Röyksopp & Robyn
Do it Again
(Warner)

First off: gruppkonstellationens placering är missvisande; det här är – på så många sätt – mer ett Robyn-album än vad det är Röyksopp. Samtidigt måste det kännas befriande att följa upp Body Talk-succén med att återigen gömma sig bakom en vägg av monumentalt episka ljudbilder. Monumentalt är ledordet mer än något annat, värdeordet som beskriver både ambitionsnivån och den sonika uppbyggnaden. Det är som Lennart Persson när han beskrev The Ronettes Be My Baby: ”ett altare som reser sig mot skyn”.

Men mitt i allt det episka, allt det bibliska, går det att sakna känslor. Vad som gjort Robyn till en alldeles fantastisk popartist är hur hon skapat explosiv dans av rader om lika explosiv sorg. Hela Body Talk-sviten och samarbetet med Kleerup var – om man bara gräver det minsta – en ganska askgrå historia så fort man tog texterna till sig. Och inte för att allt måste handla om grundlig sorg, men jag saknar de emotionella banden till nästan alla sånger på skivan, hur drivna de än är.