Metro: Last Light
4A Games
(PC, PS3, X360)
Mörker. Detta omsvepande, kalla mörker. Det är här jag bor, det är här vi alla bor. Under jord, i en tunnelbana där inga tåg längre passerar, där vidriga varelser lurar i skuggorna, där människor krigar över det lilla som finns kvar. Det är här vi lever idag. Ovanför ligger ödemarken – spillrorna av vad som en gång var min hemstad. En stad vi kallade Moskva. I metron har hoppet övergett oss, men där uppe skymtar jag en strimma ljus.
Metro: Last Light är överlag en väldigt stämningsfull och spännande resa med ett intressant tema, men hålls tillbaka framför allt på grund av korkad artificiell intelligens och av att många segment känns väldigt oinspirerade. Om du till exempel finner dig själv i en situation där du måste bekämpa horder av inkommande monster medan du väntar på att en hiss ska anlända var beredd på att uppleva samma scenario minst två gånger till. Storyn, som rimligtvis borde vara spelets allra starkaste sida med tanke på att den är baserad på ett litterärt verk, är inte heller fri från fläckar. Mot spelets slut introduceras även ett moralsystem som inte alls hade varit nödvändigt eftersom att spelet fram tills dess ändå bedömt din spelstil bakom kulisserna.
Gillade du Metro 2033? Då kommer du att tycka om uppföljaren ännu mer. Men om du är kräsen, som jag, så kommer du gång på gång att ryckas ur upplevelsen när spelet återanvänder knep som alla fans av moderna förstapersonsskjutare är mer än vana vid. Trots det så finns det en strimma hopp för denna spelserie. Ljuset har inte slocknat.