Det bästa som internet gjorde för både spelare och spelindustrin är möjligheten till multiplayer online. Inget nytt eller sensationellt i det uttalandet.

Men om vi tittar på det i ett vidare perspektiv. Datorspelande var länge någonting förknippat med nörderier, fram till början av 00-talet åtminstone. Det var synonymt med att ha finnar och brist på socialt liv. Inget konstigt med det – det mesta spelandet skedde i ensamhet eller med ett par polare som trängdes kring skärmen. I bästa fall samlades ett gäng vänner i en datasal för att spela Counter-Strike tillsammans, så länge någon av dem hade tillgång till en sådan (gick på gymnasiet eller, kanske, på högskola/universitet). Men sen kom internetrevolutionen, framförallt bredbandsrevolutionen, plus de onlineanpassade konsollerna och lyfte en hel industri till en ny nivå. Spelandet gick från att vara någonting obskyrt man gjorde på en ständigt uppgraderingskrävande pc till att bli någonting man gjorde i soffan, framför tv:n, medan man tjötade med sina vänner via headset.

Det är fortfarande fantastiskt att spela riktigt bra solospel, jag la ett oräkneligt antal timmar på Skyrim till exempel, men det är online – när man glider runt med sina vänner på Los Santos gator – som man förstår vilken förändring spelindustrin har genomgått de senaste 10-15 åren. Alla spelar fortfarande inte, men oräkneligt många fler och i ett större åldersspann. Ofta är det inte spelandet som är huvudsaken, det är bara verktyget som används för att styra upp en massa små distanskafferep och chitchattande. Spelandet har gått från osocialt till hypersocialt – om man vill. Och med tanke på framgångarna för multiplayerfokuserade spel som Battlefieldserien, World of Warcraft, eller för den delen Journey, är det något som många hade väntat på.