Historikern och författaren Gunnela Björk är verksam vid Örebro universitet. Förra året gav hon ut en biografi över Margaret Thatcher. Den första på svenska. Den hamnade rätt i tiden eftersom Thatcher avled i april 2013. Men hon har också en yrkeskarriär med bredd och djup utanför akademin.

Gunnela Björk ville så gärna bli journalist när hon var klar med studenten i hemstaden Stockholm. Hon hade anmält sig till litteraturhistoria som då var en väg in i journalistiken.

– Men så läste jag en artikel i Svenska Dagbladet där det stod att journalister inte har någon reglerad befordringsgång. Det är de vassa armbågarna som gäller. Och jag kände efter – och kände mig ganska säker att de vassa armbågarna har inte jag.

Hon säger det så milt på sitt glasklara talspråk – som så lätt låter sig bli skrift – att det måste vara sant. Vassa armbågar, nej – men tåga har hon definitivt.

Hon valde i stället att studera till psykolog. På ganska lösa grunder. Hon var bara 18 år och kom inte från något akademikerhem. I den tidens faktaspäckade och knastertorra universitetskataloger fann hon att psykologer, däremot, hade reglerad befordringsgång. Hon gick utbildningen och sökte nätt och jämt klar med den jobb som socialarbetare vid Stockholms socialnämnd.

– Det var varsågod och kom och jobba. Ett par betyg i pedagogik och psykologi räckte på den tiden gott och väl för att bli socialarbetare.

Det blev ett luttrande mellanspel i en värld av utsatta storstadsmänniskor.

Hon läste vidare, gjorde klar sin psykologpraktik och gick i den egenterapi som ingick i utbildningen. I dag skulle hon ha kallats legitimerad psykolog. Det var i början av 70-talet och det rådde en viss akademikerarbetslöshet. Hon sökte jobb brett och fick napp i Boden.

– Jag tyckte att det var otroligt spännande att flytta. Det var som att flytta utomlands. Bodens fästning har gett staden en speciell klang, säger hon och skrattar.

Men det var ett ”hett” Norrbotten hon kom till. Gruvarbetarstrejken låg nära i förfluten tid, miljörörelsen var aktiv och Stålverk 80 var ännu en storindustriell hägring vid tidshorisonten. Den psykiatri hon yrkesmässigt steg in i höll på att förändras i grunden. Bort från mediciner och med miljöterapi, gruppterapi och psykodynamisk inställning som ledord.

Hon lärde sig älska Norrbotten. Så exotiskt för de flesta av oss. Hon trivdes också med jobbet fast det var väldigt svårt och ansvarsfullt. Hon var fortfarande ung och skulle handskas med komplicerade mänskliga problem.

– Det kändes ibland som jag spelade psykolog.

Men hon lärde sig mycket om människors livsvillkor. Att lyssna – och att förstå saker som hon inte förstått tidigare. Som att gamla kan bli deprimerade på lika giltiga grunder som unga människor. Det gäller att ta dem och deras symptom på allvar. Och att sky lugnande mediciner.

– Jag såg förfärliga exempel på hur beroende man kan bli av dem och hur det i längden sänker självkänslan. Och jag lärde mig förstå hur oerhört viktigt arbete kan vara för självkänslan och vilka märkliga symptom man kan få om man förlorar jobbet.

Åren gick och tanken på journalistiken dök upp igen. Och längtan efter att skriva och längtan efter att forska. Gunnela Björk tog sig tid och råd att gå Kalix folkhögskola som hade en massmedialinje.

– För att på något sätt, det var väl en trettioårskris, inte lämna den här tanken på journalistik oprövad. Det var väldigt roligt och inspirerade.

Hon gjorde sin praktik på Radio Norrbotten. Där blev hon kvar. Journalistjobbet var väldigt lustfyllt jämfört med det jobb hon lämnat. Och ansvarsfullt fast på ett annat sätt.

– Det var också ett jobb som man delvis kunde lämna när dagen var över. Det var skönt. Jag hade tre små barn. Livet var fullt nog så att säga.

Hon har då och då funderat på att återvända till psykologin, när hon känt att hon haft en helt annan grund att stå på. Men det har inte blivit så.

Så bar det av till Örebro med familjen. Och lokalradion, sedan riksradion och därefter Tvärsnytt. Möjligheterna till en medial rikskarriär som programledare öppnade sig för den skickliga journalisten.

– Men jag var väldigt låst vid Örebro med tanke på familjen. Så att flytta för att möta nya utmaningar sa jag nej till.

Jag ville inte heller. Det var en äkta känsla.

Det blev kvällsstudier i historia på dåvarande Örebro högskola i stället.

– Som ett slags motvikt mot det dagliga nyhetsjobbet. Där man läser in sig på ett ämne. Och så nästa dag är man på nästa ämne Man får lätt en känsla av att man inte kan någonting riktigt bra. Man känner ett underläge mot dem man bevakar.

Även en sorts längtan spelade in. Kanske något av en fyrtioårskris där man börjar fundera över sitt eget liv och känner ett behov av att sätta in det i ett större sammanhang.

– Det var ett privilegium att få börja läsa igen. Väldigt kul. Just då var det lite studenter, så man fick mycket uppmärksamhet.

De nya erfarenheterna lockade henne att söka en adjunktstjänst i medie- och kommunikationsvetenskap på universitet som hade en radiolinje på sitt program. Hon fick tjänsten. Sedan dess har hon verkat på Örebro universitet.

Gunnela Björks håg står till samtidshistoria. Den ligger så nära aktualiteter och nyhetsjournalistik. Hon är väldigt intresserad av politik och samhällsfrågor. Som kvinnofrågor.

– Det är otroligt tillfredsställande att få sätta in den här typen av mera fragmentariska kunskaper och intressen i ett sammanhang och märka att alla kunskaper och erfarenheter jag samlat på mig blir till nytta och glädje när jag läser historia – och när jag forskar.

Ett yrkesmässigt och existentiellt mervärde som hon fått smak för tidigare då hon gått forskarkurser och skrivit långa uppsatser.

– Att skriva är ju otroligt roligt. Allt från tre rader på Facebook till böcker – och julkort.

Hon ler. Det är en väldigt fördel för en historiker att finna skrivandet nöjsamt.

Gunnela Björk tror att det är lättare i dag att vara en seriös forskare och samtidigt skriva för en bred publik och föra ut sina forskningsresultat. Universitetens tredje uppgift.

– För mig har den alltid varit otroligt viktig.

Hon har också lett kurser i populärvetenskapligt skrivande. Thatcherbiografin passar in i det sammanhanget. En rent kommersiell produkt beställd av förlaget Historiska Media.

Gunnela Björk har under en längre tid medverkat i tidskriften Populär Historia. Ofta med biografiska artiklar.

– Jag skrev en artikel om Thatcher i samband med filmen Järnladyn med Meryl Streep i huvudrollen. Och då fick jag en förfrågan om att skriva en populärt hållen biografi om Margret Thatcher.

En rolig utmaning där hon kunde kombinera sin erfarenhet av forskning och sin förmåga att läsa in andras forskning med populärt skrivande.

Margaret Thatchers karriär och de 11 åren och 203 dagarna på Downing Street 10 efter valsegern 1979 – som gjorde henne till Storbritanniens första kvinnliga premiärminister – har ett rågat stoffmått av det som Gunnela Björk intresserat sig för som historiker: kvinnors väg in i politiken, samhälleliga förändringar på djupet och politikens medialisering.

I sin bok om Olof Palme analyserar hon hur samspelet mellan medierna och Olof Palme, den politiska makten, utvecklas alltmer mot ett symbiotiskt beroendeförhållande. Med mediernas hjälp kan politikerna bli synliga. Men det har ett politiskt och mänskligt pris.

Och hennes doktorsavhandling, Att förhandla sitt medborgarskap, visar att det finns stora likheter mellan den patriarkala hinderbana som bromsade och nästan stoppade Margaret Thatcher och den patriarkala tröghet de kvinnor mötte som försökte ta en mer blygsam plats i Örebro-politiken under 1900talets första hälft. Här blottlägger Gunnela Björk ett komplicerat maktspel där de manliga politikerna i tyst samförstånd över parti- och klassgränser håller nere antalet nominerade kvinnor.

– Jag tror ju att jag inte var särskilt intresserad av Thatcher som person innan jag satte tänderna i det här. Utan mer som en symbol för den djupgående förändring som vi såg i Västvärlden. Övergången från keynesianism och välfärdsstat till nyliberalism och marknadsekonomi.

Spåren av Thatchers politiska framfart finns fortfarande kvar på gott och ont. Hon tvingade sin samtid att ta ställning för eller emot. Hennes liv och karriär har avsatt en stort antal högkvalitativa biografier förutom forskningen kring delar av hennes politiska gärning.

Gunnela Björk visar vilken högoddsare det var att Thatcher nådde maktens tinnar i en parlamentarisk demokrati där kvinnorepresentationen var löjligt låg och synen på kvinnors kapacitet föraktfullt fördomsfull. Under fem procent när Thatcher valdes till partiordförande 1975. Thatcher utnyttjade ett ytterst osannolikt ”möjlighetsfönster”, a window of opportunity, som plötsligt fanns där.

Gunnela Björk ger mig en spännande och detaljrik historielektion där hon rör sig hemtamt i Englands 1900-talshistoria. Hon gör två viktiga markeringar.

– Jag hör till de historiker som har en övertygelse om att personer har någon form av betydelse i historien. Även om jag tror att person och struktur måste samverka.

Hon ser det inte heller som sin uppgift att fälla någon dom över Thatcher. Det har hänt att hon mött både uppfordrande frågor och höjda ögonbryn för att hon valt att skriva och föreläsa om Thatcher. En sorts guilt by association.

– Det är en inställning jag blir lite förskräckt över. Det är oerhört viktig oavsett vad man tycker att man försöker begripa historiska skeenden och personer.

Gunnela Björk är övertygad om att någonting behövde göras åt dåtidens engelska ekonomi som var i fritt fall och där en nödvändig strukturrationalisering blockerades av engelska fackföreningar. Det fanns inget samförstånd mellan arbete och kapital som i Sverige.

– Men hon gick ytterst brutalt till väga. Det tror jag att man än i dag lider av. I den bemärkelsen var det olyckligt att just hon så att säga fick ”fönstret” öppnat för sig.

Det intrycket förstärks av det faktum att hon var kvinna.

– Jag tror att det finns en önskan hos oss att se kvinnor som generellt godare, mjukare och mer barmhärtiga. Vi har lite svårt att släppa dom föreställningarna. Därför blir ofta domen över kvinnor som beter sig som ”män” väldigt hård.

Thatcher var ingen feminist. Snarare var hon en uttalad motståndare till feminism liksom socialism och kollektivism. Hon tog inte in några kvinnor i sina regeringar. Däremot kan hon tjäna som en förebild eftersom hon inte lät sin karriär begränsas av vare sig familjeskäl eller den engelska politikens genusbarriärer.

Gunnela Björk fäster i likhet med den engelske historikern Tony Judt – ingen vän av Thatchers poltik – uppmärksamheten på en paradoxal Thatchereffekt, nämligen att hon gav människor tillbaka tilltron till politiken.

– Hon visar att politiken kan göra skillnad. Hon var en politiker som fick saker att hända. I ett visst skede kan det vara otroligt viktigt för människor. Thatcherismen framstår som ett hopkok av gamla idéer. Det unika med Thatcher var i stället hennes starka övertygelse om att hon alltid hade rätt.

– Forskningen har mer och mer uppmärksammat att hon är en moralist i viktiga avseenden. En moral som hämtar många beståndsdelar från hennes medelklassuppväxt med kristna förtecken i en småstad. Det är på sätt och vis det som ger henne en sådan kraft och övertygelse. Hon talar gärna i termer av mission och korståg.

Det är spännande och intressant att följa Gunnela Björks detaljskarpa skildring av hur Thatcher byter skepnad över tid. Med hjälp av mediernas och pr- och reklamindustrins konsulter. Hennes tal vässas av proffs för att de ska ha det där ”lilla extra” som ger medialt utslag och retar motståndarna. Den sista touchen är att låta specerihandlardottern skymta fram under den i övrigt välansade fasaden både när det gäller apparition och värderingar. Ett genidrag som ska ge henne en air av anti-establishment. Och hon tvekade inte att mästra överklassen när tillfälle gavs för att hämta hem politiska poäng.

– Hon visste ju vilka folkliga känslor det är hon talar till; hon har ju varit där själv.

Allt för att göra medelklassen till ”sitt” folk. Thatcher och hennes rådgivare insåg att medelklassen dominerar det postindustriella samhället, både storleksmässigt och opinionsmässigt.

Det är därför hart när obegripligt att Margaret Thatcher kunde gå så politiskt vilse i debatten om fastighetsskatten, den så kallade poll tax, som hon ville införa.

– Till slut var det bara den medelklass som hon vände sig till som skulle behöva betala den. Därmed hade hon ju så att säga vänt sina egna stödtrupper emot sig. I sin tilltagande tondövhet är hon ett bra exempel på en maktmänniska som går bort sig.

Det fanns nu en spricka i järnladyns fasad och den utnyttjade hennes politiska rivaler och kunde ge respass åt TBW – That bloody woman, som hon kallades utom hörhåll.

Det är nästan så att jag inte vill sätta punkt för Thatcher, så fängslande är den komplexa Ladyn och Gunnela Björks biografi som förenar stilens lätthet med förklarande faktatyngd. Hon är nöjd med responsen från läsare och kritiker, där den allmänna uppfattningen är att boken än en bra introduktion till Thatcher och hennes tid.