Troubled Horse har gjort ordentligt med avtryck på ett antal scener runt om i Europa i år. Vi träffade sångaren Martin Heppich och basisten Ola Henriksson över ett par koppar kaffe och pratade bland annat om den grymma scennärvaron, deras kultförklarade skivbolag och Metallsvenskan.

Ni har ett ganska fullspäckat år med både Europaturnéer och festivalspelningar bakom er.

Martin: Det har varit jäkligt mycket faktiskt, men det känns ändå inte som att det har varit tillräckligt.

Ola: Dunkar man upp årets alla gig framför sig blir det nog en 60–70 stycken, men eftersom man klumpar ihop det i turnéer upplevs det väl kanske inte som så många.

Ni startade bandet 2003, men sedan dröjde det nästan tio år innan det tog fart riktigt ordentligt i och med fjolårets albumsläpp Step Inside.

M: Mycket har ju att göra med att Ola har varit upptagen med Witchcraft och att jag inte har varit speciellt sugen på att köra någon större grej … eller rättare sagt så var jag inte det då. Men sedan blev vi kontaktade av Peter (Carlsson, red. anm.) på Crusher Records, som för övrigt också är från Örebro, och han frågade om vi ville släppa en singel. Vi hade en gammal demoinspelning från 2006 liggandes, så vi beslutade oss för att släppa den bara för att testa och se vad som hände. Därefter visade Rise Above Records intresse och då var det bara att köra.

Rise Above Records är väl mer eller mindre kultförklarat som skivbolag?

O: Definitivt. De har ju hållit på så länge och många av deras band har blivit kultstämplade. Det startade som ett rent doom- och metalbolag, men nu släpper de allt möjligt från doom och stoner till akustisk folk. Dessutom gör de en del återsläpp på gamla 70-talsdemos.

M: Det som är riktigt grymt är att det är sångaren i Cathedral, Lee Dorrian, som driver bolaget. Jag lyssnade mycket på Cathedral när jag var yngre och det var ett av banden som slog upp portarna till musiken. Även om vi kanske inte spelar galen fuzzrock nu för tiden var det ändå där det började någonstans. Vetskapen om att Lee Dorrian gillar musiken och att han dessutom har släppt en skiva med oss ger egot en rejäl boost. Jag tyckte det var asgrymt bara att få ett mejl från honom.

O: Mmm, du hade ju hans solblekta autograf på väggen ett tag.

M: Det hade jag faktiskt. När vi gick i gymnasiet, på Karolinska, skolkade vi en dag och drog till Stockholm och kollade på Cathedral i stället. Då träffade jag Lee Dorrian och fick hans autograf. ”Cheers and Doom – Lee Dorrian” skrev han.

Har du berättat det här för honom?

M: Nä, jag har faktiskt inte träffat honom sedan dess. Jag får väl säga det till honom nu när vi spelar där.

Ja, ni ska åka över till Rise Above Records i London och spela den 28 december?

M: Precis. De har ett 25-årsjubileum då och vi är ett av banden som har blivit inbjudna, vilket är extremt kul. Det ska bli trevligt att spela i England. Ola har ju lirat där förut, men inte jag. Det är lite av ett delmål att få åka dit och spela. Jag tycker att det är ett grymt land.

O: Med dåliga spelställen, haha.

M: Jaha, tack ska du ha.

O: Spelningarna brukar vara grymma, men allt annat är dåligt. Det är skitigt, logerna är små och du får en påse chips och en Guinness i handen. Jag har ingeting emot det, men det är så det är.

Och den 27 december lirar ni i Örebro också?

O: Ja, på Satin. Det blir grymt, men jag vet inte vad det blir för förband än, så det blir en överraskning. (Nu är det dock klart att det blir Disraeli som agerar förband och därmed är överraskningen inte längre någon överraskning, red. anm.)

Jag var inte överförtjust i er skiva i början, men när jag såg er live lyckades ni omvända mig så att jag fattade grejen. Ni, och särskilt Martin, har en grym scennärvaro som verkligen rycker tag i en.

M: Det är en del av Troubled Horse-konceptet. Går man och kollar på ett band är det väldigt tråkigt om de står och spelar i sin egen lilla värld. Det kanske finns någon slags dignitet i att stänga ute alla andra, men personligen vill jag bjuda på en show. Känslorna som kommer fram är autentiska och ingenting jag står och hittar på. När man kommer in i det där blir det bara att man kör och jag tror inte att jag skulle kunna göra det på något annat sätt faktiskt.

Vad händer med Troubled Horse framöver?

O: Det finns planer på att åka över till USA och spela. Vi pratar med ett bokningsbolag som vill få över oss någon gång innan sommaren och sedan en sväng till hösten också. Sedan jobbar vi med nytt material och skriver låtar till en ny platta. Nu har vi kört samma låtar hela tiden under våren och sommaren, men vi ska väl försöka bjuda på något nytt när vi spelar på Satin, även om vi inte kan lova något.

M: Vi har ju inte riktigt haft tid att jobba med något nytt eftersom det har varit fullt upp nästan hela tiden. Och så fort det har varit en period utan spelningar har vi varit så trötta på varandra att vi inte vill ses på ett tag.

Blir det någon spelning på Metallsvenskan nästa år?

O: Det är väl tveksamt, men om Kimmo vill att vi ska spela så kommer vi så klart. Hehe.

M: Det vore guld. Personligen tycker jag att det är det roligaste som händer i Örebro.

O: Metallsvenskan och Live at Heart.

M: Grejen med Metallsvenskan är att det är en sådan happening och att det blir lite festivalstämning med allt folk. Det känns som något som helt och hållet saknas i Örebro annars.

Vad tycker ni om nästa års bokningar så här långt då?

M: Horisont kan man lobba för så klart, men vi är ju kompisar så det är väl inte helt objektivt kanske. De är asgrymma live, det är raw power in your face.

O: De har ju blivit bättre. De var riktigt dåliga för … några veckor sedan. Hehe.

M: Haha, precis. Bombus är också riktigt grymma. De spelade efter oss när vi öppnade för Danko Jones här i Örebro för ett tag sedan. Jag tycker det är fascinerande att de lyckas sjunga stämmor när de sjunger som de gör.

O: Och Pentagram var våran största inspirationskälla när vi var 18–19 bast kanske. Nu är det väl inte riktigt så längre, men jag har fortfarande två–tre Pentagramlåtar på min topp tio-lista över de bästa låtarna någonsin. Det är en jävligt bra bokning.