I dag, onsdag 23 oktober, släpper Kristian Anttila dubbelalbumet Popruna 2003–2013. Ett koncentrat av tio års göteborgskt indieartisteri fördelat på 24 spår. Vi ringde upp Kristian och pratade minnesskärvor, stolthet och kraschlandningar – och fick dessutom med oss en udda efterlysning inför spelningen på Satin den 25 oktober.

Den 23 oktober släpper du Popruna 2003–2013, som består av totalt 24 spår. Vad är det för typ av låtar som är med på albumet?

– Den ena skivan innehåller tolv singlar och den andra skivan består av b-sidor och tidigare osläppta låtar. Några av de osläppta låtarna är rykande färska, andra har varit färdiga länge men har av en eller annan anledning aldrig hamnat på skiva förut. Sedan finns det låtar som varit med under en längre tid, men som inte har blivit färdiga och inspelade förrän nu. Jag har gjort en grandios garderobstömning.

Tio år som artist är en ganska ansenlig period. Jag kan tänka mig att du har fått uppleva en hel del bra spelningar och fester under årens lopp?

– Tio års artisteri rymmer väldigt mycket upplevelser. Jag får nästan alltid den här frågan, men vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till den. Jag har aldrig rangordnat upplevelserna på det sättet. Det har varit många bra och dåliga spelningar och händelser. Alla upplevelser är egna små tetrisbitar som allihop är nödvändiga delar av Kristian Anttilas väg på jorden. Men visst finns det små minnesskärvor att plocka fram också, som när jag tänker tillbaka på min första spelning på Satin 2006 till exempel.

Vad är det för minnen?

– Två stora vita kaniner på scen. Det var inget vi själva hade planerat eller bett om alltså, men två tjejer tyckte det var kul att vi skulle komma och spela i Örebro, så de kontaktade oss. De hade övat in en dans och frågade om de fick komma med upp på scenen och vi sade väl okej till det. Mitt i den sista låten dök det upp två vita kaniner på scenen och dansade omkring. Haha! Du får väldigt gärna efterlysa dem när du publicerar det här. Det vore roligt om de dök upp.

Hur känner du när du tittar tillbaka på din karriär i dag?

– Lite överraskande är jag mer nöjd med mina skivor än vad jag trodde att jag skulle vara, även om jag inte helt och hållet kan stå för all musik jag har gjort. Det är naturligt med tanke på att man rör sig som person och musikdiggare. När det kommer till vem jag är som musiker är det alltid den senaste skivan som ligger mig närmast, men alla mina skivor låter precis så som jag ville att de skulle låta. Det är exakta avtryck av vem jag var då och jag är jävligt stolt över min katalog. Det är ingen annan som har varit där och petat och sagt: ”Kristian, om du gör så här i stället, om du skriver en sån här låt, då kommer du sälja mer skivor”. Jag spelar in och producerar allt själv. Jag gör klart skivan och sedan lämnar jag över den till skivbolaget.

Det måste vara skönt att jobba på det sättet?

– Man kan inte bli mer indie än mig, sett till ordets egentliga betydelse. Musiken på skivan blir precis så som den är när den kommer ur mig.

I en text på din hemsida, skriven på ett hotellrum i Pajala, sammanfattar du på ditt eget sätt dina tio år som artist. I den texten står det att du ser ”en kille som verkligen trodde att han skulle ta över världen”. Var det verkligen så?

– Oja! Jag hade ett abnormt självförtroende. Sedan blev det en brutal kraschlandning rakt ner i verkligheten när jag släppte den första singeln och det inte hände någonting. Jag blev fullständigt knäckt.

Var det inte lite väl naivt att tro en sådan grej?

– Visst var det naivt, men samtidigt ett helt nödvändigt Napoleonkomplex. Man måste ha det om man ska ta sig någonstans när man håller på med musik, annars finns det en stor risk att man inte tar klivet och gör de nödvändiga uppoffringarna. Jag var övertygad om att jag skulle ta över världen och sade upp mig från jobbet. Jag levde på bruna bönor och krossade tomater i två år medan jag jobbade med skivan. Det var en utomjordiskt övertygelse om att jag var bäst.

Hur kändes det när du hade kommit över den värsta delen av kraschlandningen?

– Ja, hur kändes det? Jag fick uppleva den brutala verkligheten. Det var några stycken som diggade singeln, andra gjorde det inte. Resten visste inte ens om att jag fanns, haha. Men sedan började jag turnera lite och fick uppleva en helt ny sida av musiken. Jag fick möta en publik, utvecklade en scenpersonlighet och märkte tydligare vilken typ av låtar som fick bra gensvar. Jag tog ett avstamp i det och min musik förändrades. Låtarna blev poppigare och mer dansanta. Jag blev upptäcktsresande inom musiken och hittade en ny entusiasm.

På tal om din scenpersonlighet. Det känns som att den är, kanske inte ytlig, men ändå ganska uttänkt. Det är mycket rock’n’roll och attityd, sett till hur du klär dig till exempel.

– Det är inte uttänkt vem jag blir på scen. Det blir som det blir och jag säger och gör vad som kommer till mig. Sedan kräver kläderna lite mer förberedelse. Men ja … vad vill jag säga med det? Jag har faktiskt aldrig tänkt på det. Det är klart att jag vill vara en speciell människa, jag tycker att jag är en speciell människa, haha. Jag har alltid gjort vad som kommer spontant. En gång när jag var i Norge var det någon som sade: ”Vad gör Michael Jacksons brorsa här?” Jag försöker ha på mig kläder som motsvarar min personlighet. En snurrig, rörig glitterprins.

Vad händer framöver?

– Det finns inget framåt. Det enda jag har lovat mig själv är att jag aldrig ska tvinga fram något. I stället ska jag låta musiken komma till mig. När den väl gör det kan det gå ganska snabbt att färdigställa en skiva. Men jag har haft riktiga ökenvandringar på över ett år när det kommer till kreativitet och nu är det verkligen blankt, så jag vet inte om det blir någon fortsättning eller inte. Jag måste hålla det på det planet. Börjar jag tänka och planera blir jag knäpp och det finns så mycket annat att bli knäpp på, haha. Men jag ser jättemycket fram emot att spela på Satin. Jag kommer ihåg att det var det en restaurang på Stortorget som hade glassbuffé senast jag var där, men glassmaskinen var sönder den gången. Du får gärna be dem att se till att den är lagad till den här gången.