Anders Damberg är musik. Han är intimt förknippad med Örebros musikliv och skivbutiken Najz Prajz. Utan stora yttre åthävor får han konserter och festivaler som Live at Heart att hända. En okonventionell och överraskande man med ett brokigt och sceniskt arbetsliv bakom sig.
Anders Damberg gick ut på Teknis i Örebro som kemiingenjör i slutet av 60-talet.
– Det stod ganska snart klart att det inte var min grej. Man kunde få jobb inom läkemedels- och processindustrin på andra orter. Men jag ville inte flytta från stan.
Västergrabben, uppväxt nära Centralen och i Baronbackarna, håller Örebro kärt.
– Gud ja, jag är jävligt stolt över stan. Ändå har han varit borta i perioder från Örebro.
Hans väg till rollen som kulturentreprenör har inte varit spikrak. När det lätt pretentiösa modeordet slinker över mina läppar ler han roat.
– Jag var diversearbetare. Jag gjorde allt. Jobbade som truckförare, tvätteriarbetare, teaterarbetare, lärarvikarie, ungdomsledare, som flyttkarl … Sedan jobbade jag som skådis nere i Malmö.
Anders arbetade i flera år med fria grupper i Malmö och Lund. Som lundensiska Proteus. Sedan också Turteatern i Värmland och Modellteatern i Eskilstuna.
Plötsligt faller hans röst faller plats. Den bär bra och är tydlig. En röst för scenbruk.
Det var talesättets bananskal som fick honom att halka in på teaterscenen.
– Det var genom amatörteatern här i stan. Jag var med i amatörspelen de första åren de hölls.
Örebro har en rik amatörteatertradition som fortfarande förvaltas av Nya Teatern. Åtskilliga professionella scenmänniskor har börjat sin teaterbana där.
Så småningom gled han ur jobbet med de fria grupperna och kom tillbaka till stan.
– Jag började jobba som dammsugarförsäljare. Att sparka in dörrar som man säger. Jag var så trött på att aldrig ha några pengar.
Galghumorn glimtar till när han berättar om sitt liv som totalteater. Utanför scenen ledde han studiecirklar i amatörteater och fungerade som dramapedagog hit och dit som fick folk att klättra på varandra – som han uttrycker det.
– När jag gick förbi Vasakonditoriet, kände i fickan och fann att jag nog inte hade råd att ta en kopp kaffe den dagen heller.
Han bestämde sig för att sadla om. Han hade sett en annons där Electrolux sökte försäljare.
– Fan jag måste prova. Vi började på minus varenda månad. Det var ju kostnader för bil och bensin. Man var ju tvungen att åka runt med den där skiten.
Inget smörjobb i försäljning precis. Ingen garantilön, ingen grundlön. Och provisionskurvan för antalet sålda dammsugare var brant.
– Var du en dålig säljare och sålde under tio en månad, fick du nästan ingenting. Var du duktig och sålde 20-25 sa det pang och pengarna flödade in.
Anders stretade på i ett och halvt år.
– Det krävdes ett jävla mod. Vissa dagar, när man inte var i bästa skick och inte taggad, då gick det inte. Andra dagar när jag var stark och ringde på kunde man sälja tre dammsugare innan lunch.
Sedan sökte han jobb på Saab som bilförsäljare. Chefen där blev så imponerad över Anders uthållighet som dammsugarförsäljare att han erbjöds omedelbar anställning.
Försäljarjobben lärde honom att snabbt kunna läsa av en människa – och att kommunicera.
– Försäljning är kommunikation. Man måste vara lite lagom uppkäftig. Det försöker jag pränta in i dom som jobbar i butiken. Man ska ha lite attityd: Ska du ha något bra i dag eller vill du välja själv?
Han toppar leendet med ett skönt skratt. Hans kringflackande liv har också gett lärdomar.
– Lite grann gäller det att kunna ta dagen som den kommer. Försöka få saker och ting att framstå som positiva: Jävla väder, det regnar i dag! Nej, det är härligt regnigt i dag. Det är bra för potatisen.
Anders Damberg blev inte kvar länge på Saab. De fria grupperna lockade igen. Men bananskalet var åter framme och såg till att han oturligt halkade in på en ny bana.
– Vi höll på med akrobatik i gruppen och jag pajade ryggen och fick en kompressionsskada i diskarna. Jag var plötsligt arbetslös och flyttade hem till Örebro.
Det gick inte att fortsätta på scenen. Men lyckligtvis gav skadan inga bestående men. En eftermiddag i början på 80-talet var han på Obs som hade skivrea.
– Där dök det upp en kille jag känner och som hade en skivbutik på 20 kvadrat på Järntorgsgatan. Han frågade varför jag hoppade omkring på kryckor och vad jag gjorde. Du kan väl ta över min butik, sa han sedan. Då gjorde jag det.
Han petade in sin skivsamling i den. Vips var det en medelstor butik. Under årens gång hade han köpt på sig mellan 4 000 och 5 000 lp-skivor som han plockat och släpat runt med. Najz Prajz såg dagens ljus och kämpar nu vidare efter många flyttar på Nygatan – på tvärs mot ekonomiska tyngdlagar och branschtrender. Utgången är milt uttryckt oviss.
Anders började tidigt handla skivor. Musikintresset fanns bara där. Han hade inte ens grammofon hemma och föräldrarna var inte musikintresserade.
I mitten på 60-talet kostade en lp-skiva 24 kronor. Han var periodvis discjockey och tog ett extrajobb som gav tre kronor i timmen för att finansiera inköpen. En lp kostade en hel arbetsdag.
– I dag behöver ungarna bara jobba två timmar så har de en cd och det anses för dyrt. Allt ska vara gratis.
Av en NA-intervju från förra året framgår att han ser internet som laglöst och finner politikerna passiva, fega och tandlösa.
– Den yttersta konsekvensen är att kidsen i slutänden får börja sjunga själva.
Musiken blev Anders liv, lust – och arbete. Han passerade hela modssvängen. Det var Beatles och det var Stones. Tiden var pop och vänster.
Han minns ännu en av sina första riktigt omvälvande musikaliska kickar på Bohlins musik i slutet på 60- talet. Ett tecknat groteskt ansikte i rosa på omslaget till rockgruppen King Crimsons debutalbum, In the Court of the Crimson King, fick honom att gå i spinn. Liksom albumets epokgörande spår King Crimson – 21st Century Schizoid man.
– Jag hade väl egentligen ingen smak alls. I den åldern är man väldigt sökande. Jag lyssnade på och sög i mig allting från bebop jazz till Country. På samma gång som jag lyssnade på David Bowie och Lou Reed.
Periodvis blev det fri jazz och engelsk jazz och så rock ́n ́roll och engelsk progressiv pop.
– Snöa in på, beta av – och en jävla konsumtion av skivor.
En lidelsefull musikspanares strategi i ett nötskal.
Anders är ganska likgiltig för klassisk musik. Han tror att det mycket beror på att han saknar konsertupplevelser av den. Han tycker inte att han passar in i en konsertmiljö med dirigenter i frack. Det vilar något av en perukbemängd engelsk domstol över den.
Numera gillar han musik som är bra – oavsett genre. Musik med hög ståpälsfaktor. Men nog har han en fäbless för amerikansk rot-musik: blues, bluegrass, country och hård- rock. Nyligen fixade han hit legendariske Arlo Guthrie till Scandic Grand.
Och till hans absoluta favoriter hör Townes Van Zandt och Blaze Foley, två numera avlidna nära-livet-ruffa singer-songwriters i folk-, country- och bluestraditionen. Med både uttryck och attityd. Och från det stora landet i väster, närmare bestämt Austin Texas har han hämtat inspiration till Sveriges största musikfestival Live at Heart. Anders och medarbetaren, rockmusikkonsulenten Johannes Nilsson håller på att forma upplaga tre.
– Jag var där första gången 96. Då gjorde jag ett nedslag på musikfestivalen South by Southwest. Sedan dess har jag haft lite koll över den.
Anders åkte dit igen i slutet av 90-talet och fann att den vuxit och har sedan dess varit där varje år.
– Här har du en bredd från den mest gangsta hiphopen till dödsmetall och allting däremellan. Du kan gå en hel festival och bara lyssna på fingerpicking bluegrass. Det är sådant jävla utbud inom varje genre. Det var 2 000 band där tisdag till lördag i år.
Att jämföra med 189 band på Live at Heart förra året. Den växer i år och äger rum 6, 7 och 8 september i centrala Örebro. Massor av livemusik kommer att ge staden puls och rytm och möten mellan människor. Festivalen är också en viktig mötesplats för musikbranschen med fortbildande seminarier dagtid där banden till exempel kan få lära sig hur de kan bli mer professionella som företag och att hitta en lämplig bolagsform för sin verksamhet.
Austins tillväxt och kulturella dynamik är också en källa till inspiration. I slutet av 90-talet var staden en sovstad mindre än Göteborg. I dag har den med förorter vuxit till 1,8 miljoner.
Austin har sett till att erbjuda företag mark och skattelättnader vid etablering i staden. University of Texas där kan erbjuda välutbildad arbetskraft. För att den ska stanna har staden främjat ett brett kulturutbud: teater, bio, musik- och filmfestivaler.
– Om du slår i Austin Chronicle en tisdag har du någonstans mellan 60 till 80 band som spelar live på kvällen att välja mellan. Så långt går det givetvis inte att nå i Örebro med tanke på folkmängden. Men en dynamisk kulturpo- litik är oerhört viktig också för Örebro. Det går att använda resurser- na bättre än nu. Och ska kulturen växa måste det till sponsring från kommunen, regionen och näringslivet.
– Vill politikerna att staden ska blomstra måste det finnas kultur som grogrund. Här har vi en bra infrastruktur och ett hungrigt och framåt universitet. Det gäller att behålla utbildat folk och att skapa förutsättningar för industrin.
Anders har inte mycket till övers för kulturens institutioner som bevakar sina intressen med näbbar och klor. De som jobbar utanför har dåliga förutsättningar att få del av kakan.
– Institutionerna är ganska ointressanta som kulturyttringar. De är konserverande. Men Länsteatern som den drivs nu har ett visst berättigande. Den satsar på poetry slam och söker sig ut till andra scener som Nya China.
– Jag har aldrig sökt något kulturbidrag förrän jag träffade Johannes.
Han är ju från den andra sidan – folkbildningen – och han kan det här med bidragssök. Vi fick ju lite smulor från kommunen och pengar från Regionförbundet.
Och åtta timmar om dagen räcker inte. En kulturentreprenörs existens är en vinglig färd vid utbrändhetens rand. Det vittnar Open Arts Mats Nilsson också om.
– Vi höll också på att gå in i väggen både jag och Johannes vid förra upplagan av Live at Heart Vi har ju var sitt heltidsjobb vid sidan om. Plus att vi driver Sverige största musikfestival. Och vi har inte någon budget överhuvudtaget att jobba med.
Landstingets kulturpris till Anders Damberg förra året var mer än välförtjänt. Motiveringen löd: ”För sin förmåga och sitt brinnande engagemang att genomföra sina planer till glädje för musikälskare i hela Örebro län.”
I september är det musikdax och fullt ”brax”. Han bjuder staden på ett musikliv och banden på speltillfällen. Får kultur att hända. Anders Dambergs hjärta klappar för musiken – och Örebro
