År 2010 utsågs Lill-Anna Nilsson på Lill-Annas Leverans Bageri AB till Årets kvinnoföretagare i länet. 1992, när hon startade sin egen rörelse, ville ingen bank satsa på henne. Men varken fördomar eller en småföretagares hårda lott har kunnat släcka hennes entreprenörsanda och tro på sig själv.
– Den tyngsta delen i jobbet är att få tiden att räcka till. Nu försöker jag delegera bort att börja ett på natten så att jag kan börja lite senare.
Lill-Anna Nilsson skrattar ett av sina pärlande skratt.
– Min nackdel är att jag har lite svårt att delegera. Jag jag gör helst saker och ting själv.
Med lite maräng och grädde på natten kickstartar hon sin långa arbetsdag som börjar i bageriet i Kumla. Hennes framgångsrecept är kort vila, hårt arbete, långt och länge.
– Redan när jag var liten var jag väldigt energisk. Antingen är man så, eller inte, tror jag.
Lill-Anna är född i Stockholm men flyttade till Örebro vid fem års ålder.
– Min dröm var att bli lärare eller att jobba i bank. Inte egenföretagare. Det hade jag inte en tanke på. Det finns heller inte i familjen.
När hon gick i nian skulle hon söka jobb och bläddrade igenom de Gula sidorna i telefonkatalogen. Hon fastnade för bageriet Brödboden på Hertig Karls Allé. Hon ringde upp och fick genast komma dit på besök.
– Det var ett litet kvartersbageri. Jag var 16 och det kändes som en stor industri. Dom hade ingen butik alls. Och jag hade sett framför mig hur jag stod i volangförkläde och sålde bröd över disk.
Hon fick jobb på helger och sedan på loven. Under hela gymnasietiden arbetade hon där. Brödbodens duktiga bagare lärde henne yrket från grunden.
– Jag har inte gått bagarskola. Jag gick treårig ekonomisk linje och är gymnasieekonom. Min tanke var att jobba inom bokföring eller bank eller något sånt.
Efter gymnasiet visste Lill-Anna inte riktigt vad hon skulle plugga. Så hon fortsatte på bageriet.
– Jag har tyckt om bakning sen jag var liten. Sen var det atmosfären, helheten och de jag jobbade med.
Men en lågkonjunktur i slutet av 80-talet gjorde att en del bagerier gick i konkurs. Också Brödboden. Hon visste inte om hon kunde få jobb där över sommaren efter gymnasiet.
– Så då sökte jag ett par jobb till. Jag fick börja på Konsumbageriets kontor och jobbade extra på en Hydro-mack.
När sedan nya ägare köpte upp Brödboden hade hon tre jobb i sex veckor.
– Men vad det var i bakandet som fick mig att överge mina andra val är omöjligt att veta.
Slumpen spelar en stor roll i liv och yrkesval. Det enas vi om. Att utbilda sig till gymnasieekonom var ett bra val i backspegeln.
– Man behöver kunna kalkylera och sköta bokföringen som egenföretagare. I min bransch har man en passion för bakandet. Det är inte alltid som det går jättebra. Man måste räkna ut om det går ihop. Vad det kostar att göra en smörgås eller en limpa till exempel? Det gäller att kunna inse när det är värt att fortsätta med någonting. Företaget måste ändå överleva. Det måste löna sig.
I dag ställs det mycket högre krav på bagerierna.
– Vi måste marknadsföra oss mer. Vi har många aktörer att konkurrera med. Butikerna har själva bake-off. Sedan är importen stor. Det slår ju faktiskt ut en hel del bagerier. Är man inte lyhörd och flexibel och följer med när marknaden förändras funkar det inte.
Diettrenderna avlöser varandra i allt snabbare takt. Det påverkar bagerimarknaden.
– I dag ska folk också ha grovt bröd, men det är inte givet att det mörka brödet är det grövsta. Det är själva innehållet i säden som avgör det.
Åter till Brödboden, som döpts om till Närkebagaren, där hon gjorde sina första erfarenheter som arbetsledare.
– De tre nya ägare var inte aktiva i företaget. Dom tillverkade bagerimaskiner och ville ha det som en testplats. Vi levererade jättemycket till Örebros butiker.
Det var ganska stort. Tio bagare, bara grabbar. Där gjorde jag allt från att baka och sälja till att sköta personalen. Då var jag 19 år. Återigen ett litet skratt. Hon förutsåg inga problem. Hon kunde sitt jobb.
– Men efter ett tag kom jag inte överens med en kille. Då sa jag till ägarna att antingen går han eller så går jag. Dom stöttade mig absolut men kunde inte ta konflikten. Då kände jag att det här blir ohållbart. Och då gick jag.
Lill-Anna Nilsson blev efter ett tag växtinredare på Växtinredningsgruppen. Hon såg fram mot ett vanligt jobb med lediga helger och hade köpt en Ford Escort Cab. Men dessförinnan hade hon karakteristiskt nog hunnit med att starta upp ett bageri åt Mikael Knutsson som drev restaurang Knuten. Han skulle ha bröd till sin cateringverksamhet.
– Jag såg det som en utmaning att starta upp med en ugn och allt som hör till. Och det funkade jättebra.
Bageriet växte men det fanns inget utrymme. Så det var bättre att han anställde någon annan.
– Jag höll i alla fall på i ett halvår. Och fick kunskap om hur man startar upp något från grunden. Det var efter det som jag började som växtinredare.
Varken i Närkebagarna eller i Knuten hade hon behövt satsa kapital. Men massor av tid.
– Jag tänker i dag att den tiden jag la ner var min investering i att mäkta med de motgångar som har inträffat dom här tjugotre åren. Jag vet vad det är att jobba hårt. Jag vann nog i alla fall mest på det. Dom andra företagen finns inte kvar. Man kan investera på olika sätt.
Så en dag 1992 kom ett telefonsamtal från Conventum som ville dra nytta av hennes tjänster igen. Hon hade gott rykte i branschen och gjort sig känd för sin leveranssäkerhet. Hon kunde tänka sig att till att börja med driva en bagerirörelse som fritidssysselsättning eftersom hon hade fem kunder som trodde på henne från första dagen. Lill-Anna skrev ihop ett kompendium på tio sidor och gick till banken för att diskutera ett litet lån för att kunna starta upp med begagnade maskiner och en leveransbil.
– Det var 300 000 som jag hade behov av. Banken tyckte det var ett jätteintressant projekt.
Banken visste att hon drivit rörelser som gått från förlust till vinst. När hon sedan fick besked så var hennes affärsidé lika intressant men banken kunde inte hjälpa till med finansieringen. Likadant var det med andra banker hon tillfrågade.
– Då kan jag tänka mig att det var för att jag var en 21-årig tjej som lånade till att bygga upp en liten industri. Det var fördomar. Jag vet några manliga kollegor som startade upp ett bageri här i stan. Dom fick låna pengar. Och gick sedan i konkurs. Jag fick känslan av att män i banken bara litar på män.
Lill-Anna handskas med fördomarna på sitt eget sätt.
– I stället för att se det som ett problem har jag valt att se det som en utmaning för att allmänheten ska förstå att vi kvinnor också kan. Man ska vara saklig. Man ska ta upp det som verkligen gäller. Jag tog aldrig upp att det var en fråga om kille eller tjej. Jag är inte intresserad av att ha rätt utan av att nå resultat. Att hitta en lösning.
Hon är motståndare till inkvotering av kvinnor i styrelser.
– Man ska gå efter kompetensen. Det är inte en fråga om det är en kvinna eller en man.
Fast hon är medveten om att det är lättare för män. Och tror att det kanske alltid kommer att vara det. Även om hon ser en viss förändring bland de yngre generationerna.
– I min generation finns det en klyfta. Det har varit tuffare att vara kvinna. Samtidigt hoppas jag att jag kan vara en förebild för dom som ville göra något åt det. Oavsett vad det är för bransch. Det är ofta så att man som tjej inte vågar för att man är rädd för att misslyckas.
Inga pengar från banken – men Lill-Anna var inte uträknad utan satsade sitt sparkapital och sina semesterpengar. Hon lyckades köpa en begagnad bageriutrustning för 150 000 med hjälp av en handpenning på hälften och en tvåårig avbetalningsplan. Det var en privatperson som trodde på henne. Hennes Ford Escort försågs med dragkrok.
– Inte den bästa leveransbilen. Man fick in tre brödbackar i bagageutrymmet. Jag hade jobbat extra på Hydro Älvtomta i två års tid och fick hyra en kärra nattetid för 500 kronor i månaden på villkor att jag lämnade jag tillbaka den före klockan 8 på morgonen.
Sedan var det dags för heltidsjobb på Växtinredningsgruppen till klockan 17.00. Och arla morgonen därpå väntade bageriet som hon hittat en lokal till i Kumla. Den betalade hon 5 500 kronor för i månaden. På gymnasiet hade hon skrivit en uppsats om konkurs och visste vad det innebar. Därför satsade hon på att få ihop ett aktiekapital.
– Man är mer skyddad som person i ett aktiebolag. Företaget är en sak, jag en annan. Sen har man förstås ett juridiskt ansvar.
En annan slutsats av uppsatsarbetet var att att aldrig blanda ihop pengar och familj.
– För det är svårt och leder ofta till konflikter på ett eller annat sätt. Man ska inte utsätta dem man bryr sig om på det sättet.
Lill-Anna vågade satsa trots arbetsbördan och vetskapen om att det inte finns några garantier att lyckas. Hur hårt man än jobbar.
– Man måste tro på sig själv. Det enda jag förband mig till var att betala hyran för den där stora lokalen i Kumla.
Om allt skulle gå i stöpet var alla satsade pengar borta. Men hon hade 200 kvadratmeter att förfoga över.
– Jag hade jobb med lön som inredare och tak över huvudet. Och då kände jag att jag vågade satsa.
I dag har Lill-Anna femton anställda, tio på heltid, tio på bageriet, fyra på butiken och cafét på Vasagatan i Örebro och brödbutiken på USÖ. Hon har nyligen öppnat butik och café i Kumla. Byggt ut, investerat i nya linjer och nya maskiner på bageriet.
– Vi har fullt sortiment: tårtor, smörgåstårtor catering och stenugnsbakat, surdegsbröd sedan länge, fullständiga rättigheter.
Allt finansierat med eget kapital som hon skapat i sin rörelse. Hon möter nämligen samma attityd hos bankerna som när han startade.
– Jag har länge velat köpa loss fastigheten för att kunna få ner hyran och göra en investering.
Men banken är inte med på noterna. Det vore lättare att få låna till en båt, konstaterar hon. Lill-Anna har också tvingats lära sig hur byråkratin fungerar. I slutet av 90-talet fick hon ta en oerhört tuff juridisk fight med Kumla kommun som utan förvarning sa upp hyreskontrakten med henne och några andra småföretagare i den fastighet där de bedrev sin rörelse. Kommunen hade köpt in den och ville riva den för att bygga en parkeringsplats åt storföretaget Ericsons anställda. Men slutet gott, allting gott. Nu är relationerna mycket goda.
Lill-Anna tycker inte att företagsklimatet är bra. Det är ingen skillnad på stora och små företag. Ändå är det småföretagen som står för större delen av inkomsterna i Sverige. Ett litet företag kan stå och falla med konsekvenserna av lagtvånget att välja bort fel person.
– Jag har varit tvungen att göra det vid ett tillfälle. Och jag fick sedan göra jobbet själv. Jag följer reglerna som de är men jag ifrågasätter de som jag tycker är fel.
Det finns en social sida i hennes entreprenörskap. Det är lika viktigt att förhindra förslitningsskador och se till att personalen mår bra som att skydda miljön.
– De är min investering. Det gäller att se helheten så att man aldrig glömmer bort hur viktiga alla komponenter är.
Dessutom gav hon fram till april i år tio procent av omsättningen på USÖ-butiken till Nyckelfonden vid sjukhuset som bedriver klinisk forskning. Hon ger på en annan basis nu.
– Jag har så många i min omgivning som drabbats väldigt hårt. Då känner jag att jag kan jobba hårt. I stället för att konsumera så kan man ge till forskningen. Man får försöka göra det bästa man kan. Vi har alla glädje av forskarnas arbete och framsteg.
Lill-Anna tummar aldrig på kvaliteten i hantverket. Vinstmaximering är inte hennes grej. Och när hon berättar om sina tidiga morgnar på motorvägen på väg från bostaden i Örebro till bageriet i Kumla för att baka vårt dagliga bröd får hennes arbetsglädje och energi en lyrisk kvalitet.
– I morse när jag stod och gjorde tårtor och såg hur solen gick upp och himlen vart eldfärgad… Så länge man kan se och uppleva det, är det okej.
Det är hennes liv.
