Karin Tellås Hermansson är en Örebroprofil i kraft av sin långa journalistiska karriär och sitt arbete i näringsliv och offentlig förvaltning. Hennes livsberättelse innehåller både framgångar och kriser. Hennes roll som terapeut är ett nytt inslag.

Karin Tellås Hermansson räds inte förändringar. Hon vågar ta steget ut i det okända – och gå i närkamp med egna och andras kriser. Det första stora steget in i journalistkarriären var när hon började på Radio Örebro 1977, det som i dag heter Sveriges Radio Örebro.

– Jag hörde till dem som hade förmånen att få vara med och starta Radio Örebro. Jag anställdes som programsekreterare.

Journalistdrömmen lekte henne i hågen. Hon hade sökt till journalisthögskolan många gånger. Men förgäves, konkurrensen var mördande och betygen inte de bästa medger hon. Hon sänder en tacksamhetens tanke till sin första chef Hans Wennerlund för hans vidsynthet. Och det behövdes ju folk. Det var att börja med tomma lokaler och bygga upp en radiostadion med allt vad det innebar av journalistiskt innehåll och ovan teknik. Frågan var vad medarbetarna ville göra med mediet.

– Det var en fantastisk tid. Först gällde det att välja gardiner. Allt fick vi välja. Det som lockade mig med jobbet var att alla skulle gå in i varandras arbetsuppgifter, mer eller mindre. Så var det på 70- och 80-talen.

Och som det experimenterades med radio de första pionjäråren.

– Det ska vi inte tala om, säger hon småleende. Och det var nog inte allt som var så effektivt.

Det blev alltmer av journalistik. Hon avancerade till redaktionssekreterare och nämner kollegorna Ylva Wächter och Gunnela Björk med uppskattning. Och hon träffade sin man Jan Hermansson, också journalist.

Men efter tolv intensiva år hörde hon plötsligt sig själv säga:

– Så kan vi inte göra, det har vi aldrig gjort förut …

Då bestämde Karin sig för att sluta. Men utan att berätta det för någon. Inte ens sin man. Sagt och gjort, hon sa upp sig. Att fastna i en yrkesroll för trygghets skull tycks vara henne främmande.

Karin startade eget så småningom. Det följde en ny tolvårsperiod i hennes liv.

– Jag gjorde personaltidningar och informationsmaterial åt bland andra landstinget och kommunen.

Journalistik och informationsverksamhet är ledmotiven i karriären. Det vittnar hennes cv om. Med åren har cv:t skjutit humanistiskt-etiska skott och karriären har mognat i bredd. Hon har konsultat med coachning, mentorskap, chefs- och ledarutveckling, etik och bemötande. Hon har också hunnit med att skriva en bok om Henry Allard, idrottsprofilen, S-politikern, och talmannen från Örebro.

Karin gick också TV4:s programledarutbildning. Det var en tidstypisk väg in i tv-mediet. Men hon avstod från den, maken Jan var nämligen i mediet. Det skulle blivit för mycket.

Karin blev informationschef på ÖBO – och hon mötte fotbollen. Hon lyser upp när hon berättar om tiden som ordförande för KIF Örebro.

– Jag har ett varmt hjärta för klubben. Jag fick lära känna alla dessa fantastiska spelare. En del av dem amerikanskor. Vi var över i Boston och hälsade på dom. Och vi håller fortfarande kontakten.

Hon avslöjar att hon är på väg in i KIF Örebros styrelse igen. Om årsmötet i mars så vill.

Nyligen har Karin Tellås Hermansson erövrat ytterligare en yrkestitel, nämligen diplomerad psykosyntesterapeut. Ytterst vittnar den om hennes driv och förmåga att dra nytta av negativa erfarenheter.

– Va saru? Psykosyntes … brukar folk säga. Jag hörde själv talas om den för femton år sedan. Då jag var inne i en tuff femtioårskris.

Hon fick då stöd och hjälp av Örebros enda psykosyntesterapeut, Eva Neander.

– Vi träffades några gånger. Sedan dess har jag haft ett gott öga till psykosyntesen som tänk.

2006 hamnade Karin åter i en jättekris.

– Det var vidrigt. Det var så där att jag inte ville kliva upp ur sängen. Då hade jag kontakt med Eva igen. Hon stöttade mig.

Efter ett tag frågade Karin sig vad hon kunde göra för att ”vaccinera sig” mot förlamande kriser. Hon började googla efter kurser och fann på Psykosyntesakademins hemsida ett utbud av veckokurser.

– Då gick jag en sån. Och det var jättebra och jättetrevligt och jättejobbigt. Dom berättade om sina längre utbildningar och frågade om jag var intresserad.

Det var hon inte. Hon tyckte att det räckte med veckokursen. Men ett frö var sått.

– Men vad fasiken, tänkte jag sommaren efter kursen, jag tar en termin i taget. Och på den vägen blev det.

På gamla dagar, med hennes egna ord, vågade och orkade Karin, karakteristiskt nog, att satsa på en kvalificerad utbildning förlagd till Stockholm.

– Det var helt fantastiska lärare på Akademin. Men det är en tuff utbildning. Och man måste gå i egen terapi. Det är inte alltid en dans på rosor. Man kan känna rädsla och skuld och skam … Tidigare hade jag prövat på lite traditionell psykodynamisk terapi. Under utbildningens gång fick jag testa gestaltterapi.

Utbildningen till terapeut är fyraårig. Med träffar för kursdeltagarna en långhelg i månaden: fredag, lördag och söndag, med sena kvällspass både fredagen och lördagen. Och det är ofta en veckas internat på sommaren.

Därtill har den blivande terapeuten ett mastigt litteraturbeting, vanligen på engelska, att läsa in och tillgodogöra sig. Läsningen kompletteras med skriftliga uppgifter som pm och uppsatser. Dessutom ingår det som sagt att gå i egen terapi.

– När man så gjort allt detta måste man göra 200 utbildningsklienttimmar, innan man blir godkänd. Det är rätt mycket. För mig tog det ett år till.

Kursen höll hög kvalitet rakt igenom och kraven var höga. Hon svor lite ibland över nivån. Men så här efteråt känns den helt rätt.

Det var heller inte optimalt att bo i Örebro. Att sätta sig på tåget en söndag ”ganska tillplattad” efter en veckoslutsduvning gjorde tågresan till en seg och trött tripp mot det hägrande Örebro.

Men vad var det i psykosyntesen som ursprungligen lockade Karin Tellås Hermansson att fördjupa sig i den.

– Det finns en sån humanistisk helhetstanke där. Den är inte dömande. Jag kände mig välkommen skulle jag vilja säga.

Psykosyntesen är stor i Italien och England men finns också i många andra länder. Den kommer från Italien där psykosyntesens fader, Roberto Assagioli, verkade som forskare och psykiatriker. Den är grundad i den vetenskapliga krets och kultur där psykoanalysen som en kunskapsväg in i människans inre växte fram. Assagioli var personligt bekant med både Freud och Jung. Han hamnade i farozonen när fascisterna och Mussolini tog makten i Italien. Assagioli var nämligen jude och därmed inte italienare enligt 30-talets raslagar. Och han hamnade i fängelse anklagad för bland annat pacifism.

Han arbetade ända till sin död 1974 med att utveckla sin terapi och handleda elever.

– Det finns en intervju med honom på nätet. Han verkar vara en cool gubbe mede en väldig integritet. En stor humanist med humor. Man glömmer ätt bort humorn i terapin. Assagioli har plockat lite här, lite där och skapat en egen helhet. Det passar mig väldigt bra.

Karin Tellås Hermansson har en jordnära och pragmatisk sida. Helt i linje med psykosyntesen som syftar till att hela den motsägelsefulla människan. Att göra oss till individer som dirigerar vårt eget liv. Hon använder ordet taktpinne.

– Jag anpassar övningarna till klienten. Det gäller att vara väldigt lyhörd.

Den terapeutiska praktiken har många byggbitar av karakteristiska nyckelbegrepp och övningar.

– Vi talar ständigt om medvetenhet och acceptans av olikheter. Och vi jobbar mycket med visualiseringar. Bilden av hur en rosenknopp slår ut och hur man kan skapa överblick genom att bildligt talat stiga upp på höjder.

Att utveckla och stärka sin vilja är viktigt för ett fullödigt liv. Men viljan ska vara både stark och god. Ett annat nyckelbegrepp är ”delpersonligheter”. Det kan verka förfärande på somliga men det har ingenting med schizofreni att göra, betonar hon.

– Det blir väldigt spännande när vi kommer in på vilka olika roller vi har. Det är roligt att börja forska i vad som styr mig. I terapin ställer man sig utanför sig själv: Hur är jag, varför reagerade jag så kraftigt; eller varför reagerade jag inte?

Det är lite som att lägga ett tusenbitars pussel som aldrig blir färdigt, menar hon. Då är det viktigt att ställa sig en bit ifrån för att kunna upptäcka mönster. Distanseringen dyker upp i olika skepnader.

– Det gäller att ställa sig vid sidan om. Man är inte sina tankar, sina känslor eller sin kropp. Man är så mycket mera. Det är väldigt befriande.

Också psykosyntesens andliga bit kan orsaka lite nervösa reaktioner. Men den inkräktar inte på någon religion. Där kan man vara trygg.

Begreppets mångtydighet kan skapa problem.

– För somliga är andlighet ett religiöst begrepp. För andra kan det vara att sitta i skogen och titta på en blomma.

Alla har stort behov av andlighet. Och det är säkert så att alla inte får det behovet tillfredsställt. Speciellt i en tid av ständig uppkoppling.

– Jag tänker på stackars ungdomar och alla deras intressen. De hinner inte andas och lyssna inåt. Det handlar väldigt mycket om att stänga av bruset runt om. Många är rädda för tystnaden. Den är skrämmande, vad ska man då göra …

Karin använder sig också av en metod inspirerad av gestaltterapin, ”den tomma stolen”. Där ger man sittplats åt en person i ens liv som man vill säga något till. En del har väldigt svårt att sätta ord på känslor.

– Då kan jag använda mig av musik och låttexter för att kunna visa på hur man känner.

Ett annat sätt är att uttrycka sina känslor i bild. Då drabbas en del av prestationsångest. Men det är inte konst det är fråga om. Hon pekar leende på den bild av sin egen andning som pryder väggen. Musik och bilder är bra verktyg.

En annan framställning i bild som ibland är väldigt effektiv är så kallade genogram. Ett slags släktträd som åskådliggör egenskaper och händelser i släktens historia. Finns det alkoholism tidigare, många skilsmässor och finns det våldstendenser?

– Det kan finnas skam och skuld som vi bär med oss fast det inte är vår egen – utan kanske farfars eller mormors. Det kan också vara förlösande. Det här måste jag prata med min mamma om.

Karin Tellås Hermansson är i full sving också som terapeut med Eva Neander som kollega och handledare. Och det är hon jättestolt över.

– I ett sånt här yrke är det bra att vara gammal. Man tar med sig sina erfarenheter. Och så länge jag har huvud med mig kan jag fortsätta hur länge som helst. Bara man har klienter. Varför ska man då gå i pension när man fyller 65? Jag är 63 i dag och gruvar mig för det.

En tanke som förståeligt nog växt fram hos henne. Karin är en yrkeskvinna med lång och bred erfarenhet. Hon har tagit sig igenom kriser och klarat en krävande terapeututbildning som kronan på verket.

– Jag känner att jag kanske kan stötta och hjälpa andra med hjälp av allt vad jag lärt mig i skolan och livet så att säga. Numera tycker jag det är roligt att lyfta fram andra. Jag har inget behov av stå i strålkastarljuset.

Men Karin har inte helt slutat arbeta med kommunikation och information. Just nu har hon ett uppdrag av Hällefors kommun att utveckla en kommunikationsstrategi. Dessutom har hon utarbetat ett informationsmaterial om E.ons nya panna.

Hon mår bra av att se en annan verklighet.

– Sedan hoppas jag att terapidelen utvecklas så att jag får två ben att stå på. Jag är också intresserad av etikfrågor; hur vi är mot varandra på arbetsplatser.

Men man får aldrig glömma bort att ta hand sig själv, vilket yrke man än har. Det betonar hon. Det är lätt att bli uppslukad om man har ett intressant jobb.

– Man ska sköta mat, motion och sömn för att få ett gott liv.

Vara grounded eller grundad – det vill säga ha markkontakt. En mycket psykosyntetisk tanke.

Karin erbjuder pröva-på-stödsamtal. Terapi är ett ord med lite obefogad skrämseltyngd. Man ska vara väldigt noga när man väljer terapi och terapeut. Det ska funka på båda sidor. Också terapeuten har rätt att säga nej. Hon tar inte emot barn, en 18-årsgräns gäller. Och inte heller klienter med en psykiatrisk diagnos. Men hon ser gärna att man prövar på. Det borde vara precis som när man satsar på sig själv och går på ett gym.

– Ibland funkar det att gå några gånger. Det kan vara något akut på jobbet som stör – och polletten faller ner och problemet är lös. Men klienten kan också upptäcka att, uj, vad mycket det finns här att ta itu med. Då behövs det ju längre tid. Men man kan inte tvinga någon att gå på terapi. Omständigheterna kanske inte heller är de rätta för klienten, som kan ha det rörigt både hemma och på jobbet.

Karin Tellås Hermansson ser gärna att psykosyntesen blir mer accepterad i den allmänna sjukvården. Speciellt som det är långa köer i sjukvården för dem som vill få hjälp med att klara av sitt liv på ett medvetet sätt och få sin inre människa att växa.