The Big Pink
Future This
(4AD/Playground)

Andres Lokko skrev en gång en bra text om The Who. Inte bara hyllade han dem och deras My Generation för att den tog grepp om hur England mådde och hur ungdomen 1965 förhöll sig till Pete Townshends ord som ett manifest. Men han riktade intressant, skarp, kritik mot band som försöker bli odödliga genom att hålla sig borta från att skriva om tiden de lever i. Tesen var ungefär att odödlighet uppnås genom att sjunga om det man själv har omkring sig. Gräv där du står.

Jag lyssnar på The Big Pinks Future This och jag tänker på precis det, för jag tycker mig höra något starkt i den här musiken, trots att de faktiska låtarna spretar, drar och är sömniga. Det här är musik som initialt får mig att vilja hänga med grabbarna och sen styra en fetare BBQ-fest vid någon pool där Hollywood-skylten aldrig lämnar synvinkeln. Det är något alldeles visst med euforisk pop, oavsett om den kommer från amerikansk västkust eller London, och jag önskar att The Big Pink hade fler låtar som Give It Up, och att de vågade spinna vidare på en låt som The Palace, med sitt fina True Romance-intro. Men istället låter Future This som en drömsk ambition som blåstes upp och självsprack.

Lyssna hellre på: The Naked and Famous – Passive Me, Aggressive You (Polydor/Universal)