En snömoddig dag träffar vi Mikael Ramel på ett hotell i Örebro. Han är här i rollen som musikterapeut, något han jobbat med på halvtid de senaste dryga 20 åren, men träffar oss för att berätta om sitt samarbete med Wille Crafoord och deras gemensamma spelning på East West Sushi den 25 januari.

Hur kom det sig att du och Wille Crafoord började arbeta tillsammans?

– Wille har etablerat något som kallas för Hovturnén. Spelningarna äger rum i en nationalpark nere i Skåne och man rider mellan de olika spelställena. Det blir mycket hästsnack på en sådan turné, men samtidigt träffas man på ett helt annat sätt än på vanliga turnéer. Vi fick bra kontakt och tankar föddes om att samarbeta.

Finns det några likheter mellan ert uttryckssätt?

– Det gör det absolut. Vi skriver båda på svenska och leker mycket med ord, skapar nya ordsammansättningar med dubbel innebörd. Så på det viset är vi väldigt lika. Man skulle kunna tro att det blir tårta på tårta på våra spelningar, men det blir det inte. Vi tolkar varandras låtar och spelar även nytt material som vi har skrivit tillsammans.

Kommer det att bli någon platta tillsammans då?

– Vi kommer helt klart att dokumentera oss på något sätt, men en platta är i dagsläget inte aktuellt. Vi känner båda att vi behöver ha mer på fötterna.

Ni spelade här i våras också, då på Stadträdgården, på en utomhusscen. På vilken typ av scen tycker du att ni kommer mest till er rätt?

– Helt klart på en pubscen. Det blir intimare, närmare publiken. Vi hoppas ju på att de som kommer ska delta i spelningen, komma med önskningar och synpunkter.

Ni kallar er för Legitimerade Legender och har även börjat dela ut legitimation till andra legender, som Claes Jansson som i höstas fick den första legitimationen. Berätta vad det handlar om.

– Haha. Det finns så många artister som har spelat i många, många år och gjort ett väldigt bra jobb. Men det är aldrig någon som känner igen dem på stan, som man gör med det otroliga utbud av unga artister som finns idag, så vi tänkte helt enkelt att man åtminstone ska ha en legitimation att visa upp, som bevis på att man är en musikalisk legend. Och Claes Jansson kändes som en självklar första mottagare.

Du har även ett samarbete tillsammans med din syster Lotta där ni framför er pappa Povel Ramels sånger?

– Precis! Vi kallar oss Povels Naturbarn och har gjort drygt 200 spelningar, och det kommer vi att fortsätta med. Vi försöker till viss del att paketera om innehållet för att nå en yngre publik. Vi märker att intresset för vad han gjorde finns kvar och kanske även växer. Nyligen gavs det ut en box med låtar han gjort före 1952 och som tidigare bara funnits på stenkakor. Den tog slut direkt. Lotta och jag håller även i Karamellodiktstipendiet. Det är förövrigt ytterligare en gemensam nämnare för mig och Wille Crafoord, vi har båda mottagit det.

Dagen innan spelningen här i Örebro gör du din sista dag som musikterapeut på Vuxenhabiliteringen här i Örebro. Vad gör du sedan?

– Å, det blir inga problem att fylla tiden! Jag ska fortsätta att utveckla betydelsefulla projekt, ta tag i skivbolaget jag driver och jag ska sätta igång min studio och göra lite inspelningar igen. Men det blir med den ”gamla” tekniken. Inget digitalt!

Sist men inte minst, vad kan vi förvänta oss på East West Sushi den 25 januari?

– Man ska förvänta sig en trivsam stund, bus från scenen, en god portion musik och en hygglig del självironi. Vi hoppas också på att publiken vill vara med.