Järnladyn

Regi: Phyllida Lloyd
I rollerna: Meryl Streep, Jim Broadbent med flera

Det är alltid vanskligt att göra personporträtt av historiska höjdare, inte minst när det är kontroversiella makthavare som ska avbildas. Å ena sidan är det viktigt att inte demonisera ens folkmördare, eftersom uppgiften är att förstå dem som just människor. Å andra sidan är det inte rimligt att förklara bort deras förbrytelser med att de hade en taskig barndom.

Margaret Thatcher hör visserligen inte hemma i kategorin envåldshärskare, men i hennes politiska motståndares ögon har hon framstått som ett monster. Det är också vad några demonstranter skriker åt henne i Järnladyn när hon forcerar folkmassan med sin bil under det tumulta 80-tal då den brittiska högern krossade fackföreningsrörelsen.

Men Phyllida Lloyds film är knappast den hjältedikt som belackarna från vänster beskyllt den för att vara. Istället fångar den övertygande en maktfullkomlig besserwisser som börjat förlora kontrollen, bland annat över förmågan att förtränga besvärande minnesbilder.

Järnladyn börjar med en lång och inkännande skildring av den principfasta damens demens. Vi får se hur en människa som varit så säker på sig själv plötsligt ansätts av tvivel när hon ser tillbaka på sitt liv. Thatchers förakt för svaghet slår tillbaka mot henne själv när livet slutligen kommer ikapp. Alla människor är dödliga och även de hårdaste av metaller kan brytas. Järnladyn är en påminnelse om att självrättfärdiga strebrar borde studera jantelagen.