För många av oss är Satin en institution i Örebros nöjesliv, i sin första inkarnation troligtvis ett av de ställen som betytt mest för Örebros livescen. I dagarna firar nattklubben, på ny adress sedan ett par år tillbaka, sin tioårsdag med samma ägare som när allting började – långt ifrån en självklarhet nuförtiden. Men om ett nej inte hade ändrats till ett ja hade det antagligen sett helt annorlunda ut. Vi träffade Ibrahim ”Ibbe” Cogo för ett samtal om ett decennium. 

 

Vi tar det väl från ruta ett. Hur började det här med Satin?


– Min pappa och hans kompanjon drev restaurang Freden på Olaigatan tillsammans, en av Örebros äldsta restauranger. Den öppnade 1908 om jag minns rätt. Stuket där var lite annorlunda, pubkänsla, du kunde gå dit och ta en bit mat och en öl. Ibland satte bartendern på en skiva och det uppstod ett spontant dansgolv. Efter ett antal år tröttnade kompanjonen och pappa köpte ut honom, rev ut allting och byggde om. Jag tror att ombyggnationen tog fem månader fastän det egentligen skulle ta två. Satin öppnade helgen 6-7 december 2002 och vid den tiden hade jag börjat plugga ekonomiprogrammet på Örebro universitet, så jag var inte så involverad i Satin i början.

 

Hur mottogs Satin?

– I början var folk nyfikna och då det gick bra, men ganska snart gick det inte bra längre. Satin var nog lite för modernt. Det kändes som att komma till en fet nattklubb i Barcelona … det var lite väl pampigt. Kontrasten var väldigt stor – från en gammal pub med träinredning till en lokal med mycket rostfritt. Vi slog upp takplattorna, så det var säkert sju meters takhöjd, och vi hade en fantastisk rund bar i mitten som lös i olika färger. Övervåningen var också väldigt trevlig. Men folk gick till de redan etablerade krogarna istället, så pappa funderade på att sälja och det kändes för jävligt. Det var inte kul att se hur det pappa hade byggt upp var nära en krasch. Jag var rätt ung och hade ett år kvar på studierna, men kände att jag borde hjälpa till. Om jag kunde få dit alla mina vänner var det i alla fall 50 gäster till, så jag samlade mina barndomsvänner på ett möte. Vi lyssnade på en hel del hiphop då och några av mina vänner älskade Latin Kings och tyckte att vi skulle boka dem. Så vi skickade iväg ett mejl.

 

Hur gick det?

– De tackade ja och det kom 500 personer på spelningen. Det var fantastiskt att se leendet hos pappa och grabbarna som hade varit med och fixat det där. Sedan körde vi på med vår klubb Fredagsklubben en gång i månaden under 2003, men det räckte inte med ett evenemang i månaden. Det kanske kom 40 personer en lördagskväll och har man plats för 500 ekar det rätt ordentligt. Jag började affischera överallt i stan och det hjälpte lite, det ökade till kanske 100 gäster på lördagar men det var inte tillräckligt.

 

Fixade du fler evenemang då eller vad hände?

– I början av sommaren 2004 kom det in en kille, Tobba Andersson, och sade att han ville köra rockklubb hos mig. Jag frågade honom om han var riktigt klok, stället hade ju noll rockkänsla. Det brydde han sig inte om. Men att köra rockklubb på Satin fanns inte i min värld, så jag tackade nej. Han kom in igen några veckor senare, utan att jag hade ringt, och menade att han var värd en chans och berättade precis hur det skulle gå till. Jag tänkte att det ändå inte kunde gå sämre än det redan gjorde så jag sade ja. På premiären var jag på semester i Ayia Napa och det kändes lite sådär att inte vara hemma. Klockan halv tre på natten ringde jag hem till Örebro och frågade hur det hade gått. De svarade att det hade varit 450 gäster och att de hade sålt hur mycket bärs som helst. Då blev det ganska känslosamt, jag kan säga att vi festade några timmar till den natten.

 

Det måste ha varit skönt efter den tröga starten?

– Det var en befrielse. Fy fan vad skönt det var. Jag längtade hem från resan och såg redan fram emot att få uppleva nästa klubbkväll.

 

Fanns det några andra ställen i Örebro som körde live- musik vid den här tidpunkten?


– Inte då. Det var bara Tobba och hans Klubb Zorch. Vi körde en gång i månaden i typ två månader, sedan körde han varannan vecka. Det var nya band hela tiden. Rockarna såg ju livsfarliga ut, men det var världens härligaste publik att jobba med. Det var aldrig något tjafs. Jag hade aldrig upplevt det förut, på de nattklubbar jag gick till riskerade man ju en smäll så fort man gick in i någon.

 

Som arrangör måste det vara en dröm att ha en sådan publik?


– Helt klart. Jag började att fundera på varför vi skulle satsa på nattklubbspubliken som var så svårlockad när vi kunde satsa på rockpubliken som faktiskt uppskattade det vi gav dem. Så vi fortsatte med Klubb Zorch och efter ett tag tog Tobba hjälp av en tjej som heter Marie Ehrenbåge. De bytte namn på klubben till Klubb Idiot och började arrangera spelningar varje vecka. Det var riktigt kul, drivkraften var på topp. Så fort det blev måndag hade vi ett nytt möte och planerade nästa fredag. Vi hade band från Japan, Australien, Italien … från hela världen i princip. Totalt bokade vi 500–600 band under två och ett halvt år.

 

Hur såg lördagarna ut under den här perioden?

– Vändningen kom när fyra studenter ville anordna en studentfest på Satin. De ville köra en lördag och skulle boka dj:s och bjuda in sina vänner från universitetet. Eftersom det ändå inte hände något vettigt på lördagar fick de köra. De kallade klubben för La Luna. Det blev succé, kön var hur lång som helst. Veckan efter hade jag ett möte med dem, de ville köra klubben en gång i månaden. Jag ville att de skulle köra lite oftare så när vi planerade för hösten krävde jag att de skulle köra varannan lördag. Då kom de på att de också skulle boka live-band. De var mer inriktade på pop och elektronisk musik och bokade band som Slagsmålsklubben, Fibes, Oh Fibes!, Hello Saferide och Ison & Fille. Men La Luna höll inte på i mer än ett och ett halvt år, sedan flyttade killarna. Det kändes ganska jobbigt eftersom saker och ting hade fått lite fart vid det laget.

 

Var det tillbaka till ruta ett då, eller vad hände?

– Kort därefter kom jag i kontakt med två grabbar som ville köra en klubb med ungefär samma stuk som La Luna. Den skulle heta Klubb Smart, eftersom vi hade Klubb Idiot sedan innan. Vid den här tiden hade jag dessutom lärt mig en hel del om att boka artister så jag började boka band själv, utan något klubbnamn. Jag ville stärka Satin som varumärke. Min första feta bokning var Timbuktu och efteråt sade Timbuktu att spelningen var topp tre på Sverigeturnén. Jag frågade varför och han svarade att han älskade vår scen. Det var en grym inramning där.

 

När var det här?

– Timbuktu var 11 maj 2006, på en onsdag faktiskt. Jag gick ut tidigt en morgon och tapetserade hela stan med affischer och biljetterna gick åt som smör. Bokningsbolagen fattade att det funkade med lite större band på Satin och efter det bokade jag bland annat Mustasch, The Sounds, Mando Diao, Ceasars, Melody Club och Raised Fist. Satin blev något extraordinärt med alla de där bokningarna.

 

Vilka andra uteställen fanns i Örebro vid den här tiden?

– De som finns idag fanns då också, men ingen hade samma nisch som oss och vi var riktigt starka 2006- 2007. Vi behövde inte ha koll på vad de andra klubbarna gjorde. I samma veva kom jag i kontakt med Janne som idag bland annat jobbar med Metallsvenskan och spelningar på Conventum. Han startade Klubb Aska och bokade in riktigt feta metalband som Boltrover, Volbeat och Pain. Vissa kvällar trodde jag att taket skulle flyga. Under en tid där körde vi Klubb Idiot varje fredag, Klubb Smart varannan lördag och Klubb Aska varannan lördag.

 

Livescenen på Satin täckte in nästan all typ av musik vid det laget kan man säga?


– Ja, pop, rock och metal. Dessutom hade vi ett par klubbar till, det kunde hända precis vad som helst och det var nog det folk uppskattade. Men allt har ett slut och folk ville gå vidare med annat. Klubb Idiot lade ned, sedan Klubb Aska och ännu lite senare även Klubb Smart. Nästan allt gick mot sitt slut 2008, men det ändå var inte samma oro som det hade varit innan. Jag visste vad jag kunde. Dessutom hade jag fått kontakt med klubben Oh! Jays! året innan, och senare körde vi igång en klubb som hette Livet!, som var lite mer åt house och dans och mer som jag hade tänkt mig Satin från början. Vid sidan om det fortsatte vi med våra feta bokningar. Men i augusti 2008 kom det ett brev från hyresvärden där det stod att de ville säga upp oss från lokalen.

 

Varför då?

– Hyresvärden var en ideell förening som inte hade råd att fixa saker som de andra hyresgästerna klagade på, så hyresgästerna flyttade. Då erbjöd vi oss att hyra de lokalerna också bara för att få vara kvar och ett tag såg det ut som om det skulle lösa sig. Men efter många turer fram och tillbaka kom det slutgiltiga beskedet att vi skulle åka ut i maj 2009. Det kändes för jävligt.

 

Trodde du att Satin skulle överleva då?

– Nej, aldrig. Det var helt slut för min del, en bedrövlig känsla. Samtidigt såg jag det positiva i det hela eftersom det kunde ha slutat riktigt illa redan 2003, men vi lyckades bygga upp något riktigt speciellt.

 

Såg du slutet och funderade på vad du skulle göra istället?


– Jag var väldigt nere. Jag sparade skägg och allt var bara tungt. Det enda jag såg fram emot … eller såg fram emot, jag var ju orolig, men den dagen vi hade burit ut det sista skåpet skulle jag sätta mig på en parkbänk och tänka en stund. Kanske köra en riktig långresa och vara borta i ett par månader. Det var min plan. Samtidigt som jag kände det så gick Satin bättre än någonsin.

 

 Berodde det på att ni skulle lägga ned?

– Visst, det kanske ökade suget en aning. Sista halvåret var helt absurt. Det spelade inte någon roll vilken dag du kom dit. Det var alltid fullsmockat och stämningen var grym.

 

Jag har hört att de sista kvällarna var riktigt galna. Stämmer det?


– Ja, jag ville att det skulle bli ett riktigt ordentligt avslut. Då fick jag en idé: tänk om Millencolin stod på scenen på Satins sista livespelning. Vilken dröm, Örebros största band, som har gjort världsturnéer och spelat inför 60 000 galna fans i Japan. Jag hade en bra relation med Erik Ohlsson, så jag ringde honom och förklarade läget, att vi var tvungna att slå igen och allt det där. I slutet av telefonsamtalet berättade jag att jag ville att Millencolin skulle avsluta hela epoken. Han svarade att han skulle kolla på det.

– Det gick en vecka, tio dagar, sedan ringde han mig och sa ”Vi kör!” Jag undrade om han drev med mig, men det gjorde han inte. Jag blev nervös där kan jag säga, det är enda gången jag har varit riktigt nervös för en spelning. Sedan ringde han mig igen och berättade att de skulle köra hela Pennybridge Pioneers-plattan rakt igenom, från början till slut. Jag svarade att jag sket i vilket, bara jag fick gå ut med att de skulle spela på Satin.

 

Hur var själva spelningen?

– Spelningen ägde rum fredag 5 maj. Jag tror att vi hade 2 000 attendings på Facebook-eventet. Det ramlade in skumma samtal från utlandet. ”Is it Satin Club? Do you have tickets for Millencolin?” Det var helt sjukt. Biljetterna tog slut snabbt och på kvällen stod det japaner utanför Satin för att se Millencolin. Det var så jävla stort och jag var så lycklig. Ett halvår senare sprang jag på Erik och då berättade han att grejen de hade gjort på Satin hade blivit en hel världsturné och på programmet stod det att de började världsturnén på Satin i Örebro. Det är mäktigt.

 

Och kvällarna efter var de absolut sista på gamla Satin, hur var de?


– På lördagen hade vi sista nattklubben och då var alla DJ:s som någonsin spelat på Satin inbjudna. Alla roterade runt och det gick inte att få in fler folk. På söndagen öppnade vi klockan åtta och körde en total bartöming. De som jobbade i baren berättade vilka drinkar de hade blandat den kvällen, det var rom och tonic, Fernet och apelsinjuice. Allt tog slut. Jag kom in på Satin vid tio över åtta och har aldrig sett ett liknande tryck på en bar. Sista låten hade jag planerat sedan länge. Det skulle vara låten från Titanic, haha! Och när jag skulle gå upp och säga några ord i slutet där så gick det inte att prata. Alla skrek ”Saatiin-Saatiin-Satin-Satin-Saatiin!” i flera minuter. Så fort jag sade något skrek de ännu högre. Sedan lyckades jag säga att jag skulle sätta på sista låten någonsin. Folk började gråta. Det var svårt att få ut folket till halv tre. Grannarna var nog inte så glada heller, ett gäng på typ 50 pers stod kvar och sjöng i säkert en halvtimme. Det var en grym hyllning.

 

Du måste ha upplevt både den bästa och den värsta tiden i ditt liv våren 2009?


– Ja, allt! Det var väldigt känsloladdat. Man var på hugget hela tiden och man visste att domedagen skulle komma. Ja, fy fan. Det var stort. Och utan min stötte- pelare Pontus Eriksson, personalen, klubbarrangörerna och gästerna skulle det aldrig ha blivit något. Det kommer att följa med mig hela mitt liv. Jag är så glad över att ha fått uppleva det. Men det är inget jag skulle ta åt mig äran för själv. Hade inte rockkillen Tobba ramlat in och sagt att han ville köra rockklubb hade det kanske inte funnits något Satin idag. Samtalet efter den där kvällen är ett väldigt speciellt minne.

 

Men sedan var det tomt i lokalen, hjärtat och hjärnan?

– Mmm, allt var slut. Men man var rätt nöjd ändå när man tänkte tillbaka på allt vi hade gjort. Det var kul, men det var slut. Efter det blev det en resa med mina närmsta vänner till Alanya. Då ringde pappa och talade om att det fanns en lokal ledig i stan. Min första tanke var ”Jag orkar inte!”.

 

Jag blir trött bara av att höra när du berättar om det.

– Ja, det var precis så jag kände. Jag orkade inte ens höra om det. Jag ville resa mer, glömma grejer och komma ned på jorden. Sedan såg jag lokalen och fick nästan panik när det var så låg takhöjd och att det inte fanns någon riktig scen. Samtidigt tänkte jag att själva nattklubbsgrejen hade gått ganska bra på Satin i slutet, så det kanske skulle kunna funka. Till slut bestämde oss för att köra. Vi rev ut precis allt, byggde om och hade premiär sista augusti 2009. Det var jävligt häftigt och det kändes att vi började på något nytt. Det var en kick.

 

Och nu påbörjar ni ett nytt decennium med nya Satin.

– Det blir ju det. Vi får väl se om det blir ett helt decennium. Det tror jag inte, men man ska aldrig säga aldrig.

 

Har ni tänkt att fira tioårsjubileet på något speciellt sätt?


– Ja, 8 december ställer vi till med fest. Vi bjuder in gäster från förr och nu, har lite mingel och har bokat två dj:s som har anknytning till gamla Satin. Det blir gamla Satin blandat med det nya. Och Nikola Sarcevic kommer att spela live. Han var den första artist som kom upp i huvudet när jag tänkte på Satin. Sedan har vi alla jul- evenemang som vanligt och därefter börjar 2013.

 

Vilken är din drömbokning här på nya Satin?

– Det är utan tvekan Millencolin.

 

Då får vi hoppas att de läser det här.

– Precis! Det gör de säkert.

 

Hur länge tror du att du kommer fortsätta?

– Nu ser jag fram emot varje helg här på Satin. Den dagen jag inte tycker det är kul längre ska jag sluta. Vi får se när det blir. Men just nu är det Satin som gäller. Händerna i luften så kör vi bara.