Peder Hallkvist flyttade i tjugoårsåldern från hemstaden Örebro till Stockholm. För tre år sedan kom han tillbaka som planarkitekt. I dag är han stadsarkitekt – redo att snacka stad, arkitektur och nya projekt. I vårt samtal går hans sociala ådra och intellektuella kraftord som helhet, långsiktighet, perspektiv och vi-känsla i dagen.

– Jag är oerhört intresserad av gestaltning och form. Men formen är betydelselös om den inte kopplas ihop med ett innehåll, säger stadsarkitekt Peder Hallkvist.

Han är cool, eftertänksam och systematisk. Han tonar fram som en intellektuell doer där lidelsen för arkitektur anas hela tiden. Och ibland kikar en lite torr humor fram. Han gör tankepauser vid komplexa frågor och returnerar strax exakta svar som då och då växer ut till reflexioner. Det märks att han undervisat i arkitektur på KTH i Stockholm.

– Innehållet är människorna som använder och verkar i staden. Det är det som i första hand får en stad att bli en stad. Och inte det yttre, byggnadernas fasader eller platsernas markbeläggning. Det är samspelet mellan innehållet, formen och byggnaderna som är det allra mest intressanta.

Han menar att det inte hjälper hur fantastisk en byggnad är till det yttre om den hamnar på fel plats och inte fungerar för dem som ska använda den. Den blir blott en oanvändbar tingest. Det är skillnad på stadsarkitekter och stadsarkitekter får jag klart för mig.

– De har väldigt olika roll i olika kommuner. Den skiljer sig ganska markant från liten till en större kommun.

I de små kommunerna kan stadsarkitekten ha hand om allt från att granska alla bygglov, vara chef för byggavdelningen till att ansvara för hela planeringen. Om det nu finns någon stadsarkitekt överhuvudtaget. Bland de mellanstora och stora kommunerna är det många stadsarkitekter som är mer fristående i relation till avdelningarna. Peder har själv en sådan roll. Han är inte chef för bygglovs- eller planeringsavdelningen.

– Det gör att jag pendlar mellan att jobba med bygglovs-, planerings- och mark- och exploateringsfrågor.

Också Peders tidigare yrkestitel, planarkitekt, visar sig ha viktiga nyanser.

– Om man ska vara petig har en planarkitekt en husarkitektbakgrund men fokuserar på stadsplanering. En planeringsarkitekt har däremot en planeringsutbildning.

Förr fanns det inga renodlade planeringsarkitekten utan alla hade en husarkitektsbakgrund – med en del nyanser. Planeringsarkitekten kom senare när det startades utbildningar med fokus på enbart fysisk planering.

– Jag har valt att inrikta mig mot stadsbyggnad i min utbildning. Fast skillnaden är inte lika tydlig längre. Man väljer olika projekt och syr ihop sin inriktning.

Den bestäms, som i Peders fall, av hur många projekt man väljer med stadsbyggnadsinriktning – eller husbyggnad.

De första impulserna till sitt framtida yrkesval fick han på gymnasiet.

– Jag gick på Teknis i Örebro, 4-årig byggteknisk linje. Där ingick det kursmoment som handlade om arkitektur. Jag insåg att jag hade otroligt lätt för de momenten.

Efter avlagd examen på Rudbecksskolan sökte sig byggnadsingenjören Peder Hallkvist till ett arkitektkontor här i staden och arbetade där ett antal år. Där förstärktes de tidigare impulserna till en insikt.

– Jag upptäckte att jag hade ett stort intresse för den del som i första hand arkitekterna hade hand om på kontoret. Då insåg jag att jag måste skaffa mig en arkitektutbildning för att få göra mer av den typen av uppgifter.

Peder drog till Stockholm och KTH för att bli arkitekt. Det lyckades han väl med och blev kvar i huvudstaden i drygt tjugo år. I första hand jobbade han efter studierna med ett eget arkitektföretag.

– Jag hade olika samarbeten. Och periodvis satt jag ihop med eller ingick i olika företag. Under hela tiden jag körde eget satt jag ihop med ett landskapsarkitektskontor.

Peder pendlade under den här perioden mellan husarkitektur och landskapsarkitektur. Det senare kan handla om att formge lekplatser och förskolegårdar.

– Jag hade ett längre uppdrag som gick ut på att utveckla Gröna Lund. Att göra en utvecklingsplan för Gröna Lunds nöjespark och hjälpa dom att hitta ett nytt koncept.

På nätet ligger ett prospekt där hans namn dyker upp. Det är ett tävlingsprogram för en arkitekttävling i det stora Slussen-projektet i Stockholm. Han har varit med om att sätta ihop det.

Peder Hallkvist är mångsidig. Han är skolad i metallhantverk. Under en praktikperiod i Italien prövade han på formgivning av glasögonbågar – och studerade italienska. Och han har prövat på kroki. Dessutom har han skrivet ett examensarbete om regional planering i Sydafrika. Där har han också varit på uppdrag båda för Sida och Hifab. Vistelser som bjudit på fascinerande erfarenheter som räcker för ytterligare ett par artiklar. Och inte minst har de gett honom nya perspektiv.

– Jag tror att ett av mina största intressen egentligen är att byta perspektiv, att byta skala, att byta plats. Är man för fast i sitt eget perspektiv, i sin egen utgångspunkt är det svårt att se en helhet.

Det vittnar hans CV vältaligt om. Under arkitektstudierna jobbade han för en kakelugnsmakare med många uppdrag på Östermalm.

– Jag gjorde den smutsigaste och tyngsta delen i kakelugnsmakeriet. Min overall var ständigt smutsig.

Peder kom ofta direkt från KTH och någon avancerad diskussion om arkitektur. I overallen förvandlas han med ens till en tämligen simpel hantverkare.

– Det var oerhört intressant att se hur man blir bemött och hur kunderna pratade till en och hur de förväntade sig att man skulle svara. Att byta perspektiv är fascinerande. Och oerhört nyttigt.

Karakteristiskt nog dröjer han också vid själva kakelugnsmakeriet och bjuder på en kulturhistorisk glimt av denna svenska värmekälla.

– Materialet är ett och detsamma rakt igenom. Lera. Kaklet är gjort av lera, teglet är gjort av lera liksom bruket. Tekniken är utvecklad under lång tid. En något omständlig process.

Funktionen är oerhört effektiv. En förhållandevis enkel teknik och byggnadssättet, staplandet, ger en hög effekt. Också jämfört med moderna kakelugnar som i hans ögon inte är mycket till kakelugnar. De kräver beslag och skruvar vid monteringen, medan den traditionella kakelugnen går att bygga utan speciell utrustning.

Men inte utan en massa övning. När han bjöd in kakelugnsmakare i tredje generationen som handledare till ett byggnadsvårdsläger och bad honom skriva ner hur man bygger en kakelugn var denne oförmögen att göra det. ”Ni får titta hur jag gör”, var kakelugnsmakarens respons. Peder ser också kakelugnen som en sinnebild för vikten av att bevara kulturhistorisk bebyggelse – och en sorts motpol till kortsiktigheten.

– Jag tror att det behovet ökar i takt med att vi bygger sådant som vi redan från början vet att det inte kommer att stå så länge.

Helhet och sammanhang är nyckelord i Peders Hallkvists arbetsfilosofi.

– Jag känner att min roll som stadsarkitekt handlar rätt mycket om att försöka lyfta fram hela bilden. Helheten och de större sammanhangen. Presentera flera sidor av ett problem eller ett projekt.

Han tror att det ökar förståelsen hos människor för hur de olika delarna sitter ihop och därmed acceptansen för förändringar som man som individ kanske inte tilltalas av. Han vill få miljöer, individer och intressen att samspela. Där finns det professionella smärtpunkter. Stadsbyggande och stadsplanering är ibland en häxkittel av motstridiga intressen. Alla har sitt berättigande och sina utgångspunkter men de är svåra att förena.

– Där gäller det att göra en klok avvägning i första ledet så att man helt enkelt får till en tillräckligt god kompromiss. Ibland är den kompromissen svår att göra. Om man inte hittar en väg att kompromissa så sker ingen utveckling överhuvudtaget.

Några kommer alltid att känna sig styvmoderligt behandlande. Det är inbyggt i stadsbyggandet och kan vara smärtsamt för dem som sysslar med att få staden att växa och förändras.

– Förklaringen är att människor är så olika. Vi har så olika intressen. Det är svårt att få alla att känna sig fullständigt nöjda med ett förändringsförslag.

Det som komplicerar bilden än mer är tidsperspektiven inom arkitektur och stadsbyggnad. Det som planeras i dag är kanske verklighet om flera årtionden. Peders erfarenhet är att människor uppfattar långsiktighet på helt olika sätt. För somliga är tidsperspektivet 75 år, för andra 25 år, för åter andra kanske 10 år. För stadsbyggare gäller det att ändå kunna hantera långsiktigheten.

– Samtidigt måste vi intressera oss för ganska snabba försök där vi provar en idé eller ett förhållningssätt, genomför och utvärderar resultatet. Om det funkar kör man vidare. Annars läggs det ner.

Han anser att det är viktigt att våga staka ut en riktning som ska hålla under betydligt fler år än 25, 30 år. Trots att man är medveten om att det kanske inte alls blir som man tänkt sig.

– Det är ett sätt att visa ansvar för flera än mig själv och människor i min generation – att ta ett ansvar för mina barn och deras framtida barn. Det är något av en kärnfråga i min generation.

Och detta i ett klimat där den allmänna känslan är att förändringarna går allt snabbare och det blir svårare och svårare att planera för framtiden.

– Jag tror att detta skapar stress. Och jag har en känsla av att vi försöker krympa tidsspannen i planeringen.

I det sammanhanget pekar Peder på att det gäller att lämna utrymme för framtida behov. Ett viktigt memento just nu när Örebro går igenom en period av intensiv förtätning av bebyggelsen i stadens centrum.

– Jag tor att det finns en allmän iver att fylla igen alla luckor. Men vi behöver inte vara rädda för att det inte är färdigbyggt överallt. Snarare bevaka och bevara luckorna som helt enkelt kan fylla framtida behov.

Problemet är att man inte kan inhösta några tack från framtiden för sin omtänksamhet.

Arkitektur och stadsbyggande är i ett perspektiv politik och ekonomi i en komplex och tajt förening. Peder upplever att det länge har varit jättefokus på den teknokratiska delen av hållbart byggande med mätbara miljökrav.

– Nu uppfattar jag att det sker en förändring i fokus mot den sociala hållbarheten. Med ökat intresse för människors hälsa och livsstil och hur den påverkar ens behov av att förflytta sig. Och andra faktorer som konsumtionsmönster, syn på boendemiljön och vilka intressen som man vill få utrymme för.

Men helt avgörande för enskildas boende är ekonomin. I ett nyproducerat område kostar alla bostäder i princip lika mycket oavsett om det rör sig om hyres-, boende- eller äganderätt. Det genererar i sin tur en homogen befolkning och en hög grad av segregation. Det är ett stort och generellt problem i hela Sverige som skapar sociala problem i allmänhet och specifika problem för till exempel skolan.

– Utmaningen är att skapa en blandning av boendekostnaderna. Så att människor med olika ekonomiska förutsättningar kan rymmas i samma stadsdel.

Segregationen skapar problem som är svåra att bemöta med fysiska planeringsåtgärder när de väl har uppstått. Förebyggande åtgärder måste sättas in redan på planeringsstadiet.

– Det kan ju handla om att man försöker mixa olika upplåtelseformer och skapa bostäder som har olika kostnadsnivåer. I den mån det är möjligt. I min värld har den optimala staden billiga bostäder vägg i vägg med ganska dyra exklusiva bostäder.

Mitt i den komplicerande rörliga urbana värld med en byggboom och under en kravkanonad lägger Peder Hallkvist lugnt stadspusslet Örebro. En liknelse han använt i ett föredrag.

– Stadsbyggande är som att bygga pussel. Likheten är att man måste lägga tillräckligt många delar som sitter ihop för att se en bild som framträder. Man måste zooma ut för att se var varje del ska läggas.

Återigen lyfter han fram helhetstänket. Delarna får inte sitta för långt ifrån varandra eller för löst ihop. Då är det svårt att få till en utveckling. Till skillnad från ett vanligt pussel förändras Örebro-pusslet hela tiden. Alla bitar kommer aldrig på plats. Och det finns ingen bild på pusselkartongens framsida att gå efter. Inte ens en pusselkartong.

– För mig som stadsarkitekt är det oerhört svårt att lägga ifrån sig pusslet. Jag är nyfiken på den bild som ska växa fram.

Och Peder Hallkvist har nya pusselbitar att lägga i nya projekt så det räcker och blir över. Bland andra Kulturkvarteret och den så kallade Pulsådern runt järnvägen där många projekt ska ge pulsen. Dessutom vill Peder foga till en vi-känsla på stadsbyggnad, alla förvaltningar och hela kommunen. Hos oss alla örebroare. Han tror att de diskussioner i olika forum han satt igång kan stärka vi-känslan. Han satsar på att bygga broar både utåt och inåt.

Vi talar Örebro länge och väl. Han gillar bröderna Alséns Medborgarhus och sen Rävgången, Mats Rosenbergs miljökraftprov, som ett av Örebro starkaste stadsbyggnadsprojekt som påverkat hela staden. Peder verkar vältränad. Och smittsamt lugn också efter en lång kvällsintervju. Han har växlat mellan idrotter som gymnastik, tennis, aikido, styrketräning … Varje fredag spelar han squash i Backahallen.

– Väldigt intensivt, väldigt fokuserat, ett litet rum, man ger järnet, man blir väldigt svettig.

Det är drag i de formuleringarna. På den mindmap över ”Peder Örebro 1966” jag får av honom vid intervjun upptäcker jag bland hobbyer att han gillar ”att hänga på ett fik”.

Där kan man snacka om en livsarkitektur som tar ut svängarna.