Johan Glans har varit en av den svenska stand up-scenens fixstjärnor i nästan hur många år som helst nu. Redan 2003 blev han utsedd till ”Årets Standup-komiker” och 25 november kommer han till Konserthuset med sin turné World Tour of Skandinavien. Vi bokade naturligtvis in ett samtal med honom inför det.

Som skådespelare har han tillsammans med David Batra varit ansiktet utåt för Kvarteret Skatan. Som stand up-komiker har han jämsides med Magnus Betnér varit den som en ny kull ståuppare velat bli jämförda med. Johan Glans har alltid varit aktuell i en krets där alla törstar efter strålkastarljuset. I snart 20 år har han titulerat sig stand up-komiker och tjänat pengar i den del av humorindustrin där uppmärksamhet är allt, och där varje chans måste greppas med hela handen för att karriären inte abrupt ska klippas av.

Den tredje september inledde Johan Glans sin turné World Tour of Skandinavien i Oslo, och innan Sverige får ta del av showen i början av oktober har han betat av övriga Skandinavien. För första gången konfronteras han med en språkbarriär och tvingas ta omvägar runt sin egen humor.

Så hur är stand up-formen?

– Jo, det är en kort man i kortärmad skjorta som står framför en mikrofon och försöker vara rolig. I bästa fall är han också det. Och förhoppningsvis håller man publiken igång tills showen är slut. Äh, den är nog bra.

Du ska för första gången göra en del av din nya föreställning på engelska. Hur mycket begränsar det att göra stand-up på ett annat språk, både rent språkligt och kulturellt?


– En hel del. Jag började med en tanke om att översätta föreställningen rakt av. Jag har stått i garaget och pratat högt för mig själv och lite såna grejer, och det dyker upp nya svårigheter hela tiden. Och man börjar fråga sig vad typ … skolkatalog heter på engelska. Har dom ens såna? Små självklara grejer blir plötsligt ganska svåra… konfirmation, hur säger man det, liksom? Så visst, det handlar om att ta sig runt problemen snarare än att översätta.

Du har nämnt en del utländska influenser genom åren. De mest uppenbara är väl The Office, Monty Python och Eddie Izzard, men vilka kontemporära svenska komiker influeras du av?

– Oj. Den som får mig att skratta högst just nu är väl Kristoffer Appelquist. Men det finns många som är väldigt bra. Soran Ismail är bra. Marika Karlsson gillar jag väldigt mycket.

Men hur skulle du placera dig själv, är du topp 3 i Sverige?


– Nja, det är jag väl inte.

Vilka befinner sig där då?

– Peter Wahlbeck får mig att skratta mest. Han är absolut roligast. Han träffar en skrattnerv på mig som är helt oslagbar. Han skulle jag kunna betala för att se, haha, han är så jävla rolig. Och Batra är såklart väldigt rolig. Babben Larsson också.

Om du skulle ta tempen på stand up-klimatet i Sverige just nu, hur het skulle du säga att den är? Och vilka gör den het?


– Det har ju exploderat de senaste åren med en massa småklubbar. Hela stand up-sfären i Sverige är så stor nu. Ibland när jag är på klubbar kommer folk upp som jag aldrig hört talas om och är asroliga, och då känner man ju lite att man tappat greppet, haha. Det dyker ju upp så jäkla många nya hela tiden, och man har inte så bra koll.

Är du på riktigt rädd för att bli omåkt?

– Nej nej, det är jag väl inte. Det är bra för hela stand up-comedyn att det är konkurrens. Det är bara bra. Det är viktigt att standarden är hög hela tiden. Det håller allt igång, och gör att de som inte är lika bra faller bort.

I någon intervju har du sagt – kanske i förbifarten – att man ska återerövra tramset. Kan du vidareutveckla det?

– Jag tror att jag menade att ordet trams på svenska låter så dåligt. Det har en dålig klang. På engelska finns ju silly, och det har en annan innebörd. Det har en annan tyngd som ”trams” inte har. Det var nog det jag syftade på.

Monty Python gjorde begreppet ”silly” ganska bra.

– Ja men exakt. Det är exakt så. De har en tramsstämpel man vill identifiera sig med. Den där typen av trams vill man ibland ha med sig på scenen. Så det är väl det jag menade.

Är den ultimata formen av humor fortfarande någon som ramlar?


– Ja, men lite så. När man var barn kunde man skratta så man kissade på sig åt någon som ramlade liksom, den humorn är ganska svårslagen.

Hur ofta får du uppmaningen ”Säg något roligt!” och hur hanterar du den?


– Inte så ofta, tack och lov. Men om någon kommer fram och säger ”säg något roligt”, då har jag svårt att bli sur. Om någon dessutom är trevlig och snäll kan jag vara trevlig tillbaka, liksom. Men annars får de betala för att se mig rolig. Det är inte så att jag ställer upp på en dans och skrattar om någon säger det åt mig.

Det känns som att originalitet är något av det svåraste som finns i stand up-yrket. Hur svårt är det att undvika att sno andras skämt?


– Det är frestande många gånger, men det är ju en dödssynd.

Går det överhuvudtaget att göra det nu, när allt finns tillgängligt på Internet inom några minuter?

– Nej, det går ju inte. Folk har full koll hela tiden. Men i och med Internet så är det också många som tror att man har hittat och snott andras skämt. Många tror att man snor när man talar om samma ämne. Som ”kyrkan” till exempel. Det är ju så jävla brett, men många tycker att man snor ändå när man pratar om det.

Hur skulle du definiera din egen stand-up-stil? Du håller dig i ganska hög grad borta från politik och sex- skämt, vägar som många andra tar.


– Det var nog en rätt bra beskrivning, det där. Sex tycker jag är ett bra ämne att skämta om, det är nog bara mina egna spärrar som säger stopp där. Jag är rätt pryd, i vardagen säger jag inte ”knulla” eller så. Men samtidigt tycker jag att dom roligaste komikerna pratar om sex, typ Louis CK och Chris Rock. Men de gör det så jävla smart hela tiden. Och politik har jag aldrig fått en kick av. Typ skämt om Reinfeldt och Juholt. Det är inte så kul helt enkelt. Och det passerar så fort. Om jag filmar min turné nu exempelvis, så vill jag att någon ska kunna plocka fram det om 10 år och tycka att det är relevant fortfarande. Jag strävar efter en hållbarhet där.

Många andra komiker har beskrivit sig själva som ganska blyga i ungdomen, andra målar upp sig som klassens clown. Hur var du själv i skolan?


– Jag var nånstans mitt emellan. Ganska clownig. Jag tror inte jag störde så mycket, men när jag väl räckte upp handen ville jag även vara rolig. Jag försökte i alla fall.

Vad är det absolut tråkigaste du vet?

– Oj, det är så jävla mycket som är tråkigt. Att gå upp på morgonen är väl kanske det tråkigaste. När klockan ringer och man ska gå upp, borsta tänderna, äta frukost. Egentligen allt som rör vardagsrutiner. Det är riktigt tråkigt.