Jan Falk har under mer än tjugo år framgångsrikt drivit ett företag som sysslar med fundraising för stiftelsen Den Nya Välfärden. Han arbetar oförtröttligt på att förbättra företagandets villkor. Han hyllar gammaldags dygder. Och fotbollen har rullat hela hans liv.

 

– Jag tänker att livet är en jävla bra skola.

Det säger Jan Falk, vd för Den Nya Välfärden Företagarkontakt AB. Med eftertryck. Han är van att driva opinion. Han hyllar dygder som skötsamhet och flit både i arbete, skola och livet i stort.

– Det där lutheranska som vi en gång hade och som vi har tappat. Det är därför vi har tappat samhället.

Han ser dessa dygder som ett samhällskitt. Och det började gå utför i slutet 60-talet. Han lägger skulden på velourvänstern och dess propaganda för fri uppfostran och ett gullande hela tiden.

Jan Falk är lika tydlig och rak med att han i ungdomen inte levde upp till alla ideal. Han snubblade ner i ett existentiellt slukhål av mörker. Och det hade kunnat gå mycket illa. Föräldrarna hade skilt sig när han var sex. Och det hade varit mycket bråk och stök hemmavid.

– Jag är ett dåligt exempel. Jag var inte i skolan så ofta. Jag var och hälsade på ibland.

Ett litet leende skymtar fram. I nionde klass började jag på handelslinjen. Då blev jag lite intresserad av bokföring. T-konton fascinerade mig. Det tyckte jag var kul.

Han sökte till Virginska skolan och kom in.

– På sommaren efter grundskolan började jag jobba lite. Det var kul och så ville jag ha lite stålar. Då ringde jag till Virginska och sa att jag inte skulle komma.

Så fick han jobb på Centralverkstaden, SJ, i Örebro. Kort och gott kallad CV av äldre örebroare. Som kontorsvakt, en springgrabb.

– Jag har alltid varit väldigt intresserad av kontorsarbete som sådant. Jag var arbetargrabb och att sitta på kontor … gud det var så tufft och fint!

Ett år senare började han på Örebro mejeri och gjorde ost i ett par år.

– Sedan ville jag ha ett kontorsjobb. 1970 sökte jag och fick ett jobb på Hiab-Foco i Norra Bro. På planeringsavdelningen. Så småningom hamnade jag på inköpsavdelningen som leveransbevakare. Sedermera blev jag inköpare. För att till slut bli inköpschef.

Han fortsatte på posten också sedan Atlas Copco köpt anläggningen. Verksamheten inkorporerades sedan i Atlas Copco och flyttade till Avosverken.

– Då vart jag underställd inköpschefen där. Då tyckte jag inte att det var så kul. Så jag sökte nytt jobb 1980 och blev inköpschef på Round Office AB som satsade på runda kontorsmöbler. Vi satt i kupan på Aspholmen.

Jan Falks cv vittnar om en ambition med en overdrive av social revanschism och jävlar anamma.

– Det var inte fråga om att jobba åtta timmar om dagen. Jag tog med mig jobb hem. Det hade jag inte betalt för. Jag ville visa framfötterna och bevisa att jag med min bakgrund kunde klara av jobbet.

Med Round Office blev det snurr på hans yrkesliv. Med växlande kvalificerade exekutiva jobb, en ökande diversifiering där entreprenören Jan Falk gör entré – och med en del åtföljande konflikter och turbulens. 1983 introduceras företaget på OTC-börsen som ett av de första företagen. Då blev han administrativ chef. Och några är senare, 1986, när ägarna inte riktig drog jämt utsågs hans till tillförordnad vd. Ett turbulent år där han beslöt sig för att starta eget tillsammans med en kompanjon.

– Ett litet investmentbolag. Vi satsade in oss i bra och dåliga affärer. Mest dåliga får jag lov att säga. Han skrattar till.

Duon gick isär på 90-talet och då drev Jan sitt eget företag Närkesmannen AB som en ren redovisningsbyrå.

En annan entreprenör köpte Jans företag och ville göra honom till chef för Örebromässan. Mot hans vilja. Men han ställde upp i ett år som controller. Nu är vi framme vid hösten 1994. En ny aktör hade dykt upp som Jan hade etablerat kontakt med, nämligen stiftelsen Den nya välfärden skapad av Patrik Engellau och G Rune Berggren. Båda författare och debattörer med en ny samhällelig agenda. Och med en tidning med samma namn som ett vapen i opinionsbildningen. Stiftelsen hade gett Örebroföretaget Pool Media uppdrag att sköta affärerna. Vid den tidpunkten med Jan och hans bror Morgan som ägare.

Det var inte precis frid och fröjd mellan aktörerna utan stundtals turbulens och tuffa tag. Efter flera turer sålde Jan sina aktier för att satsa på annat.

– Efter något år ringde Patrik Engellau och frågade mig om jag kunde ta över. På den vägen är det.

I början finansierades Den nya välfärden av Timbro, Svenska Arbetsgivarföreningens tankesmedja och bokförlag. Men så är inte fallet längre. I den intellektuella och ideella bakgrunden till både Timbro och Den Nya Välfärden skymtar Sture Eskilsson, SAF:s informationsdirektör under två årtionden. Något tillspetsat vred han formuleringsprivilegiet ur händerna på den vänsteropinion som dominerat den svenska samhällsdebatten sedan 60-talet.

En annan ideologisk klangbotten finns i 4:e oktober-rörelsen där motståndarna mot Socialdemokraternas löntagarfonder samlades stridsberedda.

– Jag var faktiskt med och marscherade från Humlegården till Kanslihuset. Vi var inte lika vana som vänstern, säger han med ett skratt.

Den demonstrationen med tiotusentals löntagarmotståndare den 4 oktober 1983 är en viktig händelse i modern svensk historia.

Den Nya Välfärden kallar sig numera en tanke- och handlingskedja. Jan Falk gillar framför allt det ideologiska fokuset på den enskilda människan.

– Att människan kan mycket mer än vad hon tror. Var och en ska ta ansvar för sig själv. Vill man vara med i ett kollektiv ska man välja det själv. Det är Patriks grundidé – som jag gillar.

Båda är kritiska till politikernas övertro på sin förmåga att skapa jobb.

– Politiker kan skapa förutsättningar men de skapar inga jobb. Bara företagare kan skapa jobb. Det är klockrent tycker jag.

Jan Falk och hans medarbetare jobbar med fundraising. Idéförsäljning om man så vill.

– Vi säljer inget konkret. Vi säljer stiftelsens arbete. De flesta vi pratar med köper ju våra idéer och tankar. Men att få dom att säga att vi stöder det här med x antal kronor är det svåra.

Och inte minst är det svårt att bli profet i sin egen stad. Vi har inte så jättemånga Örebroföretag med. En vanlig undanflykt är att det är kärva tider. En annan strategi är att begära ett mejl med mer information. Ett fördröjt nej som han kallar det.

Det är en tuff bransch på flera plan. Att sälja en bil till någon som är ute för att köpa just en bil är ingen bedrift.

– Men att på en minut presentera idén till en okänd som inte känner dig och få den såld innan du lägger på luren. Det är något helt annat.

Detta till trots har företagets cirka 25 säljare 15 års anställningstid i snitt.

Jan ser sig inte som en superentreprenör. Han anser att han inte är tillräckligt riskbenägen för att nå därhän.

– Jag är hälften entreprenör och hälften förvaltare skulle jag vilja säga. Om det nu finns en sådan kombination. Och så är jag fruktansvärt resultatinriktad. Rent av besvärande resultatinriktad. Jag har drivit det här företaget i över tjugo år utan röda siffror en enda månad.

Den Nya Välfärden har skällts för nyliberal av sina kritiker.

– För mig är nyliberal en icke-term. Vi driver ju egna och andras idéer som vi tycker korresponderar med våra egna. Sen må dom ha vilken färg dom vill. Det där är det många som har svårt att ta till sig.

Samma sak är det med finansieringen som tillskrivs Svenskt Näringsliv. Ofta händer det på Wikipedia. Men sanningen är att cirka 18 000 företag finansierar tankesmedjan.

Patrik Engellau och Den Nya Välfärden är kontroversiella i vissa medier. Jan skriver gärna insändare och har märkt att om han skriver under med bara sitt eget namn blir han publicerad. Men aldrig om han tar med tankesmedjans namn.

Den Nya Välfärden värnar och vårdar den fria konkurrensen. Det är den inre motorn i företagandet. Allt som snedvrider den och sätter den ur spel är en styggelse. Därför har Jan också engagerat sig i åkeriernas situation. Där oseriösa utländska åkare ostraffat kunnat bryta mot lagar och förordningar. Till exempel mot de bestämmelser för så kallat cabotage som reglerar hur många inhemska godstransporter ett utländskt företag, som haft en körning till Sverige, får utföra under sju dagar.

– Jag är rätt så stolt över att clampningen är ett faktum genom ett riksdagsbeslut. Det är någonting som Den Nya Välfärden har drivit. Det gäller från den 1 januari i år. Där fick vi gehör. Och vi fick med oss många åkerier. Vilket inte alltid sågs med blida ögon av alla intressenter.

Den innebär att polisen nu har rätt att låsa hjulen på misstänkta långtradarekipage, innan de hinner försvinna ut ur Sverige. Sverige är ju noga med trafiksäkerheten. Men rättsvårdande myndigheter har inte haft något att sätta emot falska körkort och blanka däck.

De så kallade nystartszonerna där regeringen fick sina fiskar varma stoppades till slut av EU. Ett förslag, som om det genomförts, inneburit att en städfirma i Vivalla kunnat erbjuda ett 25 procent lägre pris än en konkurrent i Baronbackarna.

– Konkurrensen ska inte snedvridas. Nu pratar vi offentliga sektorn, kommuner och landsting.

Han ser också hela floran av anställningsbidrag som skadliga för konkurrensen. En djungel som borde rensas bort.

– Och arbetsgivaravgiften måste ner ännu mer. När vi började var den 40 procent, nu är den nere på 31.

– Vi får en ju enorm input. Vi har tjugofem personer som sitter och pratar med företagare varje dag. Det är ju inte så att vi sitter hör och tänker ut saker.

Den Nya Välfärden tar i praktiken pulsen på svenska företagare varje dag och kan driva sina frågor utifrån denna flödande feedback.

– Patrik har lyckats med att få mig att brinna än mer för våra frågor än vad jag gjorde för tjugo år sedan. När man får insyn i saker då ser man hur snett det är. Han ser sig som lite nördig. Han ler åt ordet.

– När jag sitter i större sällskap och diskuterar blir jag sällan motsagd. Det blir ofta tyst och det är synd. Diskussionen behövs.

Tankeutbytet är viktigt för att företagsklimatet ska bli bättre. Två saker är absolut hetast nu: arbetsgivaravgifterna och arbetsrätten.

– Man vågar inte anställa. Man tycker att det är för dyrt och att om den nyanställde visar sig mindre lämplig är det svårt att bli av med honom eller henne.

Han betonar att det inte alls handlar om att bara skicka iväg människor.

– Men titta på arbetsrätten i dag, vad har den lilla arbetsgivaren för arbetsrätt? Han får vara glad om det blir något över till hans lön i början.

Till saken hör att nittiosex procent av Sveriges företagare har mindre än nio anställda.

– Det är där jobben finns. Återigen, då måste man se till att skapa förutsättningar för dem. Nu har vi sänkt bolagsskatten med två procent. Det spelar ju ingen roll för de mindre företagen, men för Volvo blir det några miljarder till i kassan.

Dagens regelverk avspeglar storbolagens behov i en svunnen tid då Asea och Volvo var dominerande namn. I dag skapar de stora koncernerna primärt jobb utomlands. Till exempel i Kina.

Jan Falk är fascinerad av Kina. Han ogillar diktaturen starkt men tycker om människorna. Genom sin särbo Ping har han en personlig ingång i det enorma landet med världens just nu största ekonomi.

– Det är egentligen en massa länder med olika kulturer, olika folkgrupper och med olika utvecklingsstadier.

Där finns många av de dygder han nämnde tidigt i intervjun.

– De är så jävla arbetssamma och tar sånt ansvar för sig själva och familjen.

Idrotten har funnits med i hela Jan Falks liv. Speciellt fotbollen. Från kvartersfotbollen i egen regi till styrelseknoget i ÖSK.

– Man åkte hem till någon kille och knackade på fönstret och sa att vi vill ha match mot er i eftermiddag.

Jan började som knattespelare i Rynninge och var som senior aktiv i ett flertal lag. Längst i Närkesberg. Och hade inte artrosen i höfterna protesterat hade han nog spelat än. Han har också tränat grabbar, juniorer och upp till seniorer i olika lag och divisioner. Till bara för några år sedan. Fotbollen har gett honom mycket glädje.

– Den var mitt andningshål. Hur många gånger har jag inte suttit här och gjort träningsprogram och lagt upp taktik.

Resultatinriktningen följde med in i fotbollen. 1986 valdes han in i ÖSK:s marknadsutskott. Och i styrelsen året därpå. Där verkade han – med ett kort avbrott – i en tioårsperiod. Några år på slutet som kassör.

Han berättar historien om när han och Olle Larsson flög till Polen i början av 90-talet för att värva Kuba, alias Miroslaw Kubisztal. Som det skulle visa sig, kanske ÖSK:s allra bästa värvning hittills.

– Jag kommer ihåg att jag hade 25 000 dollar nedstoppade i fickorna när jag satt på planet. Förhandlingarna gick inte på räls – men slutet gott, allting gott.

När Jan Falk pratar fotboll, tittar människan under den exekutiva effektiviteten fram alltmer. Jan Falk utstrålar en diskret elegans. Och man anar en viss känslighet och ödmjukhet hos honom. Plötsligt berättar han om ett besök hos sin gamle far som bodde på Rudbecksgatan. Jan hade just blivit invald i ÖSK:s styrelse.

– Över kaffekoppen sa han: Vad har du där att göra? Han tyckte att jag inte hade någonting att tillföra där. Det var över min nivå som arbetargrabb. I stället för att säga va’ kul …

Som många klassresenärer har han fått jobba med självförtroendet. Varenda dag. Med åren har han blivit allt mindre benägen att försöka vara alla till lags.

Alltsomoftast har han bittert ångrat att han inte läste flera språk eller gjorde mer av skolan. Men han har haft lätt för engelska. Och han har flitigt tankat kurser, ibland på kvällstid: produktionsteknisk grundkurs, ritningsläsning på Hermods, företagsekonomi, teknisk engelska …

Nu vill han veta mer om banking.

– Jag ingår i lokalstyrelsen i Handelsbanken, Våghustorget. Ett litet kundnära bankkontor.

Jan Falk menar att tillfälligheternas spel styr våra liv.

– Tror man att man gjort allt själv riskerar man att tappa det viktigaste man har i livet, ödmjukheten. Ödmjuk måste man vara både i framgång och motgång. En klyscha kanske – men sann.