The Knife
Shaking the Habitual
(Rabid/Border)

Shaking the Habitual drar undan mattan för alla. För allt man trodde sig veta om musik, för allt det man trodde sig veta om The Knife. Men framför allt är det som att den skakar liv i en nästan död debatt om vad som är politisk musik när politisk musik fortfarande förknippas med Wiehe. På ett personligt plan lyckas den även får mig att fundera om rätt och fel och dåligt och bra. Det är musik jag aldrig hört. Men det är också så långt före allt annat att det är svårt överhuvudtaget ställa sig framför det och säga: här kommer jag och ska tycka något alls. Det är inget album skapat för sin samtid. Är det något alls så är det ens mest komplexa feberdrömmar som drömmer om andra feberdrömmar.

Jag vet ingenting när jag lyssnar på Shaking the Habitual. Jag vet inte om jag är skakad eller rörd eller skakad och rörd samtidigt. Dom gör det inte bara svårt för mig, dig och alla andra. Dom gör det så inåthelvete svårt för sig själva. Och det finns inget jag gillar mer än den ideologin. Det är bra för att det helt jävla wacked. Det är befriande för att det inte finns något att jämföra med. Och det kanske också är bra för att det är konstigt. The Knife pushar inte bara gränserna, utan sätter eld på sig själva medan vi sitter på första raden. De skapar ett nytt universum när det här lilla skitsystemet inte räcker till. De är politiska, arga, rasande, sneda, upproriska, skriker och slåss. Det kommer att skämtas om droger. De kommer att hånas. The Knife kommer att hyllas. Men det bästa med det här: jag älskar att The Knife finns just nu. Och det tråkigaste: när världen hunnit ifatt The Knife är de redan långt före alla andra, igen, och igen. Och det är en bedrift att uppfinna ljud man inte trodde fanns. Alldeles oavsett vad man tycker om det.

Lyssna även gärna på: Fever Ray – Fever Ray (Rabid), The Tough Alliance – A New Chance (Sincerely Yours), Thåström – Beväpna dig Med Vingar (Razzia Records)