Älskar ni också Youtube? Jag älskar Youtube. Jag struntar i flygande bilar, kryoteknik eller charterresor till månen; Youtube är framtiden som jag alltid ville ha den när jag var liten – och arbetsverktyget jag idag behöver som journalist. För ska ni, som jag gör just nu, skriva en artikel om Millencolin vinklad på hur de är som liveband är Youtube en förutsättning för att kunna förstå bandets storhet utanför Sverige. Att se Millencolin i Sverige är en sak, att se dem i brasilianska Porto Alegre något helt annat.
Kolla själva. Sök på ”Millencolin Porto Alegre No Cigar + Fox” på Youtube. Ni hittar de första fem minuterna på en spelning från turnén där Millencolin framförde albumet Pennybridge Pioneers i sin helhet. Fredrik Larzon och Mathias Färm inleder med gitarr och trummor. Erik Ohlssons gitarr fyller i, Nikola Sarcevic går in med sin bas. När låten briserar gör publiken det också. Nikolas sång överröstas fullkomligt. Allting filmat med en skakig mobilkamera.
– Det är svårt att fatta varför vi blev så stora i Sydamerika. Vi säljer inga skivor där alls, allt är bootlegs, förklarar Mathias.
– Men ett sånt där gig kan hända i Tyskland också. Eller i Spanien, där är det nästan exakt som i Sydamerika, säger Erik.
– Det är små skillnader i alla länder, det är väl mest i Japan som det är helt annorlunda, säger Mathias.
De har gjort det här i mer än tjugo år nu. Sammanlagt drygt 1 500 spelningar.
– Jag hade knappt sett ett band live i hela mitt liv när vi började spela. Och det fanns inga andra band vi kände som vi kunde lära oss av. Det tog liksom ett tag innan vi ens fattade att man kunde ha en backdrop med sin bandlogo på, säger Mathias.
Numera är scenen Millencolins viktigaste arbetsplats och nästa gång de går till jobbet är på Metallsvenskan.
Kontrasten till publikkaoset i Brasilien är stor jämfört med att möta Erik och Mathias på en pizzeria i Örebro. Det är annandag påsk. Folktomt som det kan vara en röd kalenderdag i april. Jag har verkligen inte tusen frågor med mig. Jag vill bara veta hur de ser på sitt jobb och hur de ser på sig själva som liveband.
– Vi är bättre nu än vi var för tio år sen, säger Mathias.
– Jag tror att vi tänker mer på vad vi gör, de första tio åren gick vi bara upp och körde, säger Erik. Vi kommer ju från ingenstans, vi lärde oss att spela musik med Millencolin och har successivt utvecklats som artister och liveband under tiden.
Att Millencolin är autodidakter är ganska spännande. De var till och med så dåliga på att spela när de bildade bandet som tonåringar att de tvingades skriva egen musik; ingen i bandet klarade av att göra en cover. Ännu mer spännande är att karriären liksom hela tiden bara rullat på och expanderat, utan att någonsin egentligen tackla av.
Beviset för att de hade något publiken ville ha kom redan någon månad innan debutskivan fanns i butik, på Arvikafestivalen 1994.
– Vi skulle spela, och det var som ett scendraperi framför oss, så vi såg inte publiken, säger Mathias. Vi hade precis släppt Skauch-ep:n, och Tiny Tunes skulle komma i september.
– Det var helt tyst – helt dött, liksom. Vi tänkte att det kanske skulle komma hundra personer eller så, säger Erik.
När arrangörerna drog undan scendraperiet var det fullt framför scenen. Minst tvåtusen personer, kanske så många som tretusen.
– Därifrån exploderade vi i Sverige, säger Erik. Det var startskottet.
Jag får intrycket att ni aldrig gjort en fiaskospelning rent publikmässigt?
– Det skulle väl vara den där legendariska tidiga turnén vi gjorde med Charles Hårfager i Skåne där det kom två personer på en spelning i Hässleholm. Vi bjöd in något fritids till och med, men det var ingen som kom ändå, säger Mathias.
Här kan det vara på sin plats att komma ihåg faktorer som tur och att ligga rätt i tiden. Millencolin har absolut haft tur, och de har gjort rätt saker vid rätt tillfälle. Alldeles särskilt valde de rätt 1997.
– Det var egentligen inte så medvetet, det råkade bara bli så och det blev skitbra, förklarar Erik.
Millencolin hade precis släppt sin tredje skiva på lika många år, och kanske var scenen mättad.
– Vi hade alltid sålt ut Studion i Stockholm, säger Erik. Och vi hade spelat där flera gånger med både matiné- och kvällspelningar. Men på Valborg sålde vi inte slut. Kanske att det var halvfullt? Då kände jag att ”nej, nu har vi tappat det”.
– Vi gjorde två spelningar till i Sverige innan sommaren 1997, och sen slutade vi spela här, säger Mathias.
Vad som istället hände var USA. Och Sydamerika. Och Australien. Och så vidare. Hundratals konserter över hela världen, där Millencolin byggde kontaktnät hos bokningsbolag som de använder än idag. I början av 2000 släpptes albumet Pennybridge Pioneers, Millencolins av olika anledningar i särklass största kommersiella succé. Tre år tidigare hade de åkt med som ett av de mindre banden på ambulerande alternativfestivalen Warped Tour i USA, efter Pennybridge Pioneers var de en av huvudakterna på samma turné.
Och de spelade i Sverige igen. På Hultsfredsfestivalen.
– Det kändes konstigt att prata svenska, förklarar Mathias. Vilket kanske inte är så anmärkningsvärt efter drygt trehundra spelningar utomlands. Mathias förklarar vidare:
– På engelska kan du dra av en massa klyschor och bara ”What the fuck is going on?!”. Att skrika ”Vad i helvete gör ni?!” låter skitkonstigt. Jag är alltid mycket mer nervös när vi spelar i Sverige.
Låt oss gå tillbaka till Youtube igen. Och tillbaka kanske drygt 20 år till ett klipp, vilket som helst från den tiden, egentligen, där amerikanska punkbandet NOFX spelar live. Vad det har med Millencolin att göra? Massor.
– När vi såg videoklipp från NOFX-spelningar – då fattade jag, säger Erik.
Vi pratar om förebilder. Vad som inspirerade Millencolin som tonåringar.
– NOFX hoppade runt, de gjorde galna miner. Millencolin var ju väldigt sådär crazy faces i början. Vi var visserligen bedrövliga och gjorde samma märkliga poser som NOFX gjorde, men hela dess grej var extremt influerande för oss. På den tiden var NOFX helt outstanding bland punkbanden.
Men Millencolin förändrades. Sent nittiotal kikade de istället mot band som Foo Fighters eller Rocket From the Crypt för inspiration.
– De känns mer som vår genre nu, fast vi är mer punk. Samtidigt har vi lyckats klara oss bra hela tiden och haft självförtroende för vår grej. Så vi har egentligen inte behövt titta på så mycket annat.
Hur är själva konserterna – har ni rutiner ni alltid följer?
– Nja, egentligen inte, säger Erik.
Han och Mathias beskriver tiden under en turné som en lunk där dagen går åt till att optimera formen inför kvällens spelning. De har numera alltid ett crew med sig som soundcheckar och fixar allt på plats. I bästa fall, förklarar Mathias, kommer bandet till spelstället någon dryg timme innan.
– Du kommer in i logen, hittar något att dricka. Kanske gör en intervju med någon. Får en gitarr att fingra på, och sedan så kör vi vår lilla hälsning, berättar Erik.
Jag frågar givetvis vad det är för hälsning. Och det här är en sådan där grej som ser så fånig ut i skrift, men många band har liknande ritualer, en sådan där enkel pepp som sista grej innan de går upp på scen.
– Vi säger ”kuken”, säger Mathias. Han och Erik förklarar, de drar ut på ordet. Långt u med en hård sista stavelse.
– Vi har gjort det sedan första spelningen, förklarar Mathias. Det var någon som sa att vi borde göra något innan vi skulle på scen, och det kändes som en så lökig grej att göra. Så då ville vi liksom göra det så lökigt och töntigt som möjligt. Sedan har det varit med varje gång. Våra roddare frågar innan spelningarna: ”har ni gjort kuken än?” eller ”när gör ni kuken?”.
– Enda gången vi inte gjorde det var när Larzon hade brutit nyckelbenet och vi hade en annan trummis med på turné. Då sa vi ”Larzon” istället, säger Erik.
Vad händer på scen sen då? Går det att beskriva känslan?
– Du får sådana otroliga endorfiner som släpps lös. Efter spelningen mår du otroligt bra, säger Mathias.
Erik förklarar känslan bäst med att berätta om en spelning i Seattle.
– Jag hade 40 graders feber på planet över och bäddade ner mig och frossade hela natten och trodde verkligen inte jag skulle klara av att gigga. Jag skakade när jag gick på scenen. Men efter halva giget mådde jag liksom bättre, och sen när vi gick av scen mådde jag helt prima. Att gigga är verkligen den bästa medicinen.
Örebro har givetvis kommit upp flera gånger under intervjun. Alla utom Nikola bor kvar här. Att hitta större lokalpatrioter än Millencolin är svårt. Ändå har de, bortsett från de första åren, spelat ganska sällan i sin egen hemstad givet att de funnits som band i 22 år.
– Det är alltid jättekul att spela i Örebro, men sjukt nervöst. Du vet aldrig vad du kan förvänta dig, säger Erik.
Spelningen på Metallsvenskan ser de inte som ett renodlat Millencolin-gig, snarare som ett specialframträdande i metalmiljö. Senast Millencolin uppträdde i Örebro var dubbelkonserterna kring tjugoårsjubileet för två år sedan.
– Framförallt andra dagen var helt sinnessjukt rolig, säger Erik.
Ändå är konserten på gamla Satin 2009 den både Erik och Mathias minns som Millencolins bästa i Örebro. Jodå, delar av den finns också på Youtube. Filmat lika skakigt med mobilkamera, från ungefär samma plats som klippet från Porto Alegre. Och skillnaden är egentligen inte så stor – publiken på hemmaplan är minst lika fanatisk som den brasilianska.
– Det var en så jävla kul kväll. Jag hade kunnat gå på och göra hela spelningen igen direkt när vi gick av, säger Erik.