Kriget är över, tv-serien vann, filmen ligger blodig vid vägkanten.
Hurdå, tänker ni nu? Jo, det började så klart för länge sedan, men det avgjordes i och med serien True Detective. En tv-serie som producerats på filmsätt, med två filmskådisar i huvudrollerna (Woody Harrelson och Matthew McConaughey), med en filmregissör (Cary Fukunaga, som gjort Jane Eyre och Sin Nombre) bakom spakarna, och med ett manus som är skrivet av en enda författare. Men istället för att låta storyn ta slut efter två timmar tillåts den ta åtta, och sen är den slut – nästa säsong blir med ett annat par, och en annan historia. Nic Pizzolatto heter manusförfattaren, som även är den som ligger bakom serien, en collegprofessor som aldrig gjort något nämnvärt innan. Kämpat på i skymundan och nu fått sitt välförtjänta break.
True Detective är en historia om två män som berättar samma historia var för sig, på två olika sätt. Det är en historia om vad besatthet kan göra med en människa. Det är en historia om mordutredarna Rust Cohle (Mc – Conaughey) och Martin Hart (Harrelson), som arbetar ihop i sydstaten Louisiana. Cohle är en före detta undercover-narkotikapolis som plågas av sina upplevelser under fyra år som agent. Hart är en kristen familjeman med älskarinna och eskalerande alkoholproblem vid sidan av.
Serien börjar när Cohle och Hart har arbetat tillsammans i tre månader. Duon kallas till en brottsplats där en minderårig prostituerad har mördats på ett, vad det verkar, ritualmässigt sätt. Några scener senare är vi 17 år framåt i tiden, på en polisstation där Cohle och Hart var för sig blir intervjuade om brottsutredningen. All dokumentation har förstörts i en orkan och det är viktigt att de återskapar den så gott de kan. Det här är seriens upplägg – huvudkaraktärernas berättelser om vad som hände blandas med scener som berättar vad som verklig en hände. Numera talar de två inte med varandra, Hart är skild och och Cohle är inte längre polis, varför är det så?
Det har talats en del om bristen på fördjupade kvinnliga karaktärer i serien, fullt berättigat dessutom. Men precis som Tobias Norström noterade i mycket lyssningsvärda podcasten Obiter Dictum – inga förutom de två huvudkaraktärerna ges möjlighet till något vidare djup eller till att skapa en relation med tittaren. Michelle Monaghan gör en fin prestation som fru Maggie Hart, men får inte speciellt mycket skärmtid. Det är fullt möjligt att McConaughey i och med Rust Cohle gör sin bästa rolltolkning någonsin (han har gjort en hel del skit, för att vara ärlig). Och Harrelson är inte mycket sämre han – hans karaktär är svårare att känna sympati för men välspelad från start till mål.
Mycket inspiration till seriens dialog och handling har hämtats från H.P. Lovecraft, och en del från samtida författaren Thomas Ligotti – men till och med 1800-talsförfattaren Robert Chambers har fått låna ut till serien. För den som vill finns det med andra ord gott om referenser att botanisera i. För oss som nöjer oss med en bra historia räcker den bra den också.
