Håkan Hellström är aktuell med skivan nya skivan Det kommer aldrig va över för mig, med en sommarturné och dessutom med filmen Känn ingen sorg, som är baserad på hans musik och i vilken han gör små inhopp. Skådespelarna, bland annat Adam Lundgren i huvudrollen som den musikaliske Pål, brister stundom ut i sång likt i filmen Mamma Mia.

 


– Jag har inte varit mycket inblandad. De har skickat manus för att se vad jag tycker om saker. Men det är en stor grej att få vara med om. Filmen är noggrant gjord, de har lagt ner mycket arbete. Det ska bli intressant att se hur den tas emot av publik och tyckare. Låtarna är plockade från hela karriären, ibland är det originalinspelningarna, berättar han medan vi äter middag på Bistro Sud på Södermalm i Stockholm.

Samarbetet med Jocke Åhlund som producerade de två föregående skivorna är avslutat. Nya skivan är producerad av Måns Lundberg, som tidigare har producerat till exempel The Deportees.

– Nu är det egentligen jag själv som har samarbetat med kompisar. Två av dem, Johan Forsman och Björn Olsson, har varit med hela tiden. Björn arbetade inte på första plattan men var redan med när jag spelade in min första singel. Han mer hängde i studion då.

 

Vilken tycker du är din bästa skiva rent generellt?

– Det är omöjligt att plocka ut en. Varje skiva är bäst på det den försökte vara. Folk får själva jämföra vilka som är bäst, jag kan inte göra det. Där går nog meningar rätt isär. Jag hoppas ju hela tiden att det senaste jag gör är det bästa eftersom det är vad som är mest aktuellt för mig. Men rent objektivt har jag ingen aning.

 

På förra skivan sjöng du ”Håkan du var mycket bättre förr”. På nya skivan sjunger du om att vara 39 år med tappat självförtroende.


– Ja, hehe. Man är inte alla gånger någon stålman. Där finns ändå en stor skopa självförtroende, annars skulle jag inte kunna göra det här. Det krävs så mycket målmedvetenhet att genomföra en skiva.

 

Nya skivan har influenser från postpunk och synth.

– Det hamnade där. Vi snöade in på vissa influenser. På vilken av skivorna man än lyssnar på går influenserna att spåra till mina tonår.

 

Titeln på nya singeln går tillbaka till Northern Soul, till Timi Yuros låt It Will Never Be Over For Me.


– Ja, man hittar det där också men inte musikaliskt. Allting är en väv av sånt som jag gillar. Egentligen hänger inte influenserna ihop på pappret, deras gemensamma nämnare är jag. På skivorna fogar jag samman dem på mitt sätt.

Nya skivan har mer sociopolitiska inslag än tidigare. Håkan sjunger om ”mellan höghus”, ”pappa på travbana”, ”slagsmål med trasiga flaskor”. En annan strof om några som rånas på en spårvagn fick mig att tänka på filmen Play. Det framstår som om vissa låtar snarare handlar om tonåringar som växer upp i förorter som Hisingen och Angered än om såna som växt upp i medelklass-Göteborg och gått i Göteborgs Högre Samskola och studerat på universitetet.

– Jag gör låtar mycket på infall, det är inte så att alla låtarna handlar om mig. Tiden letar sig alltid in i det man gör. Samtiden. Ständigt läser man i tidningarna om människor som slås ut, folk som hamnar utanför eller inte passar in. Folk som känner att man måste leva upp till vissa normer; skönhetsideal, ekonomiska ideal. Av olika anledningar hamnar folk i utkanten.

 

Ser man på svensk hiphop har den under de senaste fem åren gått från så kallad ”kaffe latte-rap” för och av Södermalmsbor till en hiphop skapad av artister som Kartellen, Labyrint och Muhammed Ali riktad mer åt ungdomar i förorterna. Vilket har lett till att hiphopare, som till exempel Petter, från Stockholms innerstad i sin tur blivit mer socialt medvetna.

– Det är väl en liknande utveckling, det tror jag verkligen. I till exempelvis Göteborg är det väldigt mycket nu som handlar om gäng. Staden har stora problem. Det handlar givetvis utifrån vilket perspektiv man ser det ifrån. För folk överlag är det ett hårt klimat nu. Är man något så när lyhörd så letar det sig in i låtskrivande. Samtiden är ständigt närvarande. Den finns där på skivan, helt klart. Men samtidigt inte medvetet på ett sådant sätt att jag tänkt på det. Det har mer letat sig in i låtarna. Det är svårt att undvika samtiden. Det går inte.

 

Omslaget föreställer ett ungt par som håller hårt om varandra i en första passionerad kyss. Det är hämtat från den brittiske fotografen Gavin Watsons bok Skins (vars foton inspirerade till filmen This Is England) föreställandes två yngre tonåringar. Är skivan som ett temaalbum om det här unga paret som man får följa in i vuxenlivet?

– Jag förstår vad du menar. Den är ju inte det, men samtidigt har den här bilden letat sig in i varenda låt. När man lyssnar på skivan samtidigt som man ser på bilden är de där hela tiden, tycker jag. Låtarna är mer som kortfilmer. Det är som gjort av någon som vill göra ett bra manus till en film och sitter och skriver små notes, klottrar ner den ena i idén efter den andra. Man skriver en bit och så ”nu har jag en film”. I alla fall ganska många av dem är som små stories. Man vill alltid hitta en bild som visualiserar musiken. Jag tycker att den där bilden gör det, även tidsmässigt.

 

Det är det första omslaget utan dig själv på.

– Precis. Vad kan man säga? Med en sådan här bild har man ingenting där att göra.

Håkan skrattar generat och fortsätter.

– Man letar ständigt efter något som passar med musiken. Som ringar in musiken.

 

Låten ”Livets teater” har en basgång från postpunkbandet Joy Division.


– Ja. Det finns olika trådar som hela tiden löper så här, säger Håkan Hellström och viftar med händerna.

– Att göra en skiva är som att väva. Man ser ett mönster som man har sett i huvudet och så får man några färger och då gäller det att få ihop färgerna till motivet. Det gör sig väldigt sällan av sig självt. Första skivan gjorde det. Men för det mesta ligger ett väldigt hårt arbete bakom för att få de där trådarna att passa ihop. I slutändan kan man nästan behöva hjälp av ett omslag.

 

Återkommande på alla dina skivor är den här känslomässiga berg- och dalbanan man upplever i tonåren.


– Skivan skildrar den tiden och nutiden om vartannat. I och för sig kan jag väl känna att kärleksintriger är likadana genom hela livet. De kan komma igen när du precis har skilt dig. Den här skivan löper genom ett större spektra. Det är de här unga personerna som symboliseras av omslaget men det är också de här personerna nu.

 

Du lever sedan över tio år tillbaka familjeliv med barn och din sambo Nathalie. Blir det under sådana omständigheter i din ålder inte svårare att skriva om sånt här?

– Nej, konstigt nog inte. Man kan ju verkligen tänka sig att det skulle vara så men jag har upptäckt att det är precis tvärtom. Jag är inte intresserad av att skriva låtar om tonåringar. Är överhuvudtaget rätt ointresserad av tonåringar. Jag är intresserad av att skriva små historier. I vilken ålder de utspelar sig är sedan inte oviktigt. För det har lite att göra med vad för slags figur man vill skildra och hur utsatta de är. På en låt som När lyktorna tänds är det givet att de ska vara 21 år för det är då man inte riktigt vet var man ska ta vägen här i livet. Det är då man måste fatta någon form av beslut. Ifråga om det andra, så vet jag inte hur det är att vara 70 år men vet hur det är att vara närmare 40 år och den sortens låtar skriver jag hela tiden.

– Ibland kan man uppleva låtarna som pubertala men känslor kan framstå som pubertala även om de kommer från äldre människor. Känslor är ju det. Nakna och patetiska. Hur jävla gammal man än blir.

 

På nya skivan är det få musiker involverade.

– Ja. Vi har bara kallat in dem som vi verkligen har behövt.

 

Live har du däremot likt Bruce Springsteen ett närmast övertajt stormannaband. Har du med denna skiva kvar bandet?


– Ja, bandet har bara växt och växt. De har blivit mina kompisar och jag trivs väldigt bra med att turnera tillsammans med polare. Jag älskar de här snubbarna. Mellan åren har några figurer bytts ut men det finns en stomme som har bestått länge. Ny för denna gång är Mattias Hellberg som har ersatt Daniel Gilbert som nu kör sin soloräd. Han släppte en skiva härom veckan så vi tar en liten paus där. Musiken utvecklas i och med sådana grejer.

 

Daniel Gilbert har framstått som viktigt för dig, du har till och med skrivit en låt om ”Hurricane Gilbert”. Varför gick ni skilda vägar?


– Man behöver inte se så dramatiskt på det. Det handlar mer om att ta en välbehövlig paus. Vi har spelat ihop sen vi var så här, säger Håkan och lägger handflatan vid bordshöjd.

Han fortsätter:

– Någon gång kanske man känner att nu är det dags att pausa lite och det råkade sammanfalla med att Daniel skulle göra en egen skiva. Det var inte så mycket att snacka om. Allt går runt och jag hoppas bara att vi kan fortsätta vid något senare tillfälle. Jag tror att vi definitivt kommer att göra det.

 

Blir inte medlemmarna i ditt E Street Band sura när de inte får vara med på skivan?


– Hehe. Det är lite av dealen när man är soloartist, att man kan göra som man vill. Annars väljer man att spela i band och då är det alltid samma figurer som spelar. Jag var från början ett one man band. Soloartist, och det är så jag gör musiken. Jag gör ofta mina låtar tillsammans med Björn Olsson och sen hyr jag in de musiker som passar till just den låten. Samma sak gäller live, jag hyr in det bandet som jag tycker passar bäst. Jag har handplockat dem lite varstans ifrån och fått in nya musiker via tips av folk som redan är med i bandet. På det sättet har det bara blivit ett gäng. Men jag kommer säkert någon gång att göra en studieskiva med livemusikerna. Jag vill hela tiden utveckla min grej.

 

Din första skiva var i texterna präglad av Göteborg. Fraser som ”Vasastan är som Chinatown”. Samtidigt sjöng du på skivan om att aldrig ha varit någonstans och att man måste komma bort därifrån. Var du själv i en sådan situation av att aldrig ha lämnat Göteborg för till exempel utlandsvistelse?

– Så var det verkligen. Jag hade inte sett mycket. Lite via Broder Daniel som ändå spelade i olika svenska städer. Men de där spelningarna var mest dimma, det var rätt kaotiska utflykter. Av världen hade jag definitivt inte sett någonting. Jag hade åkt till Kiel med Stena-färjan tillsammans med farsan en gång. Det var typ det. Jag hade inte sett någonting. Den där längtan att komma ut genomsyrade hela den plattan.

 

Sedan kom andra skivan Det är så jag säger det, sambainfluerad, mycket rytmer, och delvis inspelad i Brasilien.

– Första skivan gick rekordbra så jag fick värsta budgeten till att göra andra skivan. Det första jag gjorde var att dra till Brasilien på andra sidan jordklotet. Jag hade hållit på med samba under 90-talet och spelat i sambaband, bateria och sånt där. Jag ville förverkliga det här och skriva riktiga enredolåtar med full bateria. Stå med 40 pers och lira. Väl nere i Brasilien brände jag cashen på nolltid. Vi bodde på ett fint hotell och festade runt i en vecka och så sista natten spelade vi in med en bateria från en kåkstad. Tre låtar, Förhoppningar och regnbågar, Gråsparven när hon sjunger och Mississippi kan vänta. Underbart. Musikaliskt var det experimenterande på hög nivå. Man får en idé och sen ”vi gör det”. Häftigt. Jag skrev arrangemangen här i Sverige, hur de olika sektionerna skulle lira.

 

Hur såg brasilianarna på att det kom en svensk som sjöng på svenska som de skulle kompa?


– Först tyckte de att det var märkligt. I början var de lite lata för de fattade nog inte att vi kunde deras musik. Det var avancerade grejer och vi visste hur varje sektion skulle spela. Producenten föreslog att slagverkaren Finn (Björnulfsson) skulle arrangera dem. När de märkte att han kunde lira så gav de järnet för då ville de visa hur duktiga de var. Det var ett väldigt vågat äventyr eftersom det var så mycket cash. Men vi gjorde det och det var en musikalisk grej som aldrig har uppnåtts här i Sverige, att ta det dit ner till de här människorna.

 

Något som tas upp vid varje ny skiva, och särskilt med dina tre första, är vad du har snott och inte – textstrofer såväl som musikslingor. När de här skriverierna började, såg du det som jobbigt eller kul? Hade du ”lånat” medvetet eller omedvetet?

– Ifråga om medvetet och på kul, både och. Ifråga om musik har allting för mig bara varit på kul. Jag hade inte en susning om att det var en så stor business.

 

Det var som att kvällstidningarna satte detektiver på att analysera stölder.


– Ja, ja, det gjorde de. Jag har ju snott alltihop och bara vävt ihop. Jag visste inte att det var en så stor business, säger Håkan Hellström lättsamt men stakar sig plötsligt en aning och fortsätter:

– Jag kan ju inte hjälpa att jag är så jävla kass att jag måste sno.

 

Jag blev imponerad när jag läste referenslistorna, det var allt från Morrissey till Blue Öyster Cult.


– Vissa grejer tror jag fortfarande att jag har kommit på själv och det visar sig efteråt att det inte alls är jag som har gjort det. Det är fortfarande att huvudet spelar mig ett spratt. Jag förhåller mig respektlöst till sådana där grejer. Så länge det blir grymma låtar funderar jag inte mycket över det. Det enda som räknas för mig är att det blir bra. Jag har inte brytt mig om vem som gör vad så länge det resulterat i en grym låt. Jag tycker fler borde ha det tänket för då skulle det bli fler bra låtar att lyssna på. Folk får tänka hur de vill kring det där men det är så jag gör. Det är inte så att jag snor allting men här och där behöver man lite hjälp. Du vet, man kanske har två grymma verser men så har man inte den tredje. Då behöver man hjälp på traven för att det ska bli en riktigt bra låt. Så enkelt är det, det finns inga baktankar. Jag försöker bara göra låtarna så bra det bara går.

 

Jag minns när första skivan kom att jag tänkte att den här gitarrslingan är snodd från Bob Dylans Blood On The Tracks, ingen tog upp det. Jag kände mig ganska smickrad som lyssnare över att ha märkt det.

– Nej, jag har aldrig snott några gitarrslingor från Blood On The Tracks. Däremot har jag på första plattan snott en titel från den. Tangled Up In Blue – Uppsnärjd i det blå.

 

Ja, jag vet. Jag hör ju att sologitarren på En vän med bil är från I Want You. Däremot sa jag fel, den är från Blonde on Blonde. Den stölden kanske du gjorde omedvetet?

– Faktiskt, så kan det mycket väl vara. Huvudet har spelat mig galnare spratt än så.

 

Läs recensionen av Det kommer aldrig va över för mig