Det är intressant hur Kristian Luuk på ett sätt var navet i spridningen av de två bästa poplåtarna som skrevs i Sverige på 2000-talet. När The Knife, representerade av Rickard Engfors, suggestivt spelade upp sin Pass This On i TV4:s Sen Kväll med Luuk under hösten 2003, hade det gått två år sedan Broder Daniel gästat samma program och för första gången dragit igång den hymn de kallade Shoreline. Jag vet precis hur kokett det här låter, men genom de där ögonblicken förändrades min barometer för hur poplåtar kan låta. Och jag kommer fortfarande ihåg den exakta känslan av hur svårt golvad jag blev efter att ha hört Broder Daniels When We Were Winning på radio något år senare.
Det kanske bästa måttet på hur Broder Daniel ritade om min inre kompass låg varken i deras egen förklaring om hur de hela tiden hade en idé om att ingenting skulle finnas i onödan, inte heller i klyschan att allt ska vara sprunget från en inre röst. Det var alltid det som aldrig uttrycktes i ord som fångade mig, och fortfarande så djupt gör. För det är precis som BD det ska låta när man låter musik gråta. Det är så grundläggande enkelt. 90 procent av deras låtar inleds genom att pricka in en definitiv melankoli med utdragna, utdragna ylanden.
Det är som om någon kör dragkamp med artärerna, och jag älskar låtar som vågar göra precis det, som vågar göra ”oh, oh, oh, yeah, yeah, yeah” till helt självklara element i popsånger. För ibland är klyschan det enda vi kan luta oss mot, och det behöver inte bli svårare än att gnola fram ett ”AAAAAAAAAAAAAH!” för att göra en poplåt så mycket bättre. Phil Spector visste det, Beach Boys fattade grejen snabbt, och Simon & Garfunkel lyckades med exceptionell stämsång föda en rad generationer av popmusiker som ylade, åmade sig och gnydde.
Broder Daniel är både popens motsvarighet till lättläst-sidorna i tidningarna, och på samma gång ett band som litade helt och hållet på sin förmåga att tonsätta det svåra med fyra ackord. Med den fasta övertygelsen om att ett ”oh yeah” kan slå ut vilka ord som helst i rätt sammanhang, lyckades de göra några av de bästa poplåtarna som gjorts på svensk mark överhuvudtaget. Med tydlig riktning berättade de att man aldrig får underskatta betydelsen av att ooah hela natten. Och i samma andetag lyckades de visa hur man gör pop helt genial genom att bespara oss från ord.
