Hur gör man en minneskonsert utan att det blir tusen tårar? Man gör som Magdalena Eriksson och samlar en gäng örebromusiker och så bjuder man in brodern till den man vill minnas.

Själv minns jag med klarhet den kryptiska rapporteringen om vad som hade hänt vid pendeltågstationen i Häggvik. Året var 1997. En känd musiker var inblandad. Den dagen kom inte Ted Gärdestad tillbaka från sin promenad.

Lördag och Conventum kongress. Näst efter musikhögskolans aula måste detta vara den lokal i Örebro som lämpar sig bäst för musik – allt i inväntan på hur nya Konserthuset kommer att låta.

Att kalla det som framförs för konsert är att förringa evenemanget. Det här är så mycket mer än ”bara” en konsert. I den här minneskonserten för Ted Gärdestad får man som konsertbesökare en liten inblick i en musikers liv och konstnärskap. Den stora frågan innan konserten var hur det skulle låta. Magdalena Eriksson och Krister Kallin i all ära, de är bra sångare, men ingen låter som Ted Gärdestad. Det var ju just det som gjorde musiken så speciell tillsammans med brodern Kenneths texter. Teds röst.

Och så glider han in – Erik Linder. Med något längre hår och en röd kavaj skulle han på långt håll nästa kunna misstas för minneskonsertens huvudperson.

Så börjar Erik sjunga.

Tror aldrig jag varit så nära tårar på en konsert förut.

Erik Linder låter som Ted Gärdestad. Fraseringen, rösten, sättet att sjunga. Allt finns där. Detta tillsammans med broder Kenneth Gärdestad berättelser om musiken, livet och kärleken gör denna minneskonsert komplett.

17 konserter har det blivit hittills runt om i Sverige. För mig får de gärna bli hur många som helst. Gillar man Ted Gärdestad och hans musik är ett besök på denna minneskonsert ett måste.