Invasionen. Urbaniseringen. Präglade av livet i Västerbottens inland släppte de i höstas sitt tredje album och stack iväg på USA-turné. Under våren är det Sverige som gäller och fredagen den 21 februari besöker de till Kulturhuset i Örebro. Vi ringde upp Dennis Lyxzén och pratade försvunna vokaler, musikaliska uttryck och Örebrogangsters.
Startade Invasionen som ett sidoprojekt till The (International) Noise Conspiracy, eller hur ligger det till?
– Nja, egentligen inte. Jag, Anders (Stenberg) och André (Sandström) har spelat ihop i olika konstellationer i väldigt många år och spelade tillsammans i The Lost Patrol Band, som väl i så fall kan ses som ett sidoprojekt till The International Noise Conspiracy. När Noise Conspiracy pausade, eller slutade … vad vi nu gjorde, blev det där sidoprojektet ett heltidsprojekt istället. Vi bytte namn från The Lost Patrol Band till Invasionen och började skriva texter på svenska. Egentligen kan man väl säga att samma bandmedlemmar startade ett helt nytt band, med ett annat uttryckssätt, men det är ju inte speciellt ovanligt.
Första skivan, Hela världen brinner, släpptes 2010 och i höstas kom ert tredje album, självbetitlade INVSN. Då hade ni också eliminerade vokalerna i bandnamnet.
– Det är faktiskt en rent praktisk lösning och inte för att det ska vara coolt på något sätt. När vi släppte den andra skivan, Saker som jag sagt till natten, spelade vi också in en engelsk version, som visserligen aldrig kom ut och som väldigt få personer har hört, men som ledde till att vi fick skivkontraktet i USA. Att då fortfarande heta Invasionen även internationellt, och behöva förklara det hela tiden, skulle bli för krångligt. Istället tänkte vi att vi skulle heta Invasionen i Sverige och Invasion internationellt. Sedan kom vår trummis André med den goda idén INVSN och det ska han såklart ha cred för. Det funkar för båda namnen och är dessutom snyggt rent visuellt.
Fanns det planer på att släppa Saker som jag sagt till natten internationellt, eller varför gjorde ni en engelsk version av den?
– I början kändes det ganska skönt att fokusera bara på Sverige, men alla i bandet är vana vid att turnera och spela mycket. Efter ett tag blev vi rastlösa och ville göra fler spelningar, men det är väldigt dåligt med spelmöjligheter i Sverige. Samtidigt var det många kompisar utomlands som tyckte att det lät riktigt bra och ville att vi skulle komma dit och spela, men de fattade inte vad vi sjöng, så vi spelade in låtarna på engelska också.
Ni har en USA-turné i ryggen inför spelningarna i Sverige i vår. Hur var mottagandet där?
– Ja, INSVN släpptes i USA redan i slutet av september och i Sverige i slutet av november, så vi åkte över till USA i oktober och spelade förband åt Minus the Bear. Mottagandet var helt okej, även om det kanske inte var helt rätt band för oss att öppna för, men det funkade. Det var en kul turné och det är skönt att få spela ihop sig ordentligt. Det är först när man spelar live mycket som man kan göra det och det är ju som sagt ett problem i Sverige. Åker man på Sverigeturné spelar man oftast bara fredag–lördag och sedan får man åka hem igen. Det blir inte mycket till turné när det inte arrangeras bra spelningar i så många städer längre. När vi var ute med Refused på 90-talet spelade vi i princip tisdag–söndag flera veckor i rad och det var mycket lättare att hitta spelningar i småstäder också. Man kan ju hoppas att det ändrar sig igen, för som det är nu är det rätt sorgligt.
INVSN släpptes ju på både svenska och engelska, men texterna är skrivna på svenska från början. Hur är det att framföra låtarna på två olika språk?
– Det blir lite olika uttryck, men jag ser inte det som något negativt, snarare spännande. När man skriver på svenska blir det på ett sätt, med ett särskilt melodispråk, och när man sedan försöker översätta texten till engelska och samtidigt ta med sig melodispråket blir texterna bitvis ganska annorlunda. Vissa dialektala grejer går ju till exempel inte att översätta, men jag gillar det. Engelska är ju rock’n’roll-språket medan svenska är mer hemmavid och jag tycker faktiskt att vissa låtar blev bättre på engelska än på svenska.
Många av låtarna är ganska postpunkiga med texter som är rätt mörka, men det känns inte som att det politiska temat är riktigt lika tydligt som i Refused.
– Det universella i det hela är att alla i bandet har en kärlek till musiken som gör att vi är där vi är. Musiken är en superviktig del i samtliga medlemmars liv och vi vill spela musik som vi själva gillar och som säger och betyder någonting. Där ingår ju politik och andra idéer också. Jämfört med Refused, och International Noise Conspiracy också för den delen, har Invasionen ett annorlunda uttryck. Det är mindre explosivt och mer ekonomiskt i sitt framförande och det är inte speciellt konstigt. Vi spelade in den senaste skivan med Refused 1997 och det har hänt mycket sedan dess, men skrapar man på ytan handlar texterna fortfarande om samma saker.
Ni har många snygga musikvideos där det känns som att ensliga och övergivna miljöer är ett genomgående tema. Ligger det någon speciell tanke bakom det eller har det bara blivit så?
– Det är en effekt av att vi bor där vi bor, i Västerbottens inland. Nästan alla i bandet är härifrån och vi är väl präglade av att vi fortfarande bor kvar här. Det är ett återkommande tema i både texter och videos. I den senaste videon, #61, vill vi försöka visa vad urbaniseringen har gjort med våra samhällen.
Vad har du för relation till Örebro, som den gamla hardcoreräv du är? Både Refused och The (International) Noise Conspiracy låg väl på Burning Heart till exempel.
– Jag har spelat mycket i Örebro genom åren och vi var där tidigt och lirade med Refused bland annat. Vi hade bra kontakt med både Millencolingänget och de som senare bildade Nasum. Jag upplever att det är ganska mycket gangstervibbar i Örebro. Det är lite vildare, och det menar jag på ett väldigt bra sätt alltså. Alla punkare jag känner i Örebro är lite mer … gangster. Det är väl för att man har umgåtts med killarna i The Accidents kanske, haha.
Du har ju gjort ett par Örebrospelningar med Invasionen genom åren också. Hur känns det inför fredagens spelning?
– Det är superkul att vara ute och spela. Vi var i Stockholm och Karlstad förra helgen och det gick riktigt bra. Det känns som att vi har en bra tyngd och självklarhet i hur vi spelar som är riktigt trevlig att ha med sig ut.
