Ibland måste man gå en lång väg för att komma dit där man ska vara, men ibland räcker det att arbeta i tjugo år inom Levi’s och strax över två år som vd för JC.

Marthyn Inghamn har kommit precis dit han ska vara, fortfarande i klädbranschen men nu som multientreprenör. Han har precis köpt upp legendariska skobutiken Sko-Uno i Stockholm och tanken är att han där ska samla alla verksamheter han är inblandad i. Det är några stycken.

I nuläget pendlar Marthyn mellan tre olika kontor samt, så klart Sko-Uno-butiken. Vi reder ut det där under intervjuns gång, men börjar där allting började – med att Marthyn blev avskedad från JC. Han hade då varit vd i strax över två år och arbetat med att vända en retailfärja som inte gått bra under betydligt längre tid.

– Det var jobbigt med JC. Jag hade inte styrkan att kunna styra hårt, för både ägarna RNB (Retail and Brands, red. anm.) och deras huvudägare Konsumentföreningen hade åsikter som inte alltid överensstämde med mina. Jag vill gärna ta risker, satsa framåt, medan de var mer inne på att spara sig till framgång. Jag satsar hellre 100 kronor på något som kan bli värt 1 000 än att lägga 100 kronor på att spara mig ur en kris.

Våren 2013 fick Marthyn gå. Senare under året valde ägarna att sälja JC till den kinesiska företagsgruppen Denim Island. Marthyn var kvar på kontoret en månad, stod till förfogande i tre månader, och istället för att ta ledigt efteråt bestämde han möten med ”hela klädbranschen”. Han berättar att det var många som kontaktade honom om att gå in i olika konsultroller, men att han inte var redo mentalt. Inte avtalsmässigt heller för den delen, i och med att han satt i karantän efter sin tid på JC.

– Hade jag fått göra om den perioden så hade jag tagit tre månader ledigt. Jag var lite för stolt och ville snabbt kolla på nya projekt, det var som ett försvar i det som hände – jag ville inte visa mig svag. Redan tredje veckan i juni hade jag startat mitt nya aktiebolag och börjat varumärkesskydda lite idéer. I efterhand känner jag att det var lite barnsligt, det hade varit nice att sticka utomlands i tre månader och göra någonting jag alltid hade drömt om.

Ångrar du någonting med JC-sejouren?

– Jag hade önskat att jag hade fått mer tid att göra JC så som jag ville, men hade jag inte fått kicken och lärt mig det jag lärde mig så hade jag inte gjort det här. Så hur patetiskt det än må låta så brukar det finnas en mening med det mesta.

Vad skulle du ge för råd till de som hamnar i samma situation som du gjorde?

– Jag brukar säga ”var lite svag, stick, dra och hitta dig själv” – eller bara kolla på tv, om du har möjligheten. Jag själv fladdrade lite i början, var för ofokuserad i det jag ville göra och pressade mig själv för att hitta en lösning.

I och med karantänen tog Marthyn tillfället i akt att tänka på vad han ville göra framöver. Det tog tre–fyra månader, men i oktober 2013 hade han bestämt sig för fem strategier som han ville arbeta efter. Ett, att driva en agentverksamhet där han kunde både konsulta och gå in och hjälpa varumärken på olika sätt. Två, att gå in som delägare i mindre bolag. Tre, att arbeta med egna varumärken. Fyra, att köpa upp en retaildel. Fem, att utveckla Sverigeproduktion.

– Och med det sistnämnda har vi inte kommit dit jag vill. Vi gör en hel del av Sarvaproduktionen i Sverige nu men jag vill att vi ska kunna både tvätta, väva, göra allting här. Jag hade hoppats att det hade gått att få bidrag för att ta hem verksamhet, men det är inte så lätt som man kan tro. Vi pratar investeringar i hundramiljonersklassen innan det bär sig. Men drömmen är att få med Acne, Nudie, H&M och starta upp både produkt- och designutveckling.

Sverigeproduktionen har kanske inte kommit så långt som Marthyn vill, men de andra delarna i strategin har gått som planerat. För att göra det lättare att hålla isär de olika verksamheterna har han tre olika kontorsplatser i Stockholm. På reklambyrån Frankensteins kontor tittar han på olika projekt och möjligheter gällande att gå in och hjälpa mindre bolag.

– De flesta projekt jag har som börjar avslutas nu har jag hållit på med i ett och ett halvt år. Bara att få en varumärkesplattform att bli riktigt stark tar ett år – en vecka att göra, ett år att finslipa och det har jag sysslat mycket med på Frankenstein.

Sen har han även en plats på exilörebroaren Finn Alpbergs kontor i Gamla stan. Där arbetar han med sin agentverksamhet. Agentverksamhet? Jo, i november förra året knep Marthyn Sverigeagenturen för det japanska jeansmärket Edwin. Utöver det har han även det amerikanska solglasögonmärket American Optical i sin varumärkesportfölj.

– Edwin var en perfekt möjlighet, ett bra varumärke som har funnits sedan runt 1947. Deras jeans har så bra kvalitet att jag efter två och en halv månad, med de jeans jag har på mig nu, inte ens har fått ett synligt märke från min snusdosa! Och American Optical är ett gammalt märke som har gjort samma modell sedan 1958, tillverkade i USA. Det sistnämnda är ingenting man blir tät på, men det är otroligt coolt. När jag tog in American Optics och Edwin ville jag hålla isär dem från Denim Demon och Sarva, det blir så splittrat annars. Plus att Max Jander, som svarar för införsäljningen av Denim Demon och Sarva, inte är med i Edwingrejen och det blir lätt att folk förväxlar verksamheterna med varandra om vi inte skiljer på dem.

Denim Demon och Sarva, ja. 2014 gick Marthyn in som delägare i jeansmärket Denim Demon, och i samband med det bestämde sig han och Anton Olsson – en av Denim Demons grundare – för att även starta upp Sarva som ett eget varumärke. Anledningen var enkel – de ville göra Sverigeproducerade jeans men även produkter inom outdoor, såsom samarbete med Lundhags.

– Jag kände att det var svårt att göra det under Denim Demon-märket, det är för stort. Och det funkade inte med bakgrunden heller: Sverige, samer. Denim Demon är en låttitel från norska bandet Turbonegro, jag kan inte bygga en bra story av det, det blir rörigt.

Nu är planen att låta Denim Demon bli ett riktigt bra kommersiellt jeansmärke, medan Sarva får stå för svenskproducerade premiumprodukter.

– Det är mycket hjärta i Sarva, det är inget man bygger familjearvet på . Att tillverka i Sverige är extremt dyrt. Det känns helt rätt men man räknar ju inte hem det på samma sätt som man gör med ett normalt bolag.

Marthyn går mycket på känsla. Gillar inte att fokusera på en sak utan föredrar att ha mycket igång samtidigt. Han har som en följd av det många projekt rullande, men alla är planerade att i framtiden samsas i samma lokal – Sko-Uno på Gamla Brogatan i Stockholm.

– Men vi får se om jag får plats att ha ett showroom för alla märken. Jag vet inte ens hur mycket yta jag har att arbeta med än! Det är skor från golv till tak i både källaren och på vinden, med smala gångar mellan väggarna av skolådor. Tiden fram till sommaren kommer vi att sälja av så mycket som möjligt för att göra det möjligt att renovera och bygga om för ett helt nytt butikskoncept som skall presenteras till hösten. Drömmen är att kunna samla all administrativ verksamhet på övervåningen och showroom i källaren, men om vi får plats vet jag inte.

Att han valde att investera i Sko-Uno var ingen slump.

– Det finns en tanke bakom. Gatan i sig är en historisk jeansgata och när citybanan blir klar kommer det att bli mycket mer folk här. Antonia Ax:son Johnsons bolag har redan köpt upp hela kvarteret från andra sidan gatan och upp över Drottninggatan.

Sko-Uno är legendariskt i åtminstone skokretsar. Den före detta butikskedjan (nu återstår bara butiken på Gamla Brogatan) grundades av Kenneth Längerberg för många år sedan – och det var av honom Marthyn köpte butiken.

– Jag har stor respekt för Kenneth. Han är en legend i rockabilly- och raggarkretsarna, cirklar som jag inte har någon koll på egentligen. De skor som de köper är framförallt myggjagare och cowboyboots. Jag har lite att växa i kan man säga, men det är spännande. Sko-Uno ska inte förnyas för mycket, det blir en balansgång – om jag blåser lokalen och gör det superfräscht kommer många att tycka att jag har förstört varumärket. Men idag omsätter butiken omkring fyra miljoner, från att ha varit uppe på 15–20 miljoner. Det kan jag inte göra business på, den siffran måste upp.

Ett besök på Gamla brogatan får mig att förstå omfattningen av den utförsäljning som Marthyn och hans personal har framför sig. Det är verkligen skor överallt. Cowboyboots, platådojor, pumps, Caterpillar, Buffalos, myggjagare, you name it. Men inte bara skor. En gammal Texaco-bensinpump. Cadillacbaksäten omgjorda till soffor. Målningar i taket. En tur på lagret är lika fantastisk, tänk Klondike för skoälskare, som klaustrofobisk.

– Ju mer jag gräver inne på lagret desto roligare är det. Nu har jag ett halvår på mig att sälja av överskottet och spara det ”lilla extra”. Det blir som kvar spar jag till hösten och det som inte går att sälja ger jag bort till välgörenhet. Svenska Kyrkan har redan fått cirka 200 par och mer kommer det att bli. Jag har hittat ett gäng USA-tillverkade Converse i originalförpackningar. De går för 3 000–4 000 kronor paret på Ebay så de har jag lagt undan, de säljer vi på nätet.

I framtiden ser Marthyn ett Sko-Uno som lika mycket är en kreativ hubb som butik.

– Tanken är att vi även ska hyra ut kontorsplats, för att få lite mer liv och spring i butiken. Jag vill göra happenings också, livegrejer, jag vill att det ska hända mer saker. Vi ska bygga ett webbrum där vi kan fota och filma så att vi kan lägga upp grejer på nätet hela tiden. Sarva, Denim Demon, Sko-Uno och så vidare – vi kommer säkert att driva sex-sju hemsidor. Idag har inte Sko-Uno någon riktig webbsajt och det ska vi ändra på. Det är extremt viktigt för kunderna att kunna beställa via nätet idag. Det finns en orsak att butiken har gått dåligt, men det finns en otrolig potential.
Att gå från anställd till arbetsgivare i retailbranschen är ett nytt ansvarstagande. Sko-Uno innebär att hyra och löner ska betalas varje månad. Pengar som måste in.

– Jag säljer in Edwin själv i Sverige och intäkterna får vara med och sponsra butiken. Jag är en försiktig general och försöker ha olika verksamheter som drar in lite var och ger en trygghet i totalen. Jag tror att gamla retail kommer att få det tufft, man måste hitta andra sätt att få folk att trivas. det är därför jag tror på att knyta ihop olika delar, och att samarbeta med de jag tycker passar in.

Vanan trogen har Marthyn redan nästa projekt på horisonten, att återskapa det för (framför allt) femtio- och sextiotalisterna legendariska jeansmärket Puss & Kram. Att Marthyn nu äger Sko-Uno med lokal får därmed dubbel betydelse – det var nämligen här, i samma lokal, som Puss & Kram såldes (kön sträckte sig alltsomoftast utanför butiken) och när det begav sig tävlade med Gul & Blå om jeanstronen.

– Vi ska lansera den första kollektionen i augusti–september. Det kommer att bli mycket flare och bootcut.

Du har gått all in nu. Har det varit mycket ångest?

– Jag har tvivlat 2 000 gånger. När man går och lägger sig på kvällen så ligger man och funderar. Det är en mer riskfylld värld jag har kastat in mig i. Men man behöver en viss oro i magen, då dubbelkollar man. Det lärde jag mig under min tid på Levi’s där det var många stora presentationer. Jag var alltid otroligt nervös innan så jag planerade mina presentationer extremt noggrant. När de sitter perfekt är lyckoruset efteråt härligt.

Där har ofta amerikanerna ett försprång mot oss svenskar, de har ju ”speech” på schemat.

– Ja och det skulle införas i Sverige också, det är viktigt för det har med självförtroendet att göra. Jag tränar min dotter i det, i att pausa, hålla ögonkontakt. En paus på två sekunder känns som ett år för den som pratar men de som lyssnar märker ingenting.