Britt Nordström är chef för Teknikföretagens Region Mitt, som omfattar hela Svealand och nästan 1 200 medlemsföretag. Organisationens huvuduppgift är att företräda arbetsgivarna inom teknikbranschen på ungefär samma sätt som fackförbunden företräder de anställda. Vi bokade in ett samtal med Britt på regionkontoret i Örebro.

Även om många säkert redan känner till vad Teknikföretagen har för uppgift får du gärna berätta det ändå.

– Jag tror faktiskt att det är betydligt fler som inte vet vad vi är och vad vi gör. Teknikföretagen är en gammal arbetsgivarorganisation som uppstod i slutet av 1800-talet, som ett svar på den växande fackföreningsrörelsen och främst då den nuvarande LO-sidan. Vi har idag ungefär 3 600 medlemsföretag över hela Sverige och det är allt från den lilla verkstaden med några få anställda till de riktigt stora koncernerna som Volvo och Scania, men också konstruktionsoch tjänstemannabyråer med endast konsulter.

Britt Nordström berättar att Tekniföretagen antagligen förknippas mest med tecknandet av kollektivavtal, där de är den stora dominanten på den privata sidan och tecknar avtal med bland annat IF Metall och flera tjänstemannafack. Syftet är att hjälpa till med rådgivning och att i de faktiska förhandlingarna företräda deras medlemsföretag, precis som fackförbunden företräder sina medlemmar.

– I avtalsrörelsen går vi ofta ut först och sätter märket och det ifrågasätts ibland av andra aktörer. Men skulle de inhemska branscherna sätta lönerna skulle de skena iväg alldeles för mycket och det har inte vi råd med eftersom vår bransch är en av de mest konkurrensutsatta.

De arbetar också med branschspecifika frågor som rör sådant som kompetensförsörjning, miljö och handelsoch leveransvillkor. Inom kompetensförsörjningen är de med hela vägen, från att upprätthålla barnens teknikintresse i grundskolan och få dem intresserade av teknikutbildningar till att höja statusen och innehållet på de gymnasiala utbildningarna samt att på universitetsnivå verka för en mer industrinära forskning, så att den är till nytta för deras medlemsföretag.

– Hela vår organisations existensberättigande handlar om att göra medlemsnytta. Vi ska se till att skapa en bra situation för våra medlemsföretag. Det ska vi både vakna och somna med.

Du är ganska ny på chefsposten och tillträdde den så sent som i augusti 2013. Känner du att du har blivit varm i kläderna än?

– Ja, men jag har ju jobbat inom organisationen i tio år och hade tidigare samma roll som de jag nu är chef för. Sedan är det alltid lite speciellt att bli chef över sina tidigare kollegor. Annars är det väl precis som i vilket företag som helst att man måste lära sig allt från budgetrutiner och administration till vad det nu må vara. Mitt ansvarsområde är dels där företagen finns, men sedan har jag även tre regionkontor, ett här i Örebro, ett i Falun och ett i Stockholm. Det kräver sin planering att inte vara på samma plats som alla sina medarbetare rent fysiskt. Så det är fullt upp, men det är väldigt roligt!

Vad hade du för roll innan du blev chef?

– Jag var företagsrådgivare och förhandlare i Södermanland och Örebro. Ofta handlade det om att vara ute på olika företag i enskilda ärenden, som uppsägningar, löneförhandlingar eller arbetstidsförhandlingar. Den rollen har jag fortfarande kvar i ganska stor utsträckning och det är jätteviktigt att behålla kontakten med företagen på det sättet.

Så sett har det inte varit någon jättestor omställning alltså?
– Nä, verksamheten kan jag väl säga att jag har hyfsad koll på och som chef är det ju väldigt skönt att veta vad ens medarbetare faktiskt gör där ute i vardagen. Det känns trovärdigt gentemot dem eftersom jag vet vad det handlar om och vilka svårigheter som kan uppstå.

Vad gjorde du innan du började jobba på Teknikföretagen?
– Då var jag personalchef på Arla här i Örebro, det som numera bara är en hög med grus norr om Svampen. Dessförinnan jobbade jag med personalfrågor på Ericsson i Kumla och innan det också på Volvo i Hallsberg, så jag har varit på tillverkande företag hela tiden. Det är en jättebra bakgrund som jag har mycket nytta av i min nuvarande roll. Dels att det har varit företag inom tillverkningsindustrin, men också att jag har arbetat som både personalare och personalchef.

Teknikföretagen företräder ungefär 3 600 medlemsföretag totalt i hela Sverige. Hur många av dem ingår i Region Mitt?

– Region Mitt består av Värmland, Dalarna, Västmanland, Örebro, Södermanland, Uppland och Stockholm och där ryms ungefär en tredjedel av alla våra företag. Det är ju ett väldigt industritungt bälte med allt från storbolagen i bland annat Västerås till alla småföretag uppe i Dalarna och Värmland, medan Stockholm har sin speciella kultur med mycket huvudkontor. Det är en otrolig variation av företag.

Många kanske tror att Teknikföretagen främst är en storföretagsföreträdare eftersom det är de företagen det alltid pratas om i nyheterna på tv, men merparten av medlemsföretagen är sådana som har mellan 10 och 50 anställda. Företag som heter något i stil med Nisses Plåt & Svets eller Karlssons Mekaniska och som de allra flesta aldrig har hört talas om.

– Så fort företaget har anställda, och framförallt den dagen då facket kommer och kräver att de ska ha ett kollektivavtal, känner företaget många gånger att de behöver stöd och råd från oss. För den sakens skull betyder det inte att det hela tiden råder något slags motsatsförhållande mellan oss och facket. Det märks att det är väldigt bra folk man har att göra med och ombuden från IF Metall och Unionen är ju sprungna ur den här typen av verksamhet från början. Vi har en gemensam syn på teknikbranschen och inser hur viktig den är, men ibland företräder vi självklart olika intressen som när vi sitter i löneförhandlingar till exempel. Då säger det sig självt att facket vill ha så höga löner som möjligt medan företaget vill hålla ned dem.

Du nämnde precis att teknikbranschen är väldigt viktig. Förklara varför.
– Våra 3 600 medlemsföretag står för ungefär 50 procent av Sveriges exportinkomster och det är verkligen häftigt. När jag är ute och håller kurser för företag brukar jag uppmuntra dem till att vara stolta när de går till jobbet. De och deras företag är en sådan stor bidragande del till den välfärd vi har i Sverige. Jag tror inte att det är så känt att en stor del av pengarna i välfärden kommer från just Sveriges exportinkomster.

Du har jobbat inom Teknikföretagens organisation i tio år och var med både före, under och efter den ekonomiska kraschen 2008–2009. Det måste ha varit en omtumlande resa?

– Det var det. Jag kommer ihåg det första samtalet jag fick. Det var precis efter semestern 2008 och personen i andra änden sade: ”Jag måste nog dra ned lite.” Det visade sig vara startskottet på en otroligt intensiv höst. Det var fritt fall och vi hade företag vars verksamhet gick ned med 75 procent. Företagens orderböcker var alldeles tomma.

Britt Nordström säger att det finns de som är bättre lämpade än henne när det kommer till att förklara hur och varför kraschen kom så snabbt och totalt som den gjorde. Istället berättar hon om den historiskt unika överenskommelse som under våren 2009 träffades mellan Teknikföretagen och IF Metall. En överenskommelse som av många ansågs kontroversiell och som också fick viss kritik inom LO.

– Den innebar att man gick ned till fyradagarsvecka samtidigt som lönen sänktes med 20 procent. Inom LO-samarbetet ansåg man att IF Metall sålde ut sig, men det var väldigt många företag som kom överens med sina lokala fackklubbar om att tillämpa det. Även om det är svårt att göra några exakta beräkningar är det många som anser att vi räddade 10 000 arbetstillfällen på det sättet. Det vände ju upp extremt snabbt igen 2009–2010 och de som hade träffat sådana här överenskommelser var på banan väldigt snabbt, medan de som hade gått uppsägningsvägen, och vars tidigare medarbetare hade försvunnit åt andra håll, hade det mycket trögare att komma igång.

Med det som facit har Teknikföretagen tillsammans med andra arbetsgivarorganisationer och fackförbund lagt in ett förslag till regeringen i hopp om en liknande, mer permanent lösning. Förhoppningen är att staten ska kunna gå in och finansiera delar av den, förutsatt att den eventuella svackan som uppstår är djup och kortvarig. De har också träffat ett nytt avtal med IF Metall, som liknar det tidigare, där lönesänkningen ligger på 12 procent under max nio månader.

– Effekten av kraschen var att vi hittade nya lösningar på problem som kan uppstå igen. Vi lärde oss mycket och fick respekt och förståelse för situationen. Det går att rädda företag som blöder tillfälligt, men som ser en ljusning längre fram, och man kan undvika jobbiga uppsägningsförhandlingar som i förlängningen också kan resultera i att människor får gå ut i arbetslöshet.

Hur duktiga är medlemsföretagen i regionen på att anpassa sig till konjunkturen?
– Man kan säga att de är duktiga på att snabbt agera, vilket av vissa kan uppfattas som cyniskt eftersom det kan betyda att de är snabba med att göra sig av med folk. Det är så klart ett sätt att se på saken, men det handlar ju även om överlevnad. Vad många nu gör är att täcka topparna med inhyrd personal och visstidsanställningar vilket det finns mycket synpunkter på, inte minst från fackligt håll där man inte tycker att det är ett bra sätt att organisera verksamheten på. De ser hellre att företagen använder sig av egen personal, men det är betydligt svårare att göra det om man behöver göra snabba anpassningar till lägre volymer.

Om vi ställer kompetensförsörjningsfrågan i relation till att företagen ofta använder sig av bemanningsföretag och visstidsanställningar antar jag att det är en ganska stor utmaning att faktiskt få ungdomarna att vilja jobba i branschen?

– Ja, du träffar mitt i prick där. Hur ska vi lyckas motivera en 16-åring att söka sig till ett industrieller teknikprogram samtidigt som dennes förälder kanske precis har blivit uppsagd från det stora verkstadsföretaget på orten eller har fått gå hem för att sedan komma tillbaka till samma arbetsplats både en och två gånger på kort tid. Man kan ju fundera på hur samtalen går vid det middagsbordet. Det är definitivt en utmaning. För att kontra måste vi visa hur otroligt mycket bra och spännande arbetsuppgifter och utvecklingsmöjligheter det finns.

Diskussionen om hur man ska göra för att locka fler ungdomar till branschen har pågått länge. Frågan är minst lika aktuell idag som när Britt Nordström jobbade på Volvo i Hallsberg i slutet på 80-talet – och som den var för hennes företrädare dessförinnan också.

– Eftersom vi uppenbarligen sitter och säger samma sak än idag har vi väl inte lyckats speciellt bra med att hitta en lösning på problemet. Det kommer alltid att finnas behov av duktigt yrkesfolk och vi får fortsätta att nöta genom att tala om hur viktiga vi är och vilka roliga arbetsuppgifter vi kan erbjuda.

Hur ser du på 2013 när du blickar tillbaka på det nu?
– Det började ju lite svajigt efter förra höstens generella dipp och många företag slickade såren under det första kvartalet. Sedan stegrades optimismen och när vi gick ut med vår konjunkturbarometer precis före sommaren såg det positivt ut för många. Det dämpades dock något under hösten igen och det finns egentligen ingen uppenbar förklaring till varför det blev så. Tydligt är i alla fall att 2013 var ett lite avvaktande år för både stora och små företag och vissa branscher vet redan nu att 2014 kommer att bli ett tufft år det också. Samtidigt verkar det vara många företag som ser ljuset och vissa av dem är faktiskt redan där, så många ser positivt på 2014.

Du verkar ju onekligen ha mycket att stå i. Hinner du med några fritidsintressen?
– Inte den här hösten. Annars är det mycket fotboll i mig. Hemklubben är Rynninge IK, där båda mina barn har spelat och där dottern nu är målvakt i A-laget. Jag var tränare för hennes lag i många år, men nu är jag speaker för dammatcherna i stället. Dessutom är jag styrelsemedlem i Örebro Läns Fotbollsförbund sedan ganska många år tillbaka, så det blir allt från hands on vid fotbollsplanen till arbete i styrelserummet. Årets höjdpunkt var när vi hade vår egen lokala fotbollsgala på Ritz för ett par veckor sedan. Det var otroligt roligt och uppskattat.

Utöver Britts engagemang i fotbollen ger hon sig gärna ut och motionerar. Under åren har det blivit ett antal motionslopp och halvmaror. Dessutom har hon sprungit Stockholm Marathon två gånger.

– Jag bestämde mig för att jag skulle springa en hel maraton innan jag fyllde 50 och nu kan jag bocka av det. Löpning är en bra motionsform. Det enda som krävs är ett par skor och lite ombyte, sedan är det bara att ge sig ut och springa. Man kan göra det var som helst, även när man är ute och reser, och det är ett kul sätt att uppleva nya städer på också.

Vad blir nästa mål nu när du har fixat Stockholm Marathon?
– Jag har faktiskt inga speciella mål. Det vore jättekul att springa en mara i någon större stad i kombination med en resa, men just nu har jag inget bestämt.