkter som en lugnt och tillbakalutat självsäker crooner. Över ett år senare sitter jag i solen utanför ett tacoställe i kaliforniska Silver Lake och ringer upp Mapei, som befinner sig i Long Beach och äter lunch på en salladsbar (hon försöker börja äta mer hälsosamt). Själv hinner jag med tre fisktacos (jag försöker äta så många tacos som möjligt innan jag flyger tillbaka till Sverige) och en hibiskuslemonad.
Så fort Mapei svarar i telefonen känns det som att jag talar med en tidigare okänd kusin. Vi hinner prata i nästan en halvtimme, om Kalifornien, Afrika, resor, Stockholm och livet i allmänhet, innan jag kommer ihåg att jag behöver göra en intervju också. Hennes musik har ungefär samma vibb som hennes person – på samma gång mjuk, tankfull, kraftfull och minnesvärd.
Mapeis albumdebut Hey Hey kom 2014 och blev en undergroundsuccé. Musikbloggare skrev om ovan nämnda Don’t Wait i månader i sträck. Det har gjorts oräkneliga remixer på låten, bland annat av Frankie Knuckles, Kingdom, Giraffage, australiensaren DJ Brynny. En version, med Chance The Rapper, nådde till och med listorna. Det gjordes oräkneliga covers på Don’t Wait, och den spelades oräkneliga gånger på radio, men sanningen är att hela albumet är briljant – en uppvisning av Mapeis star quality via meningsfulla poplåtar som på samma gång är kommersiellt gångbara och har en indieryggrad.
– Jag tyckte inte att Hey Hey fick ett så bra mottagande som jag hade hoppats på. Det är ett väldigt poppigt album, det album jag alltid ville göra, Michael Jackson-aktigt. Det är albumet jag drömde om att göra när jag växte upp.
Mapei föddes i Rhode Island, USA:s minsta delstat, och delade under större delen av sin barndom tiden mellan sin mamma i Stockholm och, sommartid, sin pappa i USA. Hennes föräldrar möttes på Celia’s West African Club, hennes pappa var gitarrist.
– Jag har en mental bild av hur min pappa spelar gitarriffet i Don’t Wait på den där klubben.
Hon fastnade tidigt för musiken.
– Jag har alltid sjungit. I skolan var jag ”amerikanen” så mina klasskamrater uppmuntrade mig. De sa ”du kan säkert rappa, du kan säkert sjunga som Whitney Houston” och jag tänkte ”okej, det kanske jag faktiskt kan”. Jag sjöng alltid och folk gillade det så…
Sen började jag rappa med killarna i skolan. När jag var 18 flyttade jag till New York och blev bättre på att sjunga. Jag fick med en låt på en Ruckus-mixtape, sålde den i Sverige och gav ut den i New York, och sedan dess har jag lärt mig att vara en entreprenör med min musik. Jag har startat min egen label, gett ut låtar och landat en deal med Downtown Records. Jag har gjort det här ett tag nu.
Uppväxten i Sverige gjorde henne till en drömmare, säger hon.
– Jag hade den svenska verkligheten framför mig, men tänkte alltid på hur andra platser skulle vara. Om jag hade vuxit upp i USA tror jag att jag hade blivit en jurist eller något sånt. Jag skulle inte ha varit en drömmare på samma sätt, jag tror att jag skulle ha haft mer fokus på att göra någonting seriöst. Det är en stor press i staterna, till skillnad från i Sverige – i Sverige behöver du inte bli hemlös, det finns ett skyddsnät, men i USA lever folk mer från lön till lön.
Hennes musik innehåller många positiva beståndsdelar: sånger om att fortsätta, om hopp, om motivation och äkta kärlek. Den är lite ambivalent – några låtar funkar som intron till fotbollsmatcher medan andra passar perfekt för att illustrera en bild av en ensam tjej som gråter sig till sömns. Den är varierande och rik på detaljer, som de bästa delarna av en dessert.
Mapeis liberianska bakgrund har helt klart påverkat hennes musik i feelgood-riktning. Hon säger att låten Blame It on Me påminner henne om musiken hon hörde på afrikanska fester under uppväxten. Hon har hittat en fusion av hiphop, pop och afrikanska rytmer som hon känner sig hemma i, men räknar även upp Radiohead, Nirvana, Dr Dre, Nas, Puff Daddy och Mase som influenser.
– Den perioden av 90-talet var skimrande och magisk. Allt jag ville var att hänga på Times Square med en dunjacka och chilla.
Vi talar om drömsamarbeten.
– Jag skulle älska att göra en låt med Dr Dre, typ en av hans ballader. Jag har tillbringat mycket tid i Cali och känner verkligen den vibben.
Jag föreslår ett samarbete med Nas, någonting jag tror skulle kunna bli episkt, och hon berättar om en lycklig slump:
– Min producent har arbetat med Nas musik sedan jag var 18, det skulle vara grymt.
Efter att hon 2009 släppte ep:n The Cocoa Butter Diaries på Downtown Records började Mapei arbeta på ett album tillsammans med den franska electrohouseduon Justice. Till sist skrotades dock inspelningarna eftersom hon inte kände sig nöjd med soundet.
– Det lät mer som deras stil, och jag var inte redo att representera det. De är väldigt sköna killar dock, superstjärnor, rockstjärnor.
Hon lät de positiva vibbarna ta plats istället. Tittar man på några av hennes största hits i samlingen har de en del fina underliggande budskap. Change innehåller textrader som ”Don’t you worry ’bout a thing my brother / A little love is all it takes / Don’t you worry ’bout a thing my sister / We’re all waiting for a change”.
Don’t Wait börjar med ”Old friend indeed, come build me up / Come shed your light, it makes me shine / You get the message, don’t you ever forget it” och en annan favorit, Believe, innehåller ”In the world so unsure / I believe in you / Nothing in this world can make my feet both to the ground / I Believe in you”.
– Jag skriver alla texter själv. Varje text på Hey Hey, med undantag för lite hjälp med refrängerna på två låtar, är skriven av mig.
Idag, när det inte är ovanligt att se 20 medförfattare på en låt, är det ganska imponerande. Om det verkar som att jag är ett stort fan av Mapei så är jag inte den enda. Hon har varit med i magasin som Nylon, W, Ladygunn, Complex, Vogue och mer därtill. Henne senaste spelning på Berns i Stockholm sålde slut på nolltid, och hon har även gjort ett samarbete med Monki; Mapei x Monki x Marawa fick modebloggare att gå i spinn och frontade skyltfönster världen över.
Mapei har även nyligen samarbetat med Volvo Lastvagnar i webbserien Reality Road. Serien visar i 24 delar Mapei under en nio dagar lång roadtrip genom Europa, tillsammans med hennes vän och samarbetspartner Liza Minou Morberg och lastbilschauffören Jens Karlsson, medan de spelar in videon till låten Million Ways to Live.
Två dagar efter att Million Ways to Live-videon haft premiär hade den över 100 000 visningar, och Reality Road-serien hade blivit en viral hit.
Att vara kommersiell är ingenting hon tycker är allt för betungande.
– Det är någonting jag vill. När jag inte har någonting att göra får jag myror längs ryggraden. Jag skulle älska att vara ännu mer synlig. Den musik jag gör nu är lämpligare för det, mer artistisk och illusionsskapande. Jag vill bara skapa en värld om folk kan delta i och njuta av att se på och lyssna till.
