Den legendariska och numera avlidne rockjournalisten Lennart Persson beskrev den en gång som en ”gigantisk katedral som reser sig mot himlen”. Andra, tusentals andra, har bara nöjt sig med att konstatera att det är tidernas bästa popsingel. Den har inte bara influerat, inspirerat och stått som riktmärke för andra artister – den har utgjort en religion i vilken de fyra första trumslagen varit bibeln och grundlagar, där galningen Phil Spector varit en jesusgestalt och Gud i samma mening.

Be My Baby. Be my baby miiiiine. Oh, oh, oh, oh.

Det går nästan inte att prata om The Ronettes Be My Baby utan att dra upp hela pophistorien med rötterna. Men låt oss hålla oss ganska ajour med nuet, som popskribent överhuvudtaget är det dödsdömt att komma dragande med The Ronettes utan att väva in samtiden.

Glasvegas har gjort den. Ultima Thule har gjort den. John Lennon – hög på alla droger som gick att få tag på – gick in i studion redan 1974 under sin Lost Weekendperiod och spelade in den. Och trumintrot är mer kopierat än Audrey Tatous uppsyn i Amelie from Montmartre – när The Jesus and Mary Chain skrev sin bästa låt Just Like Honey snodde de introt rakt av, och 2000-talets kanske bästa låt, Johnny Boys You Are The Generation That Bought More Shoes and You Get What You Deserve, har liksom Jesus and Mary Chain använt ctrl c + ctrl v till fullo. Nyligen ställde Thorsten Flinck upp i Melodifestivalen med en låt som efter ungefär en minut blir 100 procent bättre genom några bekanta trumtakter.

Det går att göra en rätt ordentlig playlist genom att samla artister som inte ens orkat, utan bara fasat in de där fyra trumslagen som kan sammanfatta en del av pophistorien. Utan The Ronettes hade inte Beach Boys låtit som de låtit. Brian Wilson har i många intervjuer bara skakat på huvudet när han ska beskriva sin favoritinspelning alla kategorier – The Ronettes Be My Baby. Phil Spector har svarat med citatet ”I’d like to have a nickel for every joint he smoked trying to figure out how I got the ’Be My Baby’ sound.”

Någonstans i ett fängelse sitter just nu Phil Spector och hans spännande frisyr, och förmodligen har de annat att tänka nu på än vad Phil gjorde i den där studion den där dagen i augusti 1963. Men fan vad vi andra har tänkt åt honom.