Marie Brodin har gjort en spännande resa karriärmässigt. Från en roll som marknadskommunikationsansvarig på teknikföretaget 3Com har hon via alltmer prestige- och ansvarsfulla positioner på Corechange, Liljedal Communication och Atlas Copco sedan ungefär ett halvår tillbaka suttit i ledningsgruppen för Sandvik Mining, med titeln Vice President Marketing and Communications. Som en av de högsta cheferna på Sandvik Mining delar hon sin tid mellan Stockholm, Amsterdam och Örebro. Jag träffar henne på Stockholmskontoret, strategiskt beläget i World Trade Center, 50 meter från Stockholms centralstation. Hon ”pendlar konstant”, som hon uttrycker det. Från Örebro arbetar hon varannan vecka: ”så länge jag levererar så fungerar det”. Det finns inte så jättemånga stora bolag i Örebro, konstaterar hon, och vill man arbeta med internationell marknadsföring och kommunikation så kan man få vara beredd på att antingen flytta eller pendla.

– Jag bodde i Kina i lite över två år och kom hem till Sverige igen i september förra året. När man har varit ute och kommer tillbaka så är det svårt att släppa tanken om att världen är ganska intressant, och att det finns väldigt många spännande utmaningar där ute.

Vad gjorde du i Kina?

– Där byggde jag upp Corporate Communication-avdelningen åt Atlas Copco. Det var fantastiskt spännande, verkligen en ögonöppnare. Man får ett perspektiv som är så långt ifrån svenskt. Visst, jag var i Shanghai som är modernt, men går man runt ett hörn så står gamla Kina där. Att få känna av hur det är att vara en udda fågel, att inte förstå språket, kulturen, lagar och regler, att vara annorlunda och att se annorlunda ut – att känna ett kulturellt utanförskap – var jättenyttigt. Insikten att man inte är norm över huvud taget, att man tillhör en ute på kanten-kultur i världen. Att Sverige inte är mitten.

Blev det några kulturkrockar?

– Man kör ju på som man är van och det funkar inte i Kina alla gånger, insikten om kulturella skillnader när det gäller ledarskap har varit viktig för mig. Men samtidigt är svenskt ledarskap väldigt uppskattat där. Det är rakt, ärligt, och inte så mycket hierarki. Så det var lätt att bli respekterad. Yrkesmässigt var det inte jättesvårt, plus att kineserna vill ta till sig, det finns ingen prestige i att man inte kan utan man försöker lära sig så mycket som det bara går.

Sejouren i Kina var nyttig, berättar Marie. Hon insåg att hon klarade av mycket mer än vad hon trodde. Men att leva i Shanghai med två döttrar i skolåldern var inte alltid helt enkelt.

– Jag vet inte om siffran stämmer, men jag har hört att av de hundra största städerna i Kina är det fem som har godtagbar luftkvalitet. Jag har själv inte varit på många ställen i Kina där luften har känts okej. Att vakna på morgonen och kolla sin luftkvalitetsapp för att se om man kan skicka sina barn till skolan eller inte, det är annorlunda. ”Nej, idag är inte luften tillräckligt bra, idag får ni inte gå till skolan”.

Talade du språket?

– Jag kunde en del taxikinesiska och restaurangkinesiska och i slutet kunde jag följa ett samtal och förstå åt vilket håll det gick, beroende på vilken dialekt det var förstås. Mina barn blev rätt duktiga, men de gick på amerikansk skola och hade mandarin på schemat varje dag.

Innan tjänsten på Atlas Copco dök upp läste Marie internationell marknadsföring kvällstid under ett par år, för att bredda sig. Men hon säger att hon själv inte tänkt tanken på ”karriärvägar”, utan att det snarare har varit så att det har dykt upp spännande utmaningar och att ”det ena har lett till det andra, på något sätt”.

– Jag var nordisk marknadschef på IT-bolaget Corechange, sen var jag vd för Liljedal Communication – och då hade jag sett båda sidorna av marknadsföring på något sätt. Innan tjänsten på Liljedal tyckte jag att det var det jag saknade i min kompetensportfölj, att förstå den producerande sidan. Men jag har hittat något som är spännande nu, stora internationella bolag, gärna industriföretag. Det var därför jag sökte mig till Atlas Copco från början, som ju är Sandvik Minings största konkurrent.

Hur gick din rekrytering till Sandvik Mining till?

– I mitt fall så var det en rekryterare som ringde och frågade om jag kunde tänka mig att göra någonting annat. Atlas Copco är ett fantastiskt företag att arbeta på, men när jag fick erbjudandet om en sådan utmaning på ett företag som Sandvik så ville jag verkligen veta mer. Allt verkade bra, spännande och rätt i tiden, och koncernchefen verkade jättespännande – det är viktigt att det är rätt gubbe eller gumma vid rodret. På Atlas Copco finns Ronnie Leten, en otroligt karismatisk, drivande, och framåt CEO. På Sandvik är det Olof Faxander, som jag respekterar högt och ser upp till som ledare. Men det var samtidigt svårt att byta företag och gå till en konkurrent, det gjorde lite ont i både hjärta och själ. Nu trivs jag väldigt bra på Sandvik, det är en företagskultur som tilltalar mig och en ständig utveckling som är utmanande. Det finns en känsla av att allt är möjligt, en passion som driver allt framåt.

Är det gott om utmaningar just nu?

– Det finns alltid gott om utmaningar i gruvindustrin, och just nu är det en utmanande tid. En av mina gamla medarbetare på Atlas Copco sa en gång om mig att “du vågar hoppa, men du glömmer ganska ofta fallskärmen” och det är nog därför jag har blivit rekryterad. Man måste våga.

Maries arbete handlar just nu till stor del om att bygga en ny global marknads- och informationsorganisation för Sandvik Mining och hon är, när intervjun görs, mitt i processen att tillsätta en ny ledningsgrupp.

– Det jag ansvarar för är ju dels att se till att våra säljare ute i världen har bästa möjliga möjligheter att sälja våra produkter, att de får rätt argument, har rätt material för att kunna sälja i alla delar av världen. Och den andra sidan är informationssidan, att våra 14 000 anställda har tillgång till den information som de behöver för att arbeta mot samma strategiska mål.

Vilket inte alltid är det lättaste i ett företag där en stor andel av de anställda är servicetekniker som arbetar i gruvor eller verkstäder som inte har tillgång till datorer.

Men, som Marie konstaterar, ”det finns ju mobila lösningar”.

Det sägs att man ska behandla all intern kommunikation som extern kommunikation, hur ser du på det?

– Absolut. Det går inte att vara hemlig, det här är en för stor organisation, och man talar aldrig om andra siffror än de som står i kvartalsrapporterna. Men hur man kommunicerar beror helt på vem man kommunicerar med – där gäller samma sak för intern och extern kommunikation. Vi behöver alla förstå vart vi är på väg, annars kommer vi inte att lyckas.

Som Vice President Marketing and Communications, Sandvik Mining är du chef över chefer. Hur är det?

– Det är jättestor skillnad mellan att vara chef och att vara chef över chefer. Min roll är att se till att de lyckas, att se till att jag anställer rätt människor, människor som helst är mycket bättre än mig inom sina respektive områden. Och att ge dem alla förutsättningar jag kan, att vara tydlig med vilka ramar som gäller och vad jag förväntar mig av varje område.

Hur är du själv som chef?

– Jag arbetar mycket med måluppföljning, utvärderingar. Det är nog olika hur man är som person, men det är viktigt för mig att lita på folk fullt ut tills de bevisar någonting annat. Ibland visar det sig att det inte har gått, men oftast går det, om man är överens om målen och hur de ska följas upp. Jag är inte inne och petar på små detaljer, jag arbetar med för seniora människor för det. Behöver man hjälp så ber man om hjälp.

Som talesperson för Atlas Copco syntes du en del i media, men om man googlar ”Marie Brodin + Sandvik” får man inte många träffar.

– Nej, men det är också så att min roll på Sandvik inte är att vara ansiktet utåt, jag står ju bakom min chef som är ansvarig för Mining ut mot marknaden – jag sitter på hans axel. Det viktiga för mig är att stödja honom så att han och våra produkter kommer ut på ett bra sätt medialt, mot investerare och kunder. Mitt jobb är att vara ett steg bakom. Det är nästan en större utmaning, att arbeta med att få ut en person, att nå målen, att få sagt det man vill säga.

Mina fördomar säger mig att det är en ganska mansdominerad bransch du verkar i.

– Jag är fortfarande lite av en udda fågel i industrin. I ledningsgruppen är det bara jag som är kvinna och jag är garanterat yngst, fortfarande. Men kommer man in med kompetens inom marknadsföring, kommunikation – både från kund- och producentsidan – så har man en kunskap som kanske inte är så vanlig i den här typen av bolag.

Sandvik gör maskiner för ovan och under jord, gruvbrytning, och tar så klart även hand om eftermarknad och service.

– Vi är ett av de världsledande företagen inom vårt område och vi är så stolta över våra produkter att vi nästan spricker. Det finns inget roligare än att vara ute hos kunder och se hur de här tunga, stora, svåra maskinerna jobbar.

En stor del av Sandviks företagskultur är att prata säkerhet. Varje möte ska börja med en säkerhetsgenomgång – var finns utrymningsvägarna, brandsläckare, och så vidare – och de gäller även de kontorsanställda. Marie berättar att det är någonting man har gemensamt med många andra bolag i branschen, att tanken om säkerhet alltid ska vara top of mind.

– Att vara i en gruva är potentiellt farligt, och att vara i en industri där säkerheten har en så extremt viktig roll ger ett annat perspektiv på det. Jag älskar att vara under jord, så länge man vet att det är säkert. Det är ju oftast där vi är med våra maskiner. Man får respekt för det arbete våra anställda utför, och man behöver ha den respekten när man jobbar med allt det andra, när man kommunicerar med de här fantastiska människorna som står två kilometer ner i berget och servar utrustning.

Någonting säger mig att du föredrar att utveckla framför att förvalta.

– Ja jag är ju sämst på att förvalta, jättedålig. Jag måste utveckla, vara i konstant utveckling. Men det behöver inte vara i det stora, det kan vara i det lilla också. Men jag är inte bra på att göra samma sak flera gånger i rad, det är inte min grej.

Hur är ditt tålamod?

– Jag har fått relativt bra tålamod, efter ett par år i Kina. Där fungerade inte allt på sätt som jag är van vid, det blir aldrig vad man tänker sig, och ändå så blir det oftast bra.

Marie är örebroare från grunden, född och uppvuxen, flyttade härifrån när hon var ”tjugo plus” och hem igen när hon var trettio.

– Jag gillar min hemstad. Allt det där som man tyckte var så tråkigt när man var tonåring – att det är nära till allt, lagom stort, att man kan ta sig vart som helst, och att allt som man behöver finns här. Det är en oftast välskött och vacker stad också.

Nuförtiden är hon hemma varannan vecka, och då är det möten via telefon och video som gäller.

– Förmånen att ha det här jobbet jag har och att kunna bo i Örebro, det är jag oerhört tacksam för. Annars hade jag varit tvungen att bo i Stockholm eller Amsterdam.

Hur många resdagar har du per år?

– Jag vet inte, jag är inte säker på att jag törs räkna.

Vad tycker du om Amsterdam?

– Det är en supermysig stad som jag tycker väldigt mycket om. Jag har en lägenhet med balkong rakt ut över en liten kanal, människorna är trevliga, maten är god – även om det är väldigt mycket mackor – och det finns ett utbud som inte finns här hemma. Jag hinner aldrig tröttna, jag är bara där och jobbar och lever. Och det ligger väldigt bra geografiskt.

Du är en av delägarna i Badrummet Spa, vad är historien bakom det?

– Jag och min goda vän Tina Bredenberg startade det för elva år sedan. Det kom sig av att jag var hemma och var föräldraledig just då och vi kom på att vi skulle göra någonting tillsammans. Vi ville lära oss att starta och driva bolag och ha den insikten. Och då startade vi Badrummet Spa. Det är jättekul att ha gjort det. Jag är ganska mycket entreprenör, kommer från en entreprenörsfamilj, det kommer hemifrån att det är ok att starta företag, att våga. Jag är en passiv delägare idag men är väldigt stolt över att det finns kvar, har bra rykte och levererar kvalitet.

Och så får du väl gratis spabehandlingar också?

– Ja, det skulle jag nog, om jag hann gå dit.

Vad gör du när du ska koppla av?

– För några veckor sedan var jag fyra dagar och red Dölehäst i Jotunheimen i Norge, jag har tagit upp mitt hästintresse igen – det är total avkoppling. Annars är det väl att träffa vänner, äta en god middag. Vad gör folk, har folk intressen? Jobbet är ju lite av en hobby för mig. Jag älskar det jag håller på med och jag ser fram emot att gå till jobbet nästan varje dag.