Deras första singel toppade både Sverigetopplistan och Digilistan. Den 9 november kommer Stiftelsen till Conventum.

Bandet bildades i Ljungaverk i Ånge kommun 2011 av Takidas sångare Robert Pettersson och kompisen Micke Eriksson. Efter guld- och platinaregn över deras debutalbumet Vart jag än går, en Grammis för bästa låten 2013, en utsåld turné i våras och en bejublad spelning på hemmafestivalen Ljungarocken så beger sig nu bandet återigen ut på vägarna för ytterligare en turné. I somras spelade Stiftelsen ute i Brunnsparken på Sommar Deluxe, nu återkommer de för en konsert på Conventum. När vi ringer upp befinner sig gitarristen Micke Eriksson hemma, febersjuk.

– Lika bra att det blir nu och inte senare – då har jag inte tid att vara sjuk. Turnéplanen har exempelvis lagts efter mitt skiftschema så det ska funka med både jobb och musik, berättar Micke.

Namnet Stiftelsen på bandet har faktiskt en mycket enkelt förklaring. När KemaNobel anlade en salpeterfabrik, Ljunga salpeter, behövdes det bostäder – hyreslägenheter – och dessa döptes i folkmun till Stiftelsen.

– Alla i bandet, utom Robert, är uppväxta eller har bott här. Namnet föll sig liksom naturligt. Det var här man lekte kurragömma som liten och det var här man drack folköl i tonåren och gick på fester.

Att bilda ett band tillsammans hade Robert och Micke pratat om länge. Micke hade spelat 50- och 60-talsrock och rockabilly – Robert hade spelat pop. Melodier och låtar fanns och ett tillfälle dök upp för att gå in i studio för att spela in. Det var tänkt att bli tre låtar som ett hobbyprojekt. En kul grej helt enkelt.

Den 30 oktober släpper Stiftelsen sin andra platta, Dopet, och bandet har jämförts med både Traste Lindéns Kvintett och Perssons Pack. Förutom Micke och Robert i bandet ingår Arne Johansson på bas och Martin Källström på trummor.

– Sätta genre på oss får de som lyssnar göra. Vi vill vara ett genrelöst rockband. Gör vi en dansbandslåt eller en lugn bossnova så gör vi det för att vi vill. Vi vill lira den musik vi tycker om. Vi har också en publik som spänner från mormor till barnbarn och även moppekillarna tycker vi är coola.

Det har gått fruktansvärt fort för Stiftelsen. När Chris Rehn spelade upp de tre demolåtarna nappade skivbolaget omedelbart. Dock är inte målet att leva på musiken eller att säga upp sig från jobbet för att spela på heltid.

– För mig vore det ett misslyckande. Jag vill inte vakna upp på ett hotellrum i Malmö och vet att jag har tre spelningar kvar, sedan är det ledigt. Jag vill se fram emot att få spela och när skiftet slutar på jobbet – det är då det roliga ska börja med musik. Stiftelsen är och ska vara en hobby, avslutar Micke.