Då tänker jag på Sigrid
Elin Olofsson
Wahlström & Widstrand

Då tänker jag på Sigrid är journalisten Elin Olofssons debutroman. Och hon klarar av sitt nya hantverk väl. Språket är den här romanens största styrka. Hon har lyckats skapa ett väldigt fyndigt och rytmiskt tankespråk och återskapat det jämtländska sättet att prata utan att för den delen använda sig av det jämtska språk som är obegriplig för oss i övriga Sverige. Romanen handlar en del om människor i det tidiga 1900-talets Jämtland, men den blir inte tråkig för det. Utspelar sig gör den dock till största delen i nutid. Den drygt 30-åriga Hanna bryter upp från Stockholm, jobbet som art director och förhållandet med den gifte Henrik. För att komma bort från allt flyttar hon tillbaka till barndomsbyn Gärningsberg. Hon flyttar in i sin farmor Sigrids hus Storgårda, som inte har någon inneboende eftersom Sigrid är dement och flyttat till ett äldreboende. Samtidigt som Hanna försöker hitta tillbaka till den hon en gång var och drömmen att bli konstnär, rullas hennes farföräldrars och föräldrars historia upp. Under läsningen hittar jag många frågor som jag vill få svar på: Varför har Hannas pappa Bosse vänt Sigrid ryggen? Varför tog Hannas farbror Åke livet av sig? Vem tände på Sigrids styvsyster Karolinas hus? Vem är far till Karolinas son Kalle? Romanen är uppbyggd som en deckare vilket gör att historien, som jag ärligt talat kunde helt ha struntat i, blir engagerande.