Katinkas kalas
Regi: Levan Akin
I rollerna: Mia Mountain, Ludde Hagberg

På ett solblekt lantställe någonstans i Sverige firar kuratorn Katinka precis som vanligt födelsedagen tillsammans med de närmaste vännerna. På menyn står auberginerullar, kycklinghjärta och alkohol. Katinkas kalas börjar med välkomstdrink, slutar med vickning, och följer däremellan tillställningens gradvisa urspårning.

Förutom en objuden gäst som arbetar med tävlingsprogram i reklam-tv, och gör att det uppstår mer friktion än vanligt på födelsedagsfesten, är vännerna precis som Katinka själv stockholmare och kulturborgare i 30-årsåldern. I sällskapet återfinns bland andra en hjärtlös gallerist, en blasé konstnär som ska släppa singel på ett tyskt skivbolag och en annan som gett upp sitt filmprojekt för att istället satsa på abstrakt skulpturkonst.

Om du identifierar dig själv som livstrött hipster och har ett behov av avslöjande igenkänningshumor, är Katinkas kalas med andra ord skrattspegeln för dig. Men eftersom ingen mig veterligen frivilligt kallar sig själv hipster, påminner dock människorna i filmen mest om karikatyrer vi förväntas skratta åt. Men filmskaparna har uppenbarligen koll på koderna – det är sin egen generation eller bekantskapskrets de driver med. Som satir betraktad slår Katinkas kalas dock tillbaka mot sig själv och framstår mest som ett ängsligt försök till självdistans. Därför blir det svårt att ta till sig svärtan som kommer på kvällningen. Kalaset blev ett antiklimax. Fin omgivning och bra musik, men människorna som var där kändes fejk.