Wuthering Heights
Regi: Andrea Arnold
I rollerna: Kaya Scodelario, James Howson, med flera.

Efter två fantastiska filmer från förorten, Red Road och Fish Tank, har det blivit dags för Andrea Arnold att byta miljö. Inga betongkomplex så långt ögat når på Yorkshires hedar i hennes filmatisering av Emily Brontës svindlande 1800-talsroman. Men har Arnold bevarat sin karakteristiska sensibilitet i tidsmaskinen? Ja, nästan i överflöd. Wuthering heights är en impressionistisk film som går nära både ansikten och växter, sällan bryr sig om att etablera åskådaren i rummet, förutom när den erbjuder lite andrum i storslagna vyer över det karga, vackra landskapet.

Wuthering heights försöker framför allt fånga Heathcliffs inre liv. Många sekvenser filmas ur hans synvinkel, när han står och tjuvkikar genom dörrspringor. Det är en film som de flesta regissörer hade pådyvlat en berättarröst, men Arnold låter bilderna tala i två till stora delar ordlösa timmar. Det är en stil som inspireras av känslolägen och Wuthering heights är inget stramt kostymdrama. Men så är det inte heller frågan om någon romantisk sedesskildring à la Jane Austen – kärleken mellan den i dubbel bemärkelse främmande pojken som hamnar på den nordengelska landsbygden och förälskar sig i flickan på gården är helt enkelt ingen tebjudning. Relationsdramat som utspelar sig mellan Heathcliff och Catherine handlar om svek och besatthet, att kärlek bor granne med bitterhet.

Jag hoppas och kan inte vänta på att Arnold tar sig an Robin Hood eller Robinson Crusoe nästa gång. Det skulle hon göra som ingen annan.