Anders Wendin
Dom ska få se vem dom roat sig med
(Bad Taste Records)

Moneybrothers övergång från erkänd Springsteen-imitatör till Anders Wendin är nästan sömlös, friktionsfri. Gudarna ska veta att vi välkomnar honom. Inte bara för att varje spår på debuten som Anders låter så nyförälskat, utan för att han för första gången låter som en konstnär som vill berätta något. Det börjar inifrån, inte i ett försök att härma idoler, inte i ett  försök att efterapa mimiken från vita, kränkta punkmän.

När Anders sjunger gospel om himlen (med hjälp av änglalik Lili och Susie-kör) på Himlen som du drömmer om är det rörande på ett sätt han inte lyckats vara förut. När han grisigt  och risigt pratsjunger down memory lane på Min kompis farsa betalade svart är det som att lyssna på ett ärligt fyllesludder. Det är väl just det som bränner så mycket den här gången. Med det svenska språket är han så nära sig själv att man som lyssnare blir nödgad att höra berättelserna, och så vips har Anders Wendin gjort sitt eget Infruset, redefinierat sig själv genom att erövra sitt eget språk.