Mando Diao
Aelita
(Columbia)

Det är ett under att Mando Diaos rockmusik är så tillgänglig som den ändå är. Det borde inte ha fungerat; deras musik har alltid sprungit ur ett garage, varit stöpt för en parasitinfekterad svartpub nedspilld av skärvor och dåligt urin. Men ändå har de, från Mr Moon och God Knows fram till nu, lyckats transferera ett sound från pappas kompis garage till lika rödsprängd musik på massproducerad cd.

Det är nästan omöjligt att skriva den här texten utan att  landa i en diskussion om Mando Diaos estetiska tvärvändningar. Nu heter deras musik Aelita, döpt efter en synth de hittade. Två år efter Infrusets monumentala succé står vi med rock ’n’ roll i våra händer igen. Rock silad genom electro och synth, så förbannat uppfylld på den typ av bränsle som gjorde att vi skoningslöst föll för exempelvis Ode to Ochrasy. Mando Diao har nu erövrat även electrorocken. Det är väldigt trevligt.