Fuzziga Truckfighters har så sakteliga smugit sig upp från undergroundscenen och signade förra året en deal med Sony Music. Vi träffar gitarristen Niklas ”Dango” Källgren och basisten och sångaren Oskar ”Ozo” Cedermalm på ett lördagslugnt Väster i Örebro för att prata om den nya plattan, de få Sverigespelningarna och varför de avverkar trummisar på löpande band.
Den 24 januari släppte ni er fjärde fullängdare, Universe, och firade med en intim releasefest i replokalen i Örebro. Hur var det?
Niklas: Det var en riktigt bra fest. Vi var nog ungefär 70 pers, 45 av dem kom från Stockholm i en buss som Sony hade chartrat.
Oskar: Vi körde fyra låtar som en teaser inför giget i Stockholm den 14 februari, då turnén är igång på riktigt. Det var en hel del pressfolk på plats och alla tyckte att det var guld, så det var ett bra sätt att bygga namnet på.
Varför valde ni att köra en så intim tillställning och inget större?
O: Vi funderade mycket på om vi skulle ha den någon stans i Örebro, men dels tycker vi inte att det finns något riktigt bra rockhak och dels gör vi nästan hundra klubb spelningar om året, så det hade ändå bara känts som vanligt. Vi spelar lite, säljer skivan, släpper upp en ballong och ”Tjoho!” så är det releaseparty. Istället försökte vi komma på något som kändes personligt och annorlunda.
N: Något som gick ut på att vi själva skulle ha kul.
O: Det var första gången vi gjorde något sånt här och alla som kom dit tyckte att det var suveränt. Det var tight och trångt och kändes verkligen personligt.
Sony släpper skivan i Skandinavien, medan den släpps på Fuzzorama, ert egna bolag, i övriga världen. Hur känns det att jobba med en jätte som Sony?
N: Vi har väldigt bra kontakt med vår A&R och de övriga vi jobbar med. De förstår vår grej, att vi inte är något mainstreamband i samma bemärkelse som många andra av deras artister. Sen tror jag att de har en vision om att vi ska bli nästa stora svenska rockband också, just nu är det lite stiltje på den fronten. Backyard Babies var störst ett tag, sen blev de dåliga och sen slutade de som tur var. Hellacopters var störst och bäst länge, men de har ju också slutat.
O: Mustasch gjorde en bra skiva, sen har de bara blivit sämre och sämre. En sak jag verkligen inte kan förstå är dock hur Sabaton kan vara så jävla stora. Helt obegripligt. Det är den värsta jävla smörjan som finns.
N: Det är svårt att räkna upp fem vanliga rockband, som inte spelar metal, som är stora i Sverige. Nu är det Graveyard, that’s it liksom. Så det känns som att vi tänker ganska lika där, om vad vi är för band. Det känns nästan bättre än befarat – inget av det man tänker skulle kunna gå fel har hänt.
Annars har man ju hört en och annan historia om hur de stora bolagen går in och styr och ställer med påföljd en att det inte blir så bra.
O: Vi jobbar ju med en jävligt skön snubbe som har båda fötterna på jorden. Det är inga übermänniskor, bara van liga musikintresserade typer.
N: Dessutom har vi fortfarande kvar Fuzzoramavibben, även i Skandinavien, med loggan på skivorna och hela det köret.
Sköter ni fortfarande hela processen med inspelning, mixning och mastring helt själva?
O: Ja, Truckfighters headquarters ligger där vi hade releasefesten. Där har vi spelat in allt och där har vi även lager och massa annat.
N: Komplexet. Hehe.
O: Lokalerna var helt tomma när vi flyttade in och det tog oss två år att bygga klart allting. Det är häftigt, men vi har lagt ned otroligt mycket tid på det. Vi är lite dum envisa.
Det måste ändå vara rätt skönt att ha kontroll över processen på det sättet?
N: När vi spelade in Universe testade vi faktiskt fyra kända namn och lät dem mixa en låt för att se hur det funkade. Två av mixarna lät bra, men inte så bra så att man inte fattade vad som hände, och de andra två lät rent ut sagt dåligt. Så vi gjorde det själva, som vanligt, och nu kommer vi nog att fortsätta med det.
O: Kanske åker vi iväg någonstans och spelar in skiten, bara för att göra något nytt. Vi har alltid tänkt att vi ska försöka göra något annorlunda och vill inte fastna i ett fack där nästa skiva låter precis likadant. Fan, det är det värsta som finns när band gör samma skiva om och om igen. Då kan man lika gärna lägga av. Det är som att göra en coverskiva på sig själv.
N: Tyvärr finns det ju ganska många som gör det. Mitt värsta exempel är Red Hot Chili Peppers, som gjorde Californication för typ 15 år sen, och det låter fortfar ande som att de gör samma skiva om och om igen. Det är synd, för jag tyckte de var hur bra som helst där, men man orkar inte lyssna på det längre för att ljudbilden är precis likadan hela tiden.
O: Vi vill ju gärna ligga lite i framkant och utforska och inte bara lyssna på andra band och tänka ”det var ett tufft riff, så ska vi spela.” Ibland tar det lite tid och det känns som otrampad mark. Vi vet inte riktigt hur vi kommer att låta om två år, men det är då det blir spänn ande.
Hur skulle ni beskriva Universe?
N: Den är väldigt bred, ett brett spektrum av alternativ rock som är ganska hård, men det är ändå inte stenhårt. Den är svår att genredefiniera, tycker jag.
O: Den är definitivt mer progressiv också, med flera olika element och takter. Det händer mer saker och ljudbild en är kanske inte riktigt lika fuzzig som förut. Det är roligt när man lyckas göra något med lite knasiga takter och grejer, men som ändå känns jävligt drivigt. Lite som Soundgarden, som vi lyssnar mycket på. Vissa av deras låtar är helt sjuka i takterna, men de lyckas göra det på ett så svängigt sätt.
N: Det ska inte vara meckigt bara för meckandets skull.
O: Det är nog tur att vi inte är några supermusiker rent tekniskt, vi är mer hjärta och själ. Skulle man vara en virtuos skulle man kanske spela så hela tiden. Hehe.
Ni gör ganska många gig varje år, men det är förhållandevis tyst om er i Sverige.
N: Än så länge i alla fall.
O: Vi har väl en ganska trogen undergroundskara med fans, men det är som du säger, vi är inget namn som den stora massan känner till.
Beror det på att scenen för fuzz och stonerrock inte är så stor här?
O: Problemet är att det inte finns tillräckligt många bra spelställen. Antingen är man riktigt underground och harvar runt på ställen med 50–100 pers, eller så måste man ta steget upp till typ Debaser och de fina, stora klubbarna.
N: Men då behöver man dra 400 pers också.
O: Det där mellansteget saknas. Ute i Europa finns det så sjukt mycket ställen att spela på. Därför sket vi lite i Sverige i början, det gick knappt att spela här, och i och med att vi etablerade oss utomlands var det lättare att fortsätta köra på det. Vi har inte medvetet sagt ”Nä, för fan. Vi ska skita i Sverige.”
N: Det är först nu vi har en bokare i Sverige också, och när vi har haft bokningsbolag på massa andra ställen runt om i världen har det så klart varit mer bekvämt att ta de gigen istället. Vi har inte tid att sitta och ringa runt och boka spelningar själva. Men vi vill jättegärna att det ska gå bättre här hemma, så att man slipper åka så långt för att få göra bra gig.
Tror ni att samarbetet med Sony kommer att förändra det?
O: Vi hoppas det och det var lite därför vi signade med dem också. Nu har vi sjukt nog en agent som jobbar med Nordamerika och en som jobbar med resten av världen. Men man märker mer och mer att det handlar så otroligt mycket om kontakter i musikvärlden. Känner man rätt personer kan det gå riktigt snabbt.
N: Det är som en kedja av händelser. Tack vare ett riktigt superfan, som hade en kontakt som hade en kontakt, hamnade vi till slut på Sony. Och det var Sony som tip sade oss om de som sköter vår management, som i sin tur kände den här agenten som jobbar globalt.
Ni har avverkat en hel del trummisar under årens lopp. Vad beror det på egentligen?
N: Det är olika orsaker med alla trummisar, men vi kan dra det lite snabbt: Pezo är typ originaltrummisen. Han var med på våra två första demos, men slutade för att han tyckte det var roligare att göra andra saker än att repa. Då kom Paco med och lirade i fem år innan han slog sönder handlederna och inte kunde spela trummor längre, annars hade han säkert varit kvar fortfarande skulle jag tro. Det sög ju fett.
O: Efter Paco var Pezo med ett tag igen innan det blev samma visa som första gången.
N: Sen kom Pedro in och var med i ett år, men han slutade för att han inte var lika engagerad som oss. Han gillade att spela, men gillade inte att åka turnébuss och att slita för det. Då hittade vi Frongo, men han tröttnade på att spela trummor helt och hållet efter något år. Och sen tog vi in … var det Pezo igen då?
O: Jag kommer inte ihåg.
N: Jo, det var tredje gången Pezo var med, men det höll inte i längden. Sen hade vi McKenzo, som stand-in, i ett halvår.
O: Den gamla Mustaschtrummisen.
N: Det senaste året har vi kört med Poncho, men han gjorde sitt sista gig på releasefesten och ska börja spela med Blues Pills istället. Den nya killen har vi inte gett något artistnamn än.
O: Jag och Niklas har ju spelat ihop i tolv år och bandet har blivit vårt lilla barn. Vi har drivit utvecklingen så att vi låter som vi gör idag och nu tycker vi att det låter som Truckfighters och inte något annat band. Då kan det vara svårt för en trummis att kliva in och fylla den platsen. Det vore ju grymt att hitta en trummis som förstår den resan. Vi vill hitta någon som köper våran vision.
Har ni gjort det med den nya trummisen?
N: Vi hoppas det. Han är väldigt lovande, han har både hårdrocksinfluenser och alternativa jazzvibbar. Det sägs att han spelade stonerhårdrock för fem–sex år sedan och nu har han spelat improvisationsbaserad jazz i fem år. Vi ser fram emot hans trumfills och trumsolon kan vi ju säga. Hehe.
O: Det krävs lite teknik att spela vår musik, som trummis i alla fall. Vi ställer stora krav. Vi två kan ju komma undan med att köra våra tuffa, enkla riff och hoppa omkring lite.
N: Det är guld med fuzz och wah-wah. Ojojoj. Bara en av dem låter ju tufft, men när man kombinerar dem, då jävlar. Det spelar ingen roll vad man spelar, haha.
