Jag kommer fortfarande ihåg spelet som fick mig att verkligen fatta vilka häftiga grejer man kan göra med en processor och lite RAM-minne. Det hette Wasteland, handlade om livet efter den stora kärnvapenkatastrofen, och när jag tittar på det såhär i efterhand ger det givetvis ett oerhört klumpigt och outvecklat intryck. För att inte tala om upplevelsen av att spela klassiska NHL 94, som länge höll förstaplatsen på ”bästa sportspel”-listan. Kanske gör det det fortfarande, vad vet jag, men jag tror knappast att man skulle bli så överväldigad av det nu.

Jag har kommit ut som gamer till alla jag känner, och de flesta är ok med det. Inte speciellt många alls har kommenterat det med saker som ”är inte du lite för gammal för att spela tv-spel?” och ”jag spelade Super Mario när jag var liten, men det var länge sen”. Nuförtiden är spelindustrin nästan, åtminstone nästan, lika respekterad som filmindustrin och att vara spelnörd är nästan lika respekterat som att vara filmditot.

Det här ser man om inte annat så på utvecklingen av diverse mästerskap. I slutet av 90-talet fanns det också tävlingar, mest kanske i (numera) klassiker som Quake och Counter-Strike, men vi är på en helt annan nivå nu. Nuförtiden kallas det e-sport, direktsänds på tv, streamas på webben, och engagerar miljontals människor. Och Sverige ligger som vanligt i framkant; alldeles nyss vann det svenska laget The Alliance världsmästerskapen i Dota 2, Defence of the Ancient 2. För den bedriften blev de runt nio miljoner kronor rikare.

Nio miljoner för att spela dataspel? Japp. This is the modern world, som ett numera rätt så omodernt band sjöng.

Ett annat tecken är hur flimregissörer ger sig in i spelvärlden. Josef Fares spel Brothers: A Tale of Two Sons, som han utvecklat tillsammans med svenska Starbreeze och som enligt uppgift har inspirerats av klassiska Nintendospel som Chrono Trigger och Secret of Mana, är ett sådant exempel. Vi recenserar det i det här numret av Nollnitton.