Fucked Up
Year of the Tiger
(Rootsy/Warner)

Den här skivan är 37 minuter lång, innehåller två låtar, och det är synd att ingen av dem berör. För det finns något intressant i hur ljudet av distinkt hårdrock möter Pink Floyd i titelspåret. När Explosions in the Sky-influenserna får agera fond i den 22 minuter långa ONNO. Men det stannar där, och lyfter aldrig. Det här är – som det brukar heta – en skiva mer intressant än vad den är bra, mer fascinerande än innehållsrik, och alla andra synonyma klyschor om saker som vi uppfattar som yta före substans. Fucked Up är intressanta när de släpper singlar baserat på de kinesiska nyåren. Fucked Up är intressanta för att Jim Jarmusch är med i produktionen av den här skivan. Fucked Up är intressanta för att de skapar intresse. Och så är det med viss musik. Mytbildning odlar mytbildning.

Mystik får oss att vilja öppna locket, men när vi väl fått ner handen känner vi ibland ingenting där. Det är synd, när det under en kort minut i titelspåret uppstår något som låter som det gjorde i radiokanalen Flash FM i Grand Theft Auto: Vice City.

Lyssna hellre på: EMA – Past Life Martyred Saints (Souterrain Transmission/Playground)