Coldplay
Ghost Stories
(Parlophone)

Från första början har det varit alldeles för lätt att avfärda både Coldplay och allt Chris Martin sjunger om, står för och ger uttryck för. Gruppen har liksom blivit alla tiders enklaste måltavla för alla som uppskattat den enklaste av pajkastning. Men för första gången i både bandets professionella historia och Chris Martins privata liv, faller ljuset så extraordinärt rätt i händerna på alla hatare. Ghost Stories är nämligen skilsmässoplattan man inte visste att man aldrig behövde höra. På ett sätt. Ghost Stories är antitesen till både Den Vassa Eggen och Tangled Up in Blue: en mjäkig samling sånger besjunga av en man som förlorat sin älskade, och som – i relation till både Ulf Lundell och Bob Dylan – lägger sorgen i famnen och försöker vagga.

Det är nästan inte ens Coldplay. Det är Chris Martins tåriga anteckningar från ett isolerat rum högst upp i Babels torn. Ghost Stories är inte komplett värdelös varken som popalbum eller rehab-album, men när Martin behandlar sin sorg gör han det som genom ett märkligt fönster av enkla utvägar och klichéer. Lite för ofta. Det är synd på en premiss som skulle kunna ha gjort Coldplay än mer intressant.