Frank
Regi: Lenny Abrahamsson
I rollerna: Michael Fassbender, Domhnall Gleeson, Scoot McNairy, Maggie Gyllenhaal, Tess Harper, Hayley Derryberry, Kevin Wiggins

Syd Barrett, Stuart Sutcliffe och Richey James Edwards … alla har de satt sitt avtryck i musikhistorien. Skulle Pink Floyd ha blivit Pink Floyd utan Syd Barrett? Vad hade hänt om Stuart Sutcliffe fortsatt i The Beatles? Hur mycket betydde egentligen Richey James Edwards texter för Manic Street Preachers?

Musikhistorien är fylld av dessa udda existenser som fanns där i början, men som aldrig riktigt fick vara med och skörda framgångens ljuva frukt.

Frank är en fiktiv historia om ett musikaliskt geni som gömmer sitt ansikte i ett gigantiskt huvud av papier maché. Här möter vi Michael Fassbender i rollen som Frank – mannen som gör musik som inte låter som något annat. Vi möter honom genom Jon (Domhnall Gleeson) som en dag råkar befinna sig på rätt plats vid rätt tidpunkt. Jon drömmer själv om att bli musiker och plötsligt får han chansen.

Frank skulle mycket väl kunna handla om Syd Barrett, men gör inte det. Regissören Lenny Abrahamsson ger oss ytterligare en oförglömlig irländsk musikfilm där vi möter det fiktiva bandet Soronprfbs. Frank är frontfigur och sångare i bandet som närmast ska spela in en platta och som sedan följs upp av ett liveframträdande på South by Southwest.

Här blandas mycket rå svart humor med en gigantisk igenkänningsfaktor för alla oss som någon gång satt foten i ett band. Sevärd? Mer än så. Personligen frågar jag mig var man kan få tag på soundtracket till Frank. Och utmärkte Domhnall Gleeson lär vi få se mer av.